Ja, nu är det ju inget gips, utan ett aircast, ett skal, som jag tagit av och på som jag velat i fem veckor:) Men lik förbannat känns det nervöst inför i morgon. Jag vet ju att det ser fint ut med såren, de är ju i princip helt läkta, så det är inte det. Men, vad är planen nu? För första gången sen operationen kom på tal så känns det som jag famlar i blindo. Jag vet inte alls vad planen är, mer än ”rehab i ett halvår”. Vad det rent konkret innebär vete fasen;) Kanske rycker de kryckorna i morgon och tycker att jag ska gå själv? Kanske säger de: ”Kör på som det känns bra”, vilket skulle få mig att känna efter extremt mycket. Jag HOPPAS att morgondagen innebär besök hos sjukgymnast, en erfaren sådan, kanske en nattskena, som jag fick när jag var liten och opererade foten:) Den hade jag varje natt i massor av år, och tanken med det var väl att hålla foten i 90 grader den del av dygnet den inte användes. Tror jag:D Nej, jag tror inte man får det nu för tiden:)

Förhoppningsvis ett rehab-schema, någon form av tidsplan och kryckorna kvar. Helst vill jag ha ett inbokat besök hos sjukgymnast ett par gånger i veckan, men det lär väl vara en utopi? Men det är allt för enkelt att slacka när man inte orkar, ids eller känner för det;) Eller, inte riktigt vet hur man gör på bästa sätt. Jag har en rejäl självkännedom, ja😁 Risken är att jag får ett papper med några övningar på, och sen återbesök till kirurgen om sex veckor typ. Var tre månader från operationen så det lär ju bli i januari nångång. Jag vet hur jag funkar, då kommer jag antingen köra på för hårt, eller för lite, nåt mellanting existerar inte.

Sanningen är att jag har trivs väldigt bra de här veckorna i tvingad stillasittande och i behov av chaufför. Jag tror att det varit välbehövligt på fler sätt, inte minst att jag fått ”tillåtelse” att sitta still. Det gör jag annars med, men då känns det alltid som jag borde göra det ena och det andra. Nu, är det helt legitimt:) Nu har jag fått vila, på ett sätt jag nog aldrig gjort som vuxen. Ganska sorgligt när man ser det skrivet så här, men man har ju alltid saker som måste göras. Jaja. Morgondagen will tell:)

I kväll har jag varit hos syrran tillsammans med mamma och slagit in paket till ungarnas julkalendrar. 216 stycken för nu har vi enats om att det blir nio kalendrar och inte nio plus massa respektive och barn. Pallar inte:) Janelle får lämna över sin till Jack.

Vi beställde sushi, och jag kände redan när syrran ställde in den i bilen att det luktade ”fel”, och när vi öppnade hemma insåg jag varför. Vad är det för dumheter att ha rostad lök på sushi? 🥵

Och inte nog med det, rullarna var indränkta i nån läskig sås. Jag storknar🤦‍♀️ Syrran och mamma hade ätit där förr, och de gillar det, så de fattade inte mitt pustande. Men, efter att ha skrapat av all lök och sköljt av rullarna 😉 samt haft på wasabi och massa soya så gick de att äta:) Jag klarar inte av rostad lök, det är en så sjukt äckligt sötslibbig smak. Barnen älskar det, men det är knappt jag klarar av att vara i köket när de äter det. Jag vet, jag är störd😅samma sak med ravioli och ketchup, går inte. Jag vill helst inte befatta mig med något av det för jag för kväljningar av doften, förutom om det gäller korv med bröd, då vill jag ha en liten sträng ketchup. Rätt sort, alla går inte.

Nåväl, det var gott när jag fått skölja av, och sen hade vi tomteverkstad.

Hälften:)

Vi var klara strax efter 23, och då körde syrran hem oss, och jag har nu duschat och tvättat foten, man vill ju vara fin när man ska till sjukhuset:) Syrran hämtar upp mig, och sen ska hon passa på att lämna blod. Jag tänker alltid att jag borde göra det jag med, det känns som att om man kan så ska man. Men så kommer jag på att jag inte kan:) Mina kärl är sönderstuckna, jag var svår att sticka som liten, och de både rullar och spricker och är sen snåla med att släppa ifrån sig blod. Jag har försökt, men fick bara skäll av damen på blodcentralen;) Många år senare, var jag med i en studie, när jag väntade nån av killarna, om smärta, och det skulle tas prover både under och efter graviditeten. Eftersom det gått superbra att ta prover alla år som gravid så tänkte jag att kärlen kanske läkt ihop, stilat sig. Men det visade sig bero på att man har en ökad blodmängd under graviditeten, det var därför det flödade på bra. Efteråt var det som vanligt. Den sköterskan kom hem till mig, för att jag skulle slippa åka med en bebis, och det var ingen stress, men hon fick sticka så att hon själv sa att nej, nu räcker det, jag kan inte plåga dig mer. Men, eftersom studieresultaten skulle bli ofullständiga så envisades jag med att hon kunde fortsätta:) Till sist, i kärlet på handledens sida, ovanför tummen, så rann det tillräckligt för att fylla det där provröret. Långsamt:) Det var inte som att hon var usel på att sticka, det var bara tomt på blod:) Hon sa sen att jag skulle spara på mina kärl till den dagen jag behövde dem själv. ”Lämna inte blod”. Var de exakta orden:) Och då gör jag så. ’

Under operationen nu så satte de en nål på ovansidan av handen, och ett i det kärlet på sidan, som är mitt bästa, men det gör ont. Det brukar gå bra att sätta nål, men inte att dra större mängder blod ur dem.🤷‍♀️

Jaja. Nu ska jag sova! Så jag orkar med att vakna sen:)

Vi hörs i morgon, men håll tummarna för att det blir en bra plan för rehab!

Natti natti 😘