Mamma sa till mig igår att jag skulle kunna ta anställning som gråterska, och så var det. Som en kran man vred på. Nu med, tårarna droppar. Jag är så långt ifrån att gråta vackert som det går att komma:) Ni vet på film så fylls ögonen med tårar som sen rinner över, makeupen sitter kvar och personen duttar med en servett. Efter avslutad gråt ser de svala och oberörda ut.

Jag, jodå ögonen fylls upp, och samtidigt så förvrids hela fejset, en illröd rodnad som gör så man liknar en julgris smäller till och alla inom en mils avstånd ser att man är ledsen. När jag duttar med en servett blir jag röd och svullen och även om sminket håller sig hyfsat på plats så lämnar tårarna spår. Ögonen blir röda och små, och svullnaden sitter i minst en dag. När jag vaknar morgonen efter, som idag till exempel så ser ögonen ut som uppsvällda ballonger. 😂

Det fanns en tid när jag absolut inte kunde gråta framför folk, vad det än gällde. Det försvann när min exman reste på sig och gick, jag bölade framför allt och alla. Jag har gråtit floder framför alla möjliga, men jag kan ju inte säga att jag tycker det är kul. Fast vem tycker det? Gråta för att man är ledsen innebär ju att något är fel.

Nåväl. Ni fattar:) Jag driver ju lite, för just i ögonblicket när tårarna rinner och strupen snörs ihop så kanske jag egentligen inte bryr mig om hur jag ser ut. Men nog vore det roligare att vara vacker som en dag när man grät 🙂

Anyway, jag var väldigt lättrörd igår.

Syrran och jag har grejat i flera dagar, eller egentligen månader, för eftersom vi skulle vara hos henne, behövde huset bli klart:) Sista dagarna har vi flyttat möbler osv, och igår var det inte så mycket som behövde göras. Vi hämtade maten, catering från Citygross:)

Vi kollade runt överallt och bestämde oss sen för den, de hade en exotisk buffé som vi tyckte såg fin ut. Till den var det potatissallad. Vi hade beställt mat till 32 personer som vi skulle bli, och maten hade med all säkerhet räckt till ett helt kompani. (Googlade nu och ett kompani är en militär enhet med 80-200 man. Okey till 200 hade maten inte räckt men fasen alltså, jag tror att åttio personer av den sort som var där hade kunnat mättas)

Sjukt gott!

Mamma och pappa har alltid haft ett stort umgänge, och nu var det de närmaste. Min faster och två av mina kusiner, och sen vänner. Till en början var både jag och syrran rätt upptagna i köket, vi sprang och hälsade och sen tillbaka för att fixa. Vi är ju uppvuxna med de här människorna, och jag tycker så mycket om varenda en av dem.

Det gick så bra, tills mamma kom och sa att Bengt ville säga några ord. Då kom tårarna, redan innan han börjat, det räckte liksom:)

Han höll ett så fint tal, och jag torkade tårar. De har levt ett helt liv tillsammans, mamma och Agneta, hans fru, jobbade ihop innan hon träffat pappa och sen kom han in i bilden och han och Bengt blev bästaste vänner. Och nu är det slut. Det är så sorgligt! Jag har en otrolig medkänsla, och kan gråta ihjäl mig för andra människors skull. Jag kan känna deras sorg och sörjer den.

De här två, är mina extraföräldrar:) Jag föddes först, och de delade liksom på mig:) Sen kom deras första son, sen syrran och så deras andra son, och vi växte upp tillsammans, de första åren. Sen flyttade de till samma område, och de vuxna har hela tiden varit nära vänner. I 54 år. Svårslaget, och än är det ju inte över, för de är tre stycken kvar. Länge till förhoppningsvis.

Den relationen de har är något jag eftersträvat i livet, och delvis har jag den. Helen och jag har vuxit upp och umgåtts hela livet, från 1976 till idag, och hon är den som vet det mesta om mig och mitt liv.

Men det jag inte har, och heller inte kommer ha, av naturliga skäl, är den här livslånga parrelationen tillsammans med ett annat par, och min partner. Jag har ju för det första inte kvar min man;) men har inte heller något par som jag levt parallellt liv med.

Idag skiljer sig och separerar folk hejsan svejsan och det innebär ju också att det inte blir en sån relation. Det känns tråkigt. Men är vad det är.

Nåväl, det blev en väldigt fin minnesdag. Vi hade satt tiden till 14-17 och de flesta kom tidigt, och var kvar till framåt fem. Sen blev två par kvar, och jag och syrran då. Hon bor ju där;)

Agneta och Bengt och Ove och Isa. Nu startade stora vindrickandet. Vi hinkade i oss shitloads av vin, pratade och skrattade, och jadå, jag grät mellan varven:) Det blev en kvällsvickning också:)

De här har haft kul i sina liv:) Massor av fester, med oss barn med såklart, resor, och när vi barn blev vuxna så reste och festade de ännu mer. Jag talade om för dem att om jag fick skruva tillbaka tiden så skulle jag vilja hänga med dem, för de verkar ha haft så förbannat roligt, och hela tiden med galet goda vänner. Sen grät jag en skvätt för det med:) Haha.

Långt efter midnatt, tror klockan var över ett, så tog de en taxi, och vi röjde upp hemma. Vi hade ju plockat under hela dagen såklart. Det regande till och från, vi klarade oss med några skurar på dagen, men när vi skulle gå hem med mamma, så ösregnade det. Vi satt en stund till i soffan och drabbades av den där tröttheten som man inte känner av innan man håller mun en stund:)

Det slutade regna och vi promenerade hem med henne, och sen sällskapade vi så vi skiljdes åt halvvägs mellan mig och syrran. Jag klev innanför dörren strax efter tre:)

Pappa hade älskat det, det var precis i hans smak, och vi känner oss helt supernöjda med hur det blev.

Så pappa, fasen vilket rikt liv du hade! Vilka vänner❤️ Du får preppa där uppe med rödvin (behövs massor!) och kul aktiviteter, och sen kommer himlen att sjuda av partajande:)

Och nu gråter jag igen, så nu slutar jag!

Sorry för ett svamligt inlägg men det blev så, svårt när tårarna rinner.