Jag trodde inte mina ögon när jag igår fick ett samtal från TV4, Efter fem. De ville att jag skulle vara med i Sverigesvepet och visa adventskalendrarna:) Det är tio år sen den sista gjordes, typ i alla fall, och helt plötsligt så vill folk se dem. 🤗

Eftersom jag är väldigt stolt över min mammas hantverk så visar jag mer än gärna upp det, och talar alltid om att det är hon som ska ha cred. Men ändå hamnar den liksom på mig:) Det känns inte helt ärligt, för det är ju verkligen inte en enmansgrej, det är ett bra teamwork 👌

Jag försöker alltid dela med mig av berömmet och så gjorde jag även i går:)

Jag snackade fram och tillbaka med programledaren och tekniken, de ville ha bilder och filmer på kalendrarna och jag har haltat upp och ner i trappan för att försöka fota/filma:) De ville gärna ha med barnen, så jag messade dem och de tyckte det var kul och kom hem, och tog på de önskade tomteluvorna. Själv nöjde jag mig med en diskret jultröja, nån måtta får det vara på roligheterna;)

Eftersom jag i bland tänker fort och smart, men fel, så tänkte jag vara smart och laga maten i ugnen. Tänkte att en onepotpasta, fast i ugnsform blir kalasbra. Två saker bara. Ett: jag glömde, efter att ha haft min ugn i tio år, att den har en fläkt som går på oavsett värmeslag, och den fläkten låter. Inte jättehögt men när den tystnar drar man en suck av lättnad. Jag hade tänkt att vi kunde stå i köket, men det fick jag ju ändra på lite akut;)

Två, jag gjorde i ordning min ugnsform – tomater, fetaost, en bit härlig gorgonzola, purjolök, lite olja och så pastan, och in i ugnen. För att sen efter en halvtimme när den borde vara klar, inse att jag missat den där lilla detaljen med att pasta behöver nån form av vätska för att liksom tillagas. Så, pastan var brun och knaprig, bara att skicka i soporna. 🙈

Efter programmet fick de koka ny spagetti och så mixade jag tomat, ost och purjo med lite grädde och det blev sjukt jäkla gott! Nästa gång ska jag komma ihåg vätskan;)

När vi närmade oss sändning var barnen nervösa och tramsiga, de var grymt imponerade av mitt lugn, men jag är bara bra på att hålla masken, för självklart blir man lite nervös. Efter fem, live, är ändå Efter fem. Live. Gör man bort sig gör man det inför väldigt många människor;) Å andra sidan… hur farligt kan det bli? 🤷‍♀️ Jag har blivit otroligt chill på vissa saker, ibland;)

När de ringde upp var det reklam och vi fick vänta, ”tre minuter kvar” sa de, och DÅ, just då, kom ett bud med paket till Corrinda:) Vad händer då, jo Doris får ju spritt spratt och skäller satans djävulen. Nu hade vi lite tur ändå för det var en bud som inte ringde på utan lämnade utanför dörren:) Så, när vi fick komma i bild var det lugnt🙏

Teknikerna ville att jag hade lurar, så barnen hörde ju inte ett dugg, men såg glada ut ändå:) Mina fina ungar ❤️

Jag lägger en länk till klippet längst ner!

Tänkte visa er kalendrarna, det är löjligt svårt att få bra bilder på dem, det är ljuset, vinkeln och alla paket som sabbar;)

Men här är de; först Patricias:

Den här har hängt med i typ 25 år eller så:) Ni ser att gubbarna liksom sitter fast, så den är tredimensionell 🙂

Robbans, utan paket för det ids ju inte han hänga upp, han har sina i en kasse intill:) Jag har faktiskt hängt upp dem åt honom nu, för jag tyckte jag hade lust med det.

Även den här har massa detaljer som gör den tredimensionell.

Corrindas, svår att se för alla paket:

Så kommer vi till Novalies:

Jäkligt snyggt mot den lila väggen:)

Trixies är på andra ledden:

Lovelias har en lite annan stil:

Jordans kommer här:

Han har flyttat ner i gillestugan nu, och den här väggen gillar jag. Totalt värdelös att sätta upp saker på, men när man väl får in en spik eller så, är det en snygg bakgrund:)

Jamies slutligen:

Hans har mamma gjort på fri hand, eftersom Panduro där de andra kommer ifrån, inte kom ut med någon ny nån gång:) Jag tror att materialet är överblivet från de andra, och så har hon filurat och tänkt till🤗

Alla är superfina, svårt att riktigt få fram så här, de gör sig verkligen så mycket bättre i verkligheten.

Jag älskar dem och gillar inte alls att de försvinner allt eftersom barnen flyttar hemifrån, de är liksom en del av de finaste och mest traditionsenliga julpynten vi har:) Kanske får göra kopior på dem:D I miniversion, för det tar en jäkla plats att förvara, speciellt de som har utstickande delar. Men det är bara kärt besvär.

Nu ska jag skriva! En essäanalys, skjut mig, typ. Varför detta förbannade analyserande hela tiden? Blir man verkligen lyckligare/klokare/ av det? Jag blir bara arg/irriterad/ sur/förvirrad och känner det som jag är med i Kejsarens nya kläder;) Alla bara låtsas.

Jaja, det ska göras, så bara att sätta fart! Fast först ett Teamsmöte med Lovelia och hennes mentor, får jag inte glömma:) Typ NU!

Ok, Här kommer länk:)

https://www.tv4play.se/program/efter-fem/hon-syr-egna-julkalendrar-till-sina-nio-barn/13732149

https://www.tv4play.se/program/efter-fem