Igår spelade Sverige vm-kvalmatch mot Kosovo och skåpade ut dem ganska fint:) 3-0 blev det och det var stiliga mål. En straff som inte kändes helt rättvist, jag menar, människor har normalt armar och händer, så även fotbollsspelare. Har de inte det så får de inte spela i ”vanlig” fotboll utan är hänvisade till handikappfotboll. Så, regeln om hands känns ofta väldigt fel, så länge de inte medvetet tar bollen med händerna. En evighetslång VAR-granskning och inga repriser så vi fattade inte helt vad som skulle granskas. Snark.

Men följande mål var snygga som fasen och jäkligt välförtjänta.

Vi såg matchen på Olearys med killarna, och sen blev det vidare till Williams, en pub som väl var irländsk från början och det enda stället i stan som serverade Guinness på stenåldern:) Där blev vi kvar, vi var nog åtta från början och allt eftersom folk kroknade och bussar gick hemåt så droppade det av. Till sist var vi tre kvar, syrran, jag och en ny kille. Det kom en kille från ett annat bord där han satt med sin tjej, och bjöd in ”våran” kille på armbrytning. 🤷‍♀️ Killar ändå va? Hur gamla de än blir så måste de tuppa sig och mäta sin styrka:)

Jag tror att vi har träffat på det paret förut i något sammanhang för hon var så jäkla bekant. Varken jag eller syrran kan sätta fingret på varför, men hela hennes uppenbarelse är bekant. Vi känner henne inte, hennes namn säger oss inget och hon kände definitivt inte igen oss, så det är en svår nöt att knäcka:) Det bröts arm, där ”vår” kille vann, och då måste det ju, också enligt killreglerna, åberopas fusk. När de sen gick över på fingerkrok så vann den andra stort så då var det rättvist:)

Det var trevligt, det är något av det roligaste som finns när man plötsligt hamnar nån annanstans och snackar med folk man inte känner, men det ändå är bara kul. Vi drog oss hemåt strax efter två, och det tog en jäkla tid att gå. Vi brukar ju promenera hem om vädret tillåter, och igår var det skönt. Men Williams ligger en bra bit bort från där vi normalt utgår, så det tog minst en halvtimme extra. Det brukar ta ungefär en timme. Att gå hem sådär mitt i natten är skönt. Dels får man röra på sig, efter att man suttit still och bara jäst i flera timmar, och dels är det härligt att vara ute på natten, det är tyst och stilla. Jag trivs då:) Folk är ofta väldigt frågande till det, och tycker att vi är galna. Och ja, kanske, men nej:) Det är bra motion, och vi går inte direkt genom de områden som är stökiga, tvärtom. Mina tjejer vägrar gå, de åker buss eller taxi, inte för att de är rädda utan för att de vill komma hem snabbt. 😅

Väl hemma så var klockan nära fyra, så jag fattar inte riktigt var tiden drog iväg, men vi stod ganska länge och snackade där vi måste dela på oss. Tänk ändå, att man ALLTID har som mest att snacka om precis när man ska skiljas åt;)

Jag vaknade i morse och mådde finemang, och det är tur det för jag har massa jobba att göra.

I går fick jag sms från Akademiska att jag ska komma på inskrivning i morgon, och nu är det nära. Operation på tisdag och jag vill helst bara att de ska ringa och ställa in den. Jag är inte rädd för själva operationen eller att ha ont, men jag är rädd för att det inte ska bli nån större förbättring, och att det inte kommer vara värt det. Jag fasar för hur mitt stackars ben kommer se ut efter åtta veckor med gips, hade det varit andra benet som har normala muskler hade jag inte oroat mig ett skvatt. Men det här som redan är underutvecklat, eller snarare förtvinat, fast det låter hemskt;) det kommer vara en skelettpinne sen. Hur ska jag någonsin kunna få fason på det igen?

Jag prokrastinerar å det grövsta, låter bli att tänka på det och försöker fokusera på att det är en superspecialist som ska operera och att han knappast skulle göra det om han tror att det blir katastrof. Eller? 🙈

Jag gillar inte det minsta att jag kommer behöva börja om med träning, med stabilitet och rörlighet och inte minst styrka. Jag tänker mig ju att jag ska vara på gymmet likafullt och köra det jag kan, typ överkropp, och staka… och jag kommer se ut så här sen:

Jaja, det blir nog bra, jag ska försöka förhandla mig till att inte behöva infinna mig på avdelningen klockan halv sju på tisdagsmorgonen. Ska jag inte opereras först av alla så känns det onödigt, jag har typ tio minuter med bil dit. Jag kommer bli kvar över natten ändå, säger de, för smärtlindringens skull… 😬 Jag kanske borde packa…? Kanske tvätta de kläder jag tänkte ha med mig i alla fall:) Nä, fy farao. Det här är läskigt. Jag kanske ångrar mig i morgon:)

Nu ska jag sätta lite fart med jobb, ska in med olika utkast till samarbeten och även lite skoluppgifter, jag kommer inte ha tid i morgon när det är deadline:)

Vi hörs snart igen! Ha en fortsatt bra söndag:)