Redan onsdag! Jag ska sluta blinka, det är något som är helt klart:) Det vore ju kul om man i alla fall kunde säga att man gjort något vettigt, men så är inte fallet. Timmarna liksom bara rullar förbi, och blir till dagar som blir till veckor som blir till månader som… ja ni fattar;)

Det största som hänt hos mig är att jag igår var och tränade😁 Ett riktigt pass med ledare:) Två månader och två dagar efter operationen om jag räknar rätt.

Jag har varit på ett litet pass med träningskompisarna och David, men då hade jag skalet på. Igår körde jag helt utan något hjälpmedel:) Jag bokade mig egentligen idag på ett cirkelfyspass, men så kunde inte syrran idag för hon har möte precis då. Eftersom jag inte testat köra än, och inte har vinterdäcken på så fick jag avboka. (Vinterdäcken är en egen historia. De har varit beställda en evighet men dragit ut på tiden, men nu äntligen är de här och Jimpa ska byta till dem i morgon 🙂 så sen ska jag kanske våga mig ut igen. Ska prova i alla fall, så får vi se hur det känns.) Sjukt besviken att inte kunna köra cirkelfys bokade jag mig i stället på HIT:) Det är ett högintensivt pass, massa fys och högt tempo. Inte alls optimalt att börja med, och jag hade aldrig bokat mig på någon annan än David. Det hade känts dumt:)

Men eftersom han vet, så behöver man inte stå och förklara varför man inte kan göra vissa saker:) När vi kom dit, visade det sig att det var så få bokade att vi i stället skulle vara på gymmet. Det är ofta ännu tuffare och hör till de absoluta favoritpassen:) Jag såg assaultbiken, och försökte med att just precis det redskapet kommer jag nog tyvärr aldrig kunna göra igen😂 jag hatar den innerligt, men det funkar såklart inte med David som genast gav en alternativ (enbent) variant;) Haha, men sen visade det sig att det funkade alldeles utmärkt, bra såklart men ändå…:)

Så! Igår körde jag ett riktigt pass, med riktiga övningar, och klarade av det förhållandevis bra:) Foten är stel, låst i en mer 90-gradig vinkel vilket gör att det känns extremt belastande att lägga all tyngd på den, som exempelvis när vi värmer upp och står i planka/armhävningspostition på tå, och sen flyttar fram ena foten till handen. Då är stor del av tyngden på bakre foten och det kändes inte alls bra. Inte så att det gjorde ont, men jag vågar helt enkelt inte utsätta senan för det. Den BÖR sitta fast, men varför chansa? Jag avvaktar ett tag till:)

Utfall går inte, jag kan göra nån halvfjantig variant på sidoutfall, men framåt vågar jag inte, det blir samma belastning. Men annars gick det ju fint. Förutom att allt flås är borta:D Det är helt otroligt hur snabbt man tappar konditionen! Men jag tycker ändå att jag kämpade på bra och det gick bättre än jag trott:) Nog för att jag fick stå och flåsandas ibland men det hör till ett HIT-pass.

Löjligt glad:) Men träning är så viktigt för mig, utan den känner jag mig inte riktigt hel. Jag är bokad på cirkelfys på fredag också, med Björn, som vet att jag opererat mig och med största säkerhet noterat under åren att jag har lite begränsningar, så det känns bra:)

Att träna på egen hand i gymmet är kul. Men pass är roligare:) och att känna att det funkar, hyfsat, är underbart.

Jag är ju fortfarande begränsad i mycket. Jag kan inte gå så snabbt, fotleden är stel och svullen, värre ju mer jag går, och jag får ont om det blir för mycket. Jag ägnar mycket tid med foten i högläge i soffan för att hindra att den svullnar. Opererade fötter svullnar, har jag googlat mig fram till:) och det kan hålla i sig länge, så det är inget konstigt. Men det är ganska obehagligt, så jag försöker undvika det. Jag har gärna kryckorna, med ispiggar på, ute om det är halt, för jag är osäker på de snabba rörelserna, och jag tar kryckorna om det ska spatseras runt mycket, för att avlasta och för att det ska gå lite snabbare:D Något jag har svårt för, dels för att jag inte vågar, men även för att det känns otroligt ostabilt, är att bära saker. Speciellt tunga saker. Matkassar till exempel, det är knepigt. Corrinda får lov att fortsätta handla ett tag till:)

Men, det är småsaker i det hela:) I stort är det bra och det är skönt.

Nu till något helt annat. En del av er, har kommit med lite knepiga kommentarer. Om Mirka och hennes situation. Nu sist denna:

”Stackars din bästa vän och finaste Mirka. Hon har inte orkat baka bullar till barnen som är jätteledsna nu. Att det ska vara så svårt för de närmsta vännerna att åka över med lite bullar till familjen. Allt råkar hon ut för, lider så med henne.”

Först och främst, tvivla aldrig på detta: Jag älskar Mirka.❤️Hon vet att om hon behöver mig mitt i natten så kan hon ringa och jag kommer.

Men, nu till kommentaren, jag vet inte jag, men kan man tolka det annorlunda än att personen tycker att JAG som vän borde åka dit med bullar? Nej. Eller jo, kan kan man, men om den skrivs inne hos mig så är det ju en passning att jag borde. Ja, hon har massa eländes elände på sin front nu, absolut. Men hörni – jag har också en hel del att tampas med. Jag är inte en jäkla supermänniska som är untouchable av livet, även jag har ju problem. Som jag inte delar med mig av, men som normala människor bör fatta finns. Ja hon har många barn och är ensam, men det har jag med. Och jag har varit ensam ännu längre än vad hon har, om man nu ska vara sån.🙈Hon valde dessutom alldeles själv att lämna medan jag blev dumpad. Min pappa gick bort i våras, efter att ha varit väldigt sjuk i ett par år. Mamma, syrran och jag var på ständig jour, dygnet runt i de åren. Det sliter, mer än vad man fattar när man är mitt uppe i det. Mina föräldrar har alltid varit väldigt närvarande i mitt liv, och nu är ena halvan av min grundtrygghet borta. Det påverkar mig som fan. Men jag skriver inte om det varje gång jag tänker på pappa, vilket är tur för då skulle jag skriva 24/7.

Jag har opererat foten, efter att ha fått operationen inställd två gånger pga pandemin. Det är såklart också något som är påfrestande. Jag har en stor familj att rådda och att bli handikappad för ett tag är inte heller en dans på rosor. Jag är helt själv om ansvaret för barnen, och ska försöka finnas för alla. Det är vad ni vet. Sen finns det ju andra saker i mitt liv som ni inte vet. Alla människor har sina problem. Även jag, alltså, fast jag är mer privat av mig när det kommer till det. När det då kommer kommentarer som denna, så undrar jag stilla vad fan personen tänker med? Vad ska JAG göra åt Mirkas situation? Om jag kunde så skulle jag såklart göra allt för att lösa alla hennes problem men nu är jag inte Gud;) Om jag inte hade opererat en fot så kan ni ge er den på att jag hade varit där varenda dag och hjälpt henne med flytten, men nu kom de två sakerna samtidigt. Jag kan inte utföra mirakel. Jag kunde för sjutton inte ens hjälpa min egen dotter att flytta!

Något jag däremot inte gör, är att baka lussebullar åt hennes barn, hej, jag bakar knappt åt mina egna! I år var ett undantag, sist jag bakade bullar var Robban och Corrinda sex månader, och det är 21 år sen;) Dessutom, det är ungefär en mil i mellan oss, tar minst en halvtimme att köra, så det är inte som att vi bor grannar. Det är inte bara att kvista över. Jag vet att Mirka vet att jag finns här, och det räcker egentligen, men det hindrar inte att jag blir både irriterad och faktiskt ledsen över sådana kommentarer. Jag fattar inte varför man skriver så hos mig? Som att jag inte vet hur hon har det, eller inte bryr mig? Jag vet och jag bryr mig, som sagt så älskar jag henne, och hela hennes familj.❤️ Men jag kan inte lösa hennes problem, hur gärna jag än skulle vilja.

”Att det ska vara så svårt för de närmsta vännerna att åka över med lite bullar till familjen”… Skriver man så inne hos henne med, eller är det bara här? Bara jag som ska vara superhjälte;)?

Jag är positiv i min grundinställning, mitt glas är oftast halvfullt. Jag dryper av ironi och galghumor, och när livet suger så hjälper det mig att driva med det, mig själv och situationen. Mitt sätt att skriva speglar väl hur jag är, och genom att skriva så bearbetar jag, och faktiskt på ett sätt – peppar mig själv. Jag fattar att det nog kan se ut som att jag inte har ett enda problem i hela världen och att jag tar livet med en klackspark. Riktigt så är det inte 😅

Så med det sagt, tänk efter lite innan man kommenterar som ovan, tack.

Och Mirka❤️ återigen, så alla verkligen fattar, hon är en av mina bästa vänner, och jag ser fram emot när vi en dag tar vår (minst) halvårslånga roadtrip genom USA, och alla problem ligger bakom oss. Det är en bit kvar tills dess, och vägen är inte direkt spikrak, men vi går den tillsammans, på vårt sätt.

På bilden Jamie och Älva 🙂

Jaha, jag ska väl sätta lite fart här hemma med något. Borde städa, och ska göra det också. Jag ska också skriva ihop ett inlägg med de rabattkoder jag fått under året som ni kanske kan ha glädje av nu:)

Vi hörs snart alltså!