Nu har jag suttit och tänkt på en rubrik i evigheter. Inget känns bra. Allt är ju bra, men samtidigt är inget bra.

Jag vill tacka er, varenda en som tagit sig tid att skriva en kommentar, de värmde. Samtidigt som varenda en gjorde så förbannat ont för de gjorde det hela verkligt. Eller snarare verkligare. För jag är fullt medveten om att jag inte fattat. Det har inte sjunkit in det minsta lilla. Det känns som att jag hittar på, att allt är hittepå. För sant är det ju inte. Så alltså måste ju jag ljuga. Av vilken anledning vet jag inte. Men det känns så.

Att skriva det här och sen på instagram och få alla dessa kommentarer, alla sms och dm och messengermeddelanden och allt vad det är, med fina omtänksamma ord från vänner och okända, det gjorde måndagen till en jäkligt jobbig dag. Innan dess var det lite som att vara i en bubbla där ingen visste, men nu avslöjade man något som man egentligen ville hålla hemligt.

Jag vet, rätt stört:)

Det är inte nattsvart. Det är ganska mycket som vanligt, och det bekymrar mig, för jag vet att det slår till någon gång. Är jag beredd då? Eller kommer jag överrumplas av total ångest?

Jag vet att min reaktion är helt normal; chock, förnekelse, ilska osv. Sorg är komplicerat och tar tid.

Vi kommer inte att ha någon begravning. Ett beslut vi tog dagen efter då vi var på begravningsbyrån. Mamma är rationell och behöver göra saker, så hon satte igång direkt med att fixa. Ringa runt och informera, greja och ta reda på. Alltså ringde hon direkt en begravningsbyrå och det kändes lika bra att ta det när man ändå var helt förstörd, men samtidigt bedövad. Vi blev bemötta på ett helt fantastiskt sätt, och fast det var tårar och en väldig massa snytande så kändes det bra när vi gick därifrån. Man måste inte ha en begravning, och vårt beslut grundar sig i två saker.

Dels att mamma, syrran och jag tycker det är sjukt jävla jobbigt. Pappa själv avskydde dem också. Av de begravningar jag varit på kommer jag ihåg väldigt lite. Så varför utsätta sig för något som hjärnan sen gör sitt yttersta för att förtränga?

Dels att det är en maxgräns på 20 personer nu. Bara jag och barnen är hälften av det. Mamma och pappa har många vänner och en stor bekantskapskrets. Vilka ska man välja att ”bjuda”? Och, vännerna är 65+ och har karantänat i ett år, ska de chansa på att inte bli smittade av corona? Eller ska de behöva känna att de inte hedrar honom av rädsla för sin egen hälsa?

Nej, vi valde bort det direkt.

Han vill inte heller ligga i en grav utan i en minneslund. Det innebär att vi inte kommer ha någon som helst ceremoni. Vår tanke är i stället att ha en ljus tillställning när man får träffas igen. Att samlas och fira hans liv istället för att sörja hans bortgång. Att göra det när man får kramas och vara nära igen. Exakt hur det kommer gå till har vi  inte bestämt än.

Det här känns helt rätt för oss. Vi är övertygade om att pappa hade gillat det, han skulle inte vilja att vi var mer ledsna än nödvändigt.

Kanske gör det hela sorgeprocessen enklare, kanske svårare, det vet vi inte. Men som sagt, att utsätta sig för saker som hjärnan sen förtränger känns inte helt nyttigt.

.

Just idag känns det ok. Jag har stora deadlines som går sådär, men känner inte det minsta stress inför det, för vad är det värsta som kan hända? Just det, inget. Jag vet att mina lärare och kursare har all förståelse. Jag satt och glodde på en och samma sida i två dagar, skrev några ord och glodde sen igen. Så lossnade det och plötsligt hade jag fått ihop åtta sidor. Av femton som ska in, så det är helt ok. Den andra går sämre, men det löser sig nog.

Att hålla kvar/återgå till sina rutiner är en viktig del i att ta sig igenom jobbiga saker, så det tänker jag göra. Men vara snällare mot mig själv än vanligt:)

Det finns så mycket att glädjas åt i livet, varje dag, och jag tänker inte låta det gå mig förbi för att jag är ledsen över min pappa. Det går inte att få honom tillbaka, så det är ingen idé att späka sig själv, vara taskig mot sig själv eller förbjuda sig själv att vara glad. Det hjälper inte, tvärtom så stjälper det bara.

Men jag tänker på honom hela tiden och det går upp och ner.

Till alla er som själva drabbats av förlust av någon närstående vill jag skicka en superstor kram ♥

.

Nu tänker jag återgå till mina rutiner, och det innebär även att skriva här. En av mina viktigaste rutiner som jag saknat som fan. Jag vet att ni vet nu, och det känns bra.

Jag vet att ni vet att det kommer vara högt och lågt som vanligt, vissa dagar är jag ledsen och andra dagar är det annonslänkar eller rent trams:)

Allra först en sak som jag blev väldigt glad över och det är att det ramlade in ett brev från tandläkaren idag, angående Trixie. De har beviljat henne kostnadsfri tandreglering 🙂

Inte för att jag fattat vad som hänt, för förr fick man ju tandställning för minsta lilla vare sig man ville eller inte, och för bara några år sen var det inget snack. Corrinda hade ungefär samma ”fel”som Trixie och där var det inte minsta krångel, hon öppnade munnen och de sa: Japp – tandställning:)

Nu med Trixie har det pratats väldigt mycket om att det inte alls är säkert att det kommer vara kostnadsfritt utan att vi ska ställa in oss på att få göra det på egen bekostnad. Det pratades om att det enbart var ett skönhetsfel. En tandreglering går loss på 30 lax och uppåt, och helt ärligt så är jag inte så säker på att jag kan skaka fram de pengarna. Framför allt har det känts surt eftersom det tidigare inte varit ett problem. Resten av ungarna kanske också behöver tandställning, och ja, ni fattar:)

Men nu kan jag släppa det, och i stället klura på kul soppor till henne de dagar de spänner tandställningen;)

.

Och för att spinna vidare, på soppor… jag säger ju det, högt och lågt, och jag har saknat att bara skriva:)  Har ni fryst kvarg någon gång? Jag köper shitloads av kvarg i de största burkarna, och de får inte alltid rum i kylen så på vintern får de ibland stå ute. Funkar oftast svinbra. I minus 20 så fryser de:D

Jag brukar ibland mixa kvarg och hallon och frysa in till nån slags glass, och det blir gott, men alltså… den här kvargen har blivit som filmjölk i konsistensen. Alldeles rinnig och dessutom kornig. Urk.

Jag vevar i extra mycket havregryn så går det att äta ändå, men jag tror jag avstår att frysa fler:)

.

Det snöar och snöar och snöar och snöar. Det är väldigt vackert ute, och det känns exotiskt att det knirrar så om däcken på bilen:) Herrejösses, det var flera år sen det var så här kallt hos oss.

Vi var i pulkabacken i helgen, med Janelle, Simon och Jack och det var strålade sol och så mysigt. En såndär dag då pappa hade tjatat på en att gå ut:) så då gör man det. Jack älskade att åka stjärtlapp. De har en pulka till honom och det var kul, men när jag satte honom på en stjärtlapp bredvid min egen och åkte så skrattade han så han tjöt, och vägrade sen åka pulkan igen:)

Snön var mjuk och härlig att åka på, man slapp få ont i ändan och svanskotan, och att springa uppför i backarna kändes som en baggis, ett fint kvitto på att kondisen inte är helt usel. Vi var där i några timmar och sen kunde man sova ganska så ovaggat.

Jag hade exakt noll lust att åka, men väl på plats med nästan hela familjen, så var det som balsam för själen.

.

Nu måste jag gå och öppna frysen och titta vad som finns. Min framförhållning är precis som vanligt usel:)

Sen ska jag skriva, för som av en händelse så blev jag totalt förhindrad att göra det av Sellman som låg i mitt knä och sov flera timmar idag. (Kanske att jag lade honom där) Att ha en varm djurkropp att klappa på är forskarna eniga om är nyttigt, sänker blodtryck, lindrar stress och är allmänt lindrande, så jag såg det som väl investerade timmar i själavård ♥

Vi hörs snart! Tack för att ni finns ♥