Pappa kämpar på. Han gör jobbet medan vi sitter och håller tummarna.

Idag höll mamma på att skrämma livet ur mig, adrenalinchocken var inte att leka med när telefonen ringde och jag såg att det var hon. Hon har hela tiden messat mig och syrran i en gruppchatt vi har så vi får info direkt. Att hon nu ringde kändes som allt var kört. Att jag inte fick upp luren förrän precis när hon lade på, och sen inte ringde upp igen som hon brukar…men hjälp. 🥺Med skakiga fingrar ringde jag tillbaka och då svarade hon inte förrän efter många signaler. Trodde hjärtat skulle stanna.

Hon sa att de på sjukhuset sagt att hon fick hälsa på honom, och första reaktionen var glädje. Jippie då är han piggare! Tills jag sekunden efter kom ihåg att det är besöksförbud…

Kanske var det helt tvärtom.

Syrran och jag skjutsade upp mamma och lät henne gå upp till avdelningen ensam. Vi fick komma två personer men det kändes bäst att låta mamma träffa honom ensam. Hela vägen i bilen pratade vi om vad som kunde vänta henne, så att hon skulle vara så förberedd som det gick. Sen satt vi nere i en tom entré och oroade oss.

När mamma kom tillbaka satt vi länge och pratade. Hon hade frågat. Ärlig fråga.

”Får jag hälsa på för att han är döende?”

”Nej. Vi har lättat på restriktionerna när patienterna är svårt sjuka. Han är inte döende, men svårt sjuk.”

Okej. Det låter … okej.

Han var trött, men har ingen feber längre och svarar bra på antibiotikan.

Vi kan bara fortsätta hålla tummarna och hoppas på det bästa ❤️

.

Det här är jobbigt. Det blir inte det minsta lilla enklare av att vi alla har otroligt svårt för att visa känslor. Speciellt att man är ledsen. Jag har väldigt svårt att hantera människor som är ledsna. Som sörjer. Jag är som jag ju sa, lösningsfokuserad, och när det inte går att lösa så tappar jag liksom fotfästet. Förvirrat letar jag efter saker att lösa. Jag måste göra något.

Men vi håller tummarna och modet uppe. Som alltid kryper galghumorn fram, och där är det tur att vi är likadana🙈

.

Nu är det första februari:)

Månaden som inte tillhör favoriterna på året av flera anledningar. Vabbruari är en, mina barn har alltid varit som mest sjuka då, även om de inte varit mer sjuka än nån annan. Men med många kids känns det ibland som en enda lång sjukdom. Barnen varierar men jag är konstant omgiven av sjuklingar:)

Ju äldre de blivit ju mindre sjuka är de, tacksamt nog✊🏻 Ta i trä nu bara:)

Det har varit, och är, riktigt kallt här. Med våra mått mätt 🙂 man får inte jämföra med upp eller ner i landet, utan med Uppsalamått är det kallt. 😂 Det knirrar i snön sådär som det bara gör när det är många minusgrader. Det är vackert ute.

Jag går ut så lite som möjligt 🙈 Jag har haft fullt upp inne men även om jag inte skulle ha haft det så hade jag stannat inne:)

Jimpa har varit här och i badrummet har det gamla handfatet plus skåpet under försvunnit. Ett nytt sitter på plats och ser snyggt ut. En lampa som faktiskt lyser sitter ovanför och plötsligt såg man hur man ser ut. Inget förmildrande dimfilter längre 😉

Ska visa sen.

Jimpa sa att man kan måla på den plastmattan jag har på golvet så nu funderar jag på det. Badrummet är inte nytt. Det är inte renoverat, vad jag vet. Golvet är grönt och väggarna i vaniljgult kakel som jag tycker jättemycket om.

Mina ögon blir gröna 🙂

Nu syns det såklart inte så bra🙈 men de ser ofta väldigt gröna ut därinne. Fransarna är Dau S förtjänst 👌🏼

Kanske ska golvet få bli grått? Och garderobernas dörrar med. Det finns en kakelbård som är brun, som dörrarna och badrumsskåpet, men det gör nog inget att den är det enda bruna:)

Ja, det tål att tänkas på:)

.

I morgon är det skola igen och nu ska alla skolbarnen vara på plats. Även Novalie. Det känns väldigt märkligt. Jag kommer känna mig så ensam:)

Jag ska träna. Tunga lyft så det blir nog kanske knäböj och marklyft. Jag är så förbannat stel i axlarna och skuldrorna att jag har svårt att hålla en stång på axlarna. Men, ska man knäböja tungt lär man ha den där.

Jag är ju inte lika stark i högra sidan av kroppen, så jag får lite dispens på djupet.

”Ass to the grass” är tanken men jag går så långt ner jag kan. Mitt vänstra knä är opererat, två gånger, och har under åren krånglat ibland så jag är lite försiktig.

När jag var tolv år så bedömde läkarna att jag skulle växa si och så mkt mer, och satte in sex stycken märlor över tillväxtzonen i vänstra knät. Det helt friska knät. Detta för att stanna av växten så att det högra benet som ju är tillväxthämmat pga den där förbannade K-vitaminsprutan man får som nyfödd, den som slet sönder min ischiasnerv för livet, skulle växa ” i kapp”.

Jag vet inte exakt hur stor längdskillnad jag hade från början, men 3-4 centimeter. Idag är det nånstans runt 1-1,5 vilket är ganska normalt.

Alternativet till att stanna växten i det friska benet, var att göra en benförlängning på det skadade. Exakt det jag jobbade med några år senare, och med facit i hand hade jag lika gärna kunnat göra det. Tveksamt om det blivit nån större skillnad, men jag är nyfiken på hur det skulle vara:)

Märlorna ser ut ungefär som de man spikar upp staketstängsel med 🙂

De gav utslag i vissa säkerhetskontroller på flygplatser🙈 inte jättekul. Jag har ju ärr som bevisade att en operation gjorts, men jag är väldigt glad att de togs ut när jag vuxit färdigt.

Och blev en aning kortare än vad naturen avsett 😁

Att vara inne och gräva i ett knä gör man inte utan att det märks. Båda operationerna var rejält smärtsamma, med lång rehabilitering. Lårmuskeln glömmer bort att den ska jobba och hela leden blir instabil och svag. Så fort knät var stilla en stund stelnade det till och sen fick man liksom bryta upp det igen. Det gjorde så djävulskt ont. För att inte tala om när man legat och skulle sätta ner foten i golvet. När det känns som allt blod i hela kroppen ska pressa sig igenom knät exakt samtidigt😳då vill man mest gråta.

Den mest avskydda personen just då är sjukgymnasten, som alltid kom med saker som gjorde ont. En maskin till exempel som böjde och sträckte på benet åt en, en Kinetec,

Ren och skär smärta. Men sen ville man inte bli av med den för då stelnade knät igen:) så detta var hatkärlek.

Helt jäkla uppenbart så avskräckte det inte för var sökte jag mig sen i yrkeslivet? Jo barnortopedi 🙂

Så jag har upplevt båda sidor, både som patient och som personal.

Säkert nyttigt😅

.

Ja, just det ja. Sväva iväg är ändå något av en paradgren:)

Jag ska sova nu.

Vi hörs i morgon ❤️