Jag har alltid tyckt att februari är en ganska trög och trist månad, men för den sakens skull behöver den ju inte bekräfta det.

I dag, den tredje, är det ett år sen min pappa gick bort.

I morgon, den fjärde, är det nio år sen som min man reste sig och gick, för att sen aldrig komma tillbaka. Det är nio år sen jag pratade med honom också…

Den tionde är det nitton år sen min mormor gick bort.

Det är de för mig stora sakerna, men sen finns det andra jobbiga och tragiska saker inom familjen, men som kanske är mer personliga för andra. Att säga att jag gärna skulle hoppa över februari är ingen lögn. Samtidigt är det en så trist månad att ska det hända skit kan det samlas här, så är man av med det🤷‍♀️ Men helst inte på många år tack.

Idag hade jag franstid, vilket var mer än välbehövligt:) Jag tror att jag hade tre spretande fransar kvar, efter att ha legat och sovit i en vecka. Det är inte klokt vad fransar gör för ens utseende! Jag har väldigt korta och raka fransar av naturen, som alltid så är det inte så mycket jag fått givet;) Haha🙈men det är sant. Idag fick Dau jobba, men som alltid så är hon snabb och resultatet blir alltid Fab!

Jag gick dit och kände mig genomskinlig, och ganska seg, trött och likgiltig, och gick därifrån rakare i ryggen, med nyfikna blickar på folk och skyltfönster:) Fransar gör underverk med självkänslan också:)

Sen mötte jag upp syrran och mamma på kyrkogården, där vi tände ett ljus för pappa i minneslunden. Det är fortfarande svårt att riktigt förstå och ta till sig att han är borta. Kanske kommer den känslan aldrig infinna sig, vad vet jag. Det jag vet, och som vi ofta pratar om, är de orden som läkaren sa efter att pappa gått bort. Hon sa att han var väldigt sjuk, mycket sjukare än någon fattat, med hjärnsvikt, hjärtsvikt, kärlsvikt och njursvikt, och att han aldrig skulle kunnat bli frisk. Inte ens bättre, utan det hade varit en fråga om hur snabbt han hade tynat bort. Det är inget man önskar någon man älskar, att tyna bort. Att hon sa det, rakt på sak och utan att linda in det, gjorde så vi insåg att det kanske var ett bättre alternativ att han fick gå, medan han ännu var i hyfsad form, än att kanske hamna på vårdhem, sjukhus eller vart man nu hamnar när man är för sjuk för att vara hemma. Det hade pappa avskytt. Givetvis önskar vi ju alla att det funnits ett alternativ där han blev frisk, kanske var sjuk en längre tid men sen blev som i fornstora dar, men det fanns inte.

Jag saknar min pappa, men jag hade inte velat se honom tyna bort och bli en spillra av den han var. Men nog fasen önskar jag att det vore annorlunda. Dagen som pappa gick bort var en strålande vacker vinterdag, och årsdagen var också en fin dag.

Sen åkte vi till McD och käkade hamburgare:) Alltid McD😜 vi borde få bli VIPare:)

Jag hade tänkt träna, men bokade av det, jag insåg att jag hellre ville vara med familjen, men även för att jag är så trött och matt. Vafan ska det aldrig gå över?? I morgon SKA jag köra HIT; det är högintensiv träning, och inte alls optimalt att börja med men nu får det bli så. Det är nog på plats, sista gångerna innan restriktionerna släpps, så sen blir det massa springa…. Vilket jag inte gör för jag har inte vågat testa:) Jag ska till läkaren den tionde så får vi se vad som händer efter det. Då har jag en massa frågor att ställa, jag har skrivit ner dem i mobilen för jag kommer glömma dem:)

Lite senare i februari ska jag med Lovelia till ortopeden också. Hon har gjort sin magnetröntgen av knäna, och nu kommer domen. Vi ska träffa en annan läkare än sist, överläkaren som varit där sen jag jobbade på sjukhuset:) Mina sista år där var jag dock nere på neonatalavdelningen så jag har inte jobbat ihop med honom men har förstått att han är mycket bra.

I natt vid ett, när jag faktiskt började fundera på att gå och sova, så messade Corrinda. De är ju sju timmar efter så klockan var runt sex på kvällen där. Hon skrev att de kommit till ett hotell som kändes väldigt skumt och shady, och de måste försöka ta sig till en annan stad. Det hade blivit mörkt så de vågade inte gå ut, utan försökte få tag i en shuttle från ett hotell i en närbelägen stad, så de kunde hämta dem. Taxichauffören som kört dem till hotellet hade känts märkligt och skum och de hade bara kört förbi ruffiga kvarter med trasiga bilar på gatorna, alla människor var fattiga locals utan tänder och inte en enda turist inom synhåll. Hotellet var skabbigt och de kände sig allmänt otrygga. De hade googlat stället och hotellet innan, och då bara hört gott om det, men när de googlade ”Is Limon safe? ” fick de andra svar, nämligen att det var massor av drugtrafficking och väldigt fattigt och hög brottslighet. Inte kul.

De fick ganska snabbt tag i en shuttle, som tog rejält betalt av dem för att komma och hämta dem, men det fick det ju vara värt. Det var en timmes väg enkel resa. Hon messade mig kontinuerligt hela tiden, och jag fick taxins nummer och gps. Sen var de framme i den andra staden, hittade ett hotell efter att ha frågat på tre ställen, och det hördes hur lättad hon var. Här var det massor av turister, familjärt och mysigt, kändes väldigt tryggt och säkert.

Som mamma tusentals mil bort är det inte jättekul att få de där messen, man kan inte göra ett dugg, mer än ge goda råd och se till att få deras senaste location, ifall de skulle försvinna. Vem vet? Det är klart det kan hända. Men, det kan hända var som helst. Även i Uppsala har vi tragiska och onödiga brott, flest skjutningar i hela landet, till exempel. Det går inte att skydda sig mot allt, inte ens om man madrasserar in ungarna är de helt säkra. Shit happens, och det enda man kan göra som förälder är att försöka förbereda dem så mycket man bara kan. Försöka ge dem en realistisk syn på världen, berätta sina egna erfarenheter, och tala om att det är inget fel med att följa sin magkänsla. Jag är stolt över att de, trots att de suttit på en buss i nio timmar, och sen en taxi, ändå hade mod nog att ta sig iväg, fast de var trötta och bara ville sova. Det hade varit så enkelt att bara intala sig att det är nog okej. Det kanske det var, men så dumt att chansa. Kloka tjejer ❤️ Däremot var ju klockan närmare fyra innan jag kom i säng:D men det är smällar man får ta.

I går snurrade reklam för en ny serie både på min tv och i mobilen. Inte vilken serie som helst utan med min favoritkaraktär:

Även en av pappas favoriter:) Jag älskar Jack Reacher, och hoppas innerligt att de inte gjort honom töntig. Jag såg lite trailers och det verkar lovande. SÅ, jag måste skaffa Amazon Prime… Fan också, men det är ju ändå Reacher 🙂 De har gjort två filmer om honom, med Tom Cruise i huvudrollen. Jag tycker om honom, han är en jäkla duktig skådis, sen kanske jag inte instämmer i hans privata värderingar, men det är en annan femma. Dock…Tom Cruise är typ 170 cm lång. Jack Reacher är uppemot två meter, lite oklart, jag antar att det är svårt att översätta inches till centimeter, men det står olika i böckerna. Men nånstans mellan 193 och 196 centimeter. Hans storlek är viktig, det är en avgörande del i hela historierna, för han har den både med sig och mot sig. Så att välja en 3,5 decimeter kortare kille blir inte helt korrekt, vilket även författaren själv håller med om:)

I alla fall – det här ska jag se! Jag har funderat på att skaffa just den där kanalen/streamingtjänsten eller vad det nu heter, för det finns bra filmer där, men nu är det ett måste.

Jag har ju som jag sagt förr, lite lång startsträcka på vissa saker, som att sträckkolla serier exempelvis. Jag skrev om det för ett tag sen, att jag inte fattar hur folk har tid, och det gör jag fortfarande inte. Men jag har ändå fastnat helt i Chicago fire:D Inte så att jag ligger och glor hela dagar/kvällar/helger, men så att jag måste se i alla fall två avsnitt per kväll:) Jag har sett de första avsnitten förr, på TV, men började om nu. Och jag önskar att jag hade tid för mer för jag längtar efter att få sjunka ner i soffan och kika:D Det är tio säsonger eller så, och sen finns det Chicago PD och Chicago nånting med sjukhus, och karaktärerna går lite ut och in i de olika serierna. Jag har sett alla delvis, och det är ju bra.

Jag har en dröm, kanske fel ord, men en längtan…fel ord det med, men ni fattar nog;) efter att åka runt i världen och intervjua brandmän. De imponerar på mig, de är beundransvärda och jag respekterar dem oerhört. Det funkar så olika med blåljuspersonal i världen, och det vore så intressant. Jag vågade inte när vi var i New York, för jag kände inte att jag kunde göra det bara sådär, utan att jag behövde ha en uppdragsgivare bakom mig, som man kunde hänvisa till. Typ ; ”Jag skriver en artikelserie för Svenska Dagbladet om brandmän i NYC, kan jag få komma och intervjua några av er?”

Men nu har jag kommit på att 1. De läser ändå inte svenska tidningar så vad spelar det för roll? Man kan ljuga;) och 2. Jag skriver en blogg, och det borde kunna vara tillräckligt:)

SÅ! Jag hoppas ni kommer uppskatta mina kommande reportage om brandmän på Hawaii, och kanske Chicago eftersom vi kommer åka den vägen, och sen…. Tja, resten av världen 🙂 Måste bara läsa på om svensk blåljuspersonal först kanske. Finns det någon av er med koll så får ni gärna hojta:)

Jag har inte förankrat det här än, varken hos mig själv eller hos min fotograf som är syrran, men tänker att det finns tid till det:)

Okej! Nu måste jag dricka lite te, och se på Chicago fire! Vi hörs snart:)

Natti natti