Reklam för Pfizer

Kan vi prata lite om Rökning?

Jag själv har varit en inbiten rökare, sådär så att det var minst ett paket om dagen. Tjugo cigaretter på dygnets tjugofyra timmar … inte bra.

Jag är född en av de sista skälvande dagarna på sextiotalet, dvs nästan precis alla rökte. Överallt. Inne, ute, på restaurang, på sjukhuset, i bilen. Det var bara så, och man hade väl i ärlighetens namn inte kommit på hur farligt det var. Hoppas jag:)

Båda mina föräldrar rökte alltså, liksom alla deras vänner och bekanta.  Det var helt normalt.

När jag började skolan hade det svängt lite i samhället, för fler och fler slutade röka. Många av mina klasskamraters föräldrar var rökfria och det var många gånger som jag fick frågan:

”Röker dina föräldrar?”

”Ja?”

”Jag märker det, din jacka luktar väldigt mycket rök.”

Inte så kul. Men heller inget konstigt.

Kanske var det inte heller så konstigt att jag och mina kompisar började röka när vi kom upp i tonåren? Man gör som man är van helt enkelt. Forfarande var det tillåtet att röka på restauranger och uteställen, det fanns rökrum på arbeten och det var helt normalt att gå ifrån en stund för att ta ett bloss om det var lugnt. Nog för att man redan nu visste om alla nackdelar och det började tryckas ”RÖKNING DÖDAR” på cigarettpaketen, men ändå. De roligaste människorna rökte, och de som inte blossade hakade ändå på ner i rökrummen. Det började dock knorras högre från icke-rökarna, de trivdes inte med den hemska röken när de satt och åt en fin middag.

Idag är det ju helt obegripligt att det var så! Jag kan skämmas över hur respektlös man var som rökare:/

Jag sa alltid, att när jag blir gravid, då ska jag sluta röka. Det tror jag var som ett slags skydd, utåt. Att jag liksom rökte ett tag nu, men mycket väl visste att det var dumt och att jag skulle sluta snart. Det kändes också som väldigt långt bort:)

När jag så var 23 år så blev jag gravid, mycket planerat. Pappan till barnet hade slutat röka några månader tidigare för han blev sjuk. En vanlig mancold, men den hjälpte honom att tvärsluta. Jag tror inte att han dragit ett enda bloss sen dess.

Jag ville inte alls sluta, men hade ju sagt det till alla, så det var ju bara upp till bevis. Men jag drog ut på det, avvaktade första besöket hos barnmorskan:) Skyllde på att det kanske var dåligt för barnet att bara sluta. Man hittar alltid en ursäkt.

Jag fick ett avvänjningsprogram, ett tråkigt kompendium. Steg för steg skulle jag trappa ner, börja med att röka olika märken och kasta det som inte gick åt… eller hur? Jag tror i stället att jag rökte extra mycket de där tolv dagarna det skulle ta. Sen, slutade jag. Jag har absolut inget minne av den sista ciggen, men jag vet att jag mest troligt just då kände en stor sorg.

Vet ni vad det värsta var? Inte abstinens, den försvann ganska obemärkt, men alla de där tillfällena när jag tidigare plockat upp cigaretterna, de var tuffa. Som när man gick till bussen. Normalt så tände jag en cigarett så fort jag klev utanför dörren på lägenheten. Eller när jag pratade i telefon. Vi rökte inte inne mer än under fläkten, så jag hade en stol där:) Att plötsligt sitta i soffan och snacka… wow. Mycket skönare förstås:) För att inte tala om alla reklamavbrott på TV! Vid varenda ett, så hade jag tidigare studsat upp och stått på balkongen eller under fläkten och blossat. Det låter ju heldumt, men vad gör nästan varenda en idag? Jo, man kollar på sin mobil:D Vanans makt är stor, oavsett vad det handlar om.

Värst var ändå att hänga med kompisarna som fortfarande rökte. Men jag föll aldrig tillbaka.

Jag tror inte att jag har en speciellt stark karaktär, tvärtom är jag ganska bra på att motivera mig till varför jag ska kunna få äta glass idag med;) men jag hade en väldigt bra anledning att sluta röka.

Jag var gravid. Jag visste mycket väl hur ett foster påverkas av nikotin och allt skit. Jag visste alla hälsofördelar som kom med att sluta. Jag visste att inom så kort tid som en timme efter att ha slutat så är puls och blodtryck normala igen, och att blodcirkulationen, lungfunktionen och sårläkning förbättras hela tiden. Jag ville inte riskera något med mitt barn.

Vid några tillfällen, efter att jag fött två barn, så feströkte jag. Jag valde att göra det fullt medveten om att jag inte skulle röka nästkommande dag. Det gjorde jag inte heller, men upptäckte att jag blev svårt bakfull när jag blossat. Alltså sjukt jäkla äckelbakis. Inte värt det alls, så sen dess finns det inte på kartan:)

Mitt äldsta barn fyllde 27 år i januari. I sommar har jag varit rökfri i 28 år:) Whoop whoop:)

Tjugoåtta år senare, och jag kan fortfarande drömma att jag röker… Då har jag ångest i drömmen över att jag börjat, och så vaknar jag och har lite lätt panik. Varför i helvete var jag så dum???

Fatta hur starkt beroendet är, hur djupt det sitter och hur länge det finns kvar.

Idag skulle jag aldrig börja röka, det kanske låter tvärsäkert men det är så, jag vill inte vara slav under något. Jag vill inte behöva ha den där konstanta stressen att alltid komma ihåg vad det nu är som man måste ha, paniken när man glömt eller tändaren inte funkar … Nej tack. Dessutom är jag alldeles för snål:) Och för nyfiken, man missar allt för mycket när man måste gå iväg och blossa, och hur kul är det att behöva stå ute och frysa? Nej, idag finns absolut inget som lockar mig.

För mig var det nog så här i efterhand, oförskämt lätt att sluta röka. Det är det absolut inte för alla, ungefär 3 av 4 rökare vill sluta, men lyckas inte. Jag tror att nästan alla mina kompisar som har rökt/röker har slutat minst ett par gånger. Det har ganska ofta handlat om att de haft en partner som inte velat sluta, och då fattar ju alla hur svårt det måste vara. Min dåvarande partner hade redan slutat och jag hade mentalt ställt in mig flera år i förväg, och då gick det ”enkelt”.

Nu ska man inte misströsta, för vill man så kan man! Då kan man allt, kanske med lite modifikationer, men man kan:) Vill just DU sluta så ska du inte titta på de negativa siffrorna, utan vända dig till de positiva. Det finns INGEN som inte kan sluta, med rätt stöd och vilja så kan ALLA sluta.

Jo, alla:)

Vill du sluta röka så se först till att ha hjälp och stöd. På vilket sätt är individuellt, en del vill kanske ha pepp medan andra vill ha piskor. Motivation och stöd från omgivningen har visat sig vara en av, kanske till och med den främsta faktorn för att lyckas sluta. Med hjälp och stöd av vården så fyrdubblas chanserna:)

Alla vet att det är dåligt för hälsan, men trots det så är det nästan en miljon människor bara  Sverige som röker. (Källa: Folkhälsomyndigheten)

Det är som det är, de som vill röka kommer att fortsätta göra det, oavsett hur mycket kunskap man har.

Sen finns det de som vill sluta, men inte ”kan”. De som kanske försökt med allt möjligt, från någon skum huskur till olika preparat på recept.

Och de mitt i mellan, som röker vid festliga tillfällen. Grejen är bara att det gärna blir fest varje dag till sist;)

Tillsammans med Pfizer vill jag lyfta och uppmärksamma att det finns hjälp att få, om man bestämt sig. För det är det allra första steget, man måste bestämma sig för att sluta röka. Måste vilja det.

Genom att få stöd i sin rökavvänjning fyrdubblas chanserna att bli rökfri, enligt 1177. Så det är också ett steg, att se till att ha de optimala förutsättningarna för just DIG. Om livet suger och allt är kaos så kanske man inte ska försöka sluta att röka just precis då:)

För dig som inte röker men är nära någon som vill sluta kan vara bra att ha lite kunskap om hur man stöttar för du kan vara skillnaden mellan att lyckas eller misslyckas. No pressure:)

Pfizer har mycket bra information om rökavvänjning HÄR

.

.