Jag orkar inte skriva nån slags årskrönika, har gjort det ibland men då har det känts kul. Nu känns det som ännu ett år man får lägga i undantagslådan. Det har varit överjävligt vidrigt, och väldigt fint och trevligt. Lite av varje. Sånt jag velat slippa och saker jag gärna gjort mer av, och massa ”jo det vore kul, men kanske inte under en pandemi” .

Jag har funderat lite däremot:) Jag gör ju det ibland, och nu har jag noterat att flera av mina vänner och bekanta har relationsproblem. Inte så att de lever i stadiga relationer där det knakar lite ibland, utan det är relativt nya som tagit slut. Utan att ha lagt ner någon tid på att räkna ut procentsatser eller så, så konstaterar jag att de flesta även mår skit i sig själva av väldigt olika anledningar. Det är psykisk ohälsa, andra sjukdomar, dumpade och ledsna, ekonomi och vardagsproblem som liksom tar över. De har det helt enkelt inte så himla bra med sig själva.

Min tanke är då, är det inte extremt klokt att FÖRST se till så att man är tillfreds med sig själv, och att man klarar sig själv, INNAN man ger sig in i en relation? Jag undrar varför folk så desperat vill ha en partner, fast livet är skitjobbigt på alla plan. Varför tror man att man mitt i ett kaos ska kunna skapa och behålla en vettig och sund relation med en partner? Mina vänner och bekanta med tusen utmattningsdiagnoser, borderline och bipolära problem, där dagen går ut på att överleva i princip, hur fan har de tid och ork att ens tänka tanken att dejta? Och, om man nu har den orken, är man verkligen så sjuk då? Om tiden och orken inte räcker till ens till det basala, hur har man tid/ork att sitta på Tinder och chatta? Jag begriper det inte.

Jag fattar att man kanske vill känna sig älskad och trygg. Men, jag tror, är faktiskt helt övertygad om det, att innan man mår bra i sig själv, och har en stabil och fin relation med sig själv så blir det inte så bra. Hur ska man kunna ge något av sig själv till en annan människa om man inte ens orkar ge sig själv tid att läka. Från vad det nu må vara som man behöver återhämta sig ifrån. Jag fattar att man kanske tror/hoppas/önskar att prinsen på den vita springaren ska komma och ta bort det överjävligt tunga lasset på ens axlar, att han, eller hon, ska komma och fixa allt, så allt blir bra. Men jag tror inte att det är så ofta det händer. ”Beviset” ser jag, och hör jag, då mina vänner och bekanta kastar sig in i intensiva relationer, det är ”älskling, babe och hubby” hit och dit, kärleksbetygelser i överflöd offentligt, och tonvis av pussbilder eller bilder från sängen där de ligger nära och gosar. Fjantiga hjärtsymboler med händerna mot varandra och ett allmänt fjortis-beteende:) Sorry, men så är det. Helst flyttar man ihop också inom några veckor. 😂 Som utomstående känner jag mig cynisk som Fan när det enda jag kan tänka på är hur länge det dröjer innan det är slut. Och, enligt min helt ovetenskapliga notis, så handlar det om tre-fyra månader. När passionen är över så är relationen över. Finns inget att bygga på. Nada, zipp, nothing 🤷‍♀️

Och så blir min vän/bekant ledsen, deppig och hamnar ännu längre ner i psykisk ohälsa. No shit. Det går ju inte att säga det här till sin vän, utan att framstå som en sur missunnsam jävla rugguggla, men samtidigt så vet jag ju, att det inte kommer hålla. Nu låter jag ju jävligt störig, hur kan jag veta sånt, liksom? Och det gör jag ju inte, till 100%, men erfarenheten talar.

Jag kanske är helt ovanligt vad vet jag. Men för mig har det varit helt otänkbart att vilja ha en ny relation. I början så kunde jag absolut tänka att det vore najs om någon, vem som helst faktiskt, skulle komma och ta min börda, hjälpa mig, ge mig trygghet på alla de sätt som finns. Men ganska snart insåg jag att det var att ge sig själv falska förespeglingar. Jag var rejält nedtrampad i skorna, och det fortsatte under en lång tid, när jag försökte samla ihop mig och resa på mig så kom en ny känga och trampade ner mig i asfalten. Gång på gång. Där och då var jag extremt skör på ett vis. På andra stark som pansarglas. Min kraft gick till att läka mig själv, mitt hjärta och min självkänsla, och till mina barn. Det fanns inte ett uns över till en man.

Nu har det gått nästan nio år. Jag är såklart inte samma person som då, och i det stora hela är jag nog en bättre människa idag. Mina erfarenheter och sorger har både härdat och mjukat mig:) Livet blev ju inte som planerat men det är bra ändå. Idag är jag stark i mig själv, jag har min självkänsla tillbaka och jag klarar mig på egen hand. Jag kan själv 😅

Idag KANSKE jag skulle ha plats för en man. Men jag vill inte;) Hittills har jag heller inte träffat någon som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. Absolut ingen 🤷‍♀️ Jag letar inte heller. Kanske blir jag ensam resten av livet, och helt ärligt kan jag känna att vad fan gör det då? JAG behöver ingen snubbe, även om andra tycker att jag borde ha någon. Jag trivs bra med mig själv, och mina vänner. Men jag känner att jag skulle kunna ge mig in i en relation utan att mitt bagage skulle bli ett hinder och problem. Om jag vill.

Det har tagit mig nio år. Jag kanske är ovanlig som sagt, men jag föredrar att säga att jag är klok, jordnära och har fötterna förankrade i verkligheten:) Att kasta sig in i förhållanden, ge sitt allt, och sen fallerar det ändå, trots att man gett sitt allt, det om något måste vara rena döden för självkänslan. Om man i stället ser till att vara nöjd med sig själv, tycka om sig själv och komma till den punkt där man inser att man själv är precis lika viktig som alla andra, för att använda en favoritmetafor: ”Man måste sätta på sin egen syrgasmask först, INNAN man kan hjälpa någon annan”. Då tror jag att man har de bästa förutsättningarna för att kunna skapa en stabil, trygg och kärleksfull relation med en partner.

Men säg det till en person som är kär i kärleken. Som så gärna vill ha en relation att de är beredda att åsidosätta sig själva, sin hälsa, för det. Som inte ser det jag ser, att det är en flykt, ett hopp, en vild önskan om förändring. Kanske ett hopp om att ens börda ska lätta, att man ska må bra igen. Vilken man gör, tills passionen är över. Då blir det gråt och tandagnisslan igen.

Ja, hobbypsykologen har talat:) Mina vänner och bekanta kommer inte lyssna ens om de läser, för de fattar ju inte att det är dem jag pratar om, för när man inte mår bra är det svårt att ta till sig, vad det än må vara. Jag kan ju inte heller vara tvärsäker på att även denna relation kommer gå åt skogen, det kan ju vara den som förändrar allt, och vem är jag att lägga sordin på stämningen? Givetvis hoppas ju jag också, varenda gång att det ska vara The One, för jag har inte tappat min tro på kärleken 🙂 Även om det låter så 😂

Ok, jag ska gå ännu ett steg längre… När en relation tar slut, så verkar det ta ungefär … en dag… innan Tinderappen laddats ner, eller aktiverats, och ”man är ute på marknaden igen” Okey… lite som ett stycke kött då alltså? Eller? Vad fan hände med att sörja? Bryta ihop som ett litet skrutt och ligga i fosterställning och sen kolla kassa komedier och käka glass med sked direkt ut paketet?

För mig är det ett jätteskevt beteende. Om personen man hade en relation med inte ens var värd en kort sorgeperiod, varför var man tillsammans med den då? Jag menar inte att man måste klä sig i svart, ha sorgband på armen och grina ett år eller så, men kanske en stund i alla fall, någon månad som minst. Men icke, här ska träffas en ny stjärna direkt. 🤷‍♀️ Ursäkta att jag säger det, men att vara kär i kärleken är oklokt. Att skaffa nån för att ha nån är oklokt.

Vänta lite för bövelen! Ta dig tid att sörja och läka, och reflektera över det som varit. Behövs ingen sorg- och läketid så behövs det definitivt en lång reflektionstid! Se till att vara din egen bästa vän, och ta det lite lugnt. Livet är värt att leva även som singel, jag LOVAR:) Jag vågar till och med sticka ut hakan och säga att det är både roligare och enklare. Man svarar för sig själv och ingen behöver bli sur över att man sätter toarullen åt ”fel” håll:) Man behöver inte jämka en jäkla massa hela tiden utan gör det man känner för. 👌

Och nu känner jag att jag uppfyllt kvoten för att tycka och tänka idag:) Håller ni med, eller tänker ni tvärtemot? Även om jag anser att jag har rätt;) så är jag alltid nyfiken på att få höra era åsikter. 🤗