Godkväll!

Igår satt jag med min dator i knät mest hela dagen. Skrev klart en inlämningstext som jag sen höll på att glömma att lämna in i tid:) Men ibland alltså. Jag skulle bara låta den vila lite, deadline är idag, och så glömde jag den. Tills nyss, för nu är den inlämnad och klar. Inte ens sist:)

Jag har också läst kursarnas texter klart och kommenterat på dem, så nu tror jag att jag är i fas igen:D

.

I dag hade jag bokat en besiktningstid för min bil, men den ombokade jag i går för jag kände mig så förbannat stressad. Jag vägrar att stressa över saker som man kan göra något åt:)

Den absolut enda som blir lidande av det är man själv. Och jag tycker om mig själv så jag är rädd om mig själv ♥

I stället så satt jag uppe till tre i natt för att bli klar med det jag kunde bli klar med så jag fick dagen idag fri. Till att göra det jag ville, mestadels då, för jag har lite saker kvar nu.

Men ett pass med tunga lyft hann jag med, och vet ni då?? Jag ökade mitt personbästa i marklyft med tio kilo (!!!) och är nu fem ynka kilo från ett uppsatt mål:D

Jag förvånade mig själv, för att ens få upp fem kilo mer var en total omöjlighet senast:D och idag gled de där tio upp ganska ”lätt”. Jag försökte på målvikten, och jag fick upp den från marken, den var inte helt fastvuxen, men en centimeter gills inte;)

Jag kanske, kanske hade fått upp den vikten om vi började med marklyften, men vi körde tunga knäböj innan, där jag också ökade, men bara med fem kilo. Eftersom jag ska, ta i trä, operas den sjätte april så är det en deadline på målvikten, för efter det kommer jag ju inte kunna köra marklyft på länge, och att man vilar sig i form är ju tveksamt. Jag ska såklart försöka köra övningar som stärker framför allt ryggen under min rehabtid. Men att tro att jag bara kan lyfta som vanlig sen är nog väl optimistiskt. Även om jag är uppfostrad i en optimistisk anda:

”Jaha, är det lite svårt för att du har ett sämre ben? Men prova på nåt annat sätt då?”

Och det har ju gjort att jag inte ser några oöverkomliga hinder, bara massa lösningar runt det. Mamma och pappa har aldrig sagt att jag inte kan något, utan alltid att jag ska försöka. Och det är så jag försöker uppfostra mina barn, att göra så gott de kan. Mer tänker inte jag begära.

Jag har så många exempel på barn där föräldrarna pushat  dem på olika vis, inom idrott men även i skolan. Där föräldrarna krävt höga betyg och där barnen kämpat, och kämpat. Fast de kanske är ”medelmåttiga” och gör sitt allra bästa så duger det inte, de räcker inte hela vägen fram. Där ett B inte duger utan det ska vara raka A över hela linjen. Ett B är lika med sura miner från föräldrarna och ångest från barnet.  Vad fan är det för sätt? Jag FATTAR, att man vill sina barns bästa, men jag tycker inte att det är att göra det bästa för sina barn, helt enkelt.

Så länge man gör sitt allra bästa, och försöker, så är det Good Enough. Mer än så kan ingen begära. Ska ingen begära.

I bekantskapskretsen har vi flera barn som diagnosticerats med utbrändhet efter att ha blivit pushade hemifrån. I min värld är det inte okej alls.

.

Nu ska jag fira mina avklarade deadlines med att kolla på NCIS:)

Vi hörs snart igen 🙂