Idag är det lördag och min syster fyller år – grattis till henne! ☀️

Jag hade deadline på en uppgift kursen förra fredagen och den här veckan ska vi diskutera varandras essäer. Vilket är lika svårt varenda gång:) Men tusen gånger roligare när det är kreativt än akademiskt. Jag ska ta fasta på det som är bra, på saker man kan driva vidare på, på positiva saker, vilket gör även mig på bra humör. När man ska kommentera nåns akademiska texter så är det bara det som är dåligt som tas upp. I alla fall där jag gått. Hur tråkigt och nedslående som helst. Man har skrivit något man är hyfsat nöjd med, och så kommer nån och maler ner det till skit. Okej … tack? Nä tacka vet jag kreativt där man får säga vad man tyckte om och vad som funkar, och sen även ge förslag på vad som kanske kan förbättras. I en trevlig ton:)

När jag läste Tecknade serier i somras var jag så taggad på det, men det förvandlades till något rent akademiskt och skittråkigt. Responsen var torr och bara negativ, men det kallas ju för nåt annat såklart, typ saklig, eller konkret eller vad nu det akademiska ordet kan vara. Jag uppfattade det enbart som negativ kritik och nu är jag rätt anti till tecknade serier:) Det är lite det tråkiga med att plugga på högskola, allt ska sönderdelas i atomer, vridas och vändas på och sen skrivas om på ett negativt sätt. Som kallas för konstruktivt eller nåt. Man ska in och grotta runt i allt och det som var kul från början blir bara en avancerad massa av små molekyler i genomskärning som ska passa ihop på nåt vis.

Att lära sig saker är skitkul, jag älskar det verkligen och jag tycker supermycket om föreläsningar av olika slag, när en kunnig person vidarebefordrar sin kunskap. Men när det är över ens förståelsenivå är det bara jobbigt. Då känner man sig som en korkad idiot. Sen vet jag att även de välutbildade och smarta har sina blinda fläckar, de kan inte allt om allt. Men det de kan – där slår ingen dem på fingrarna. Jag kommer aldrig bli en sån:):) Jag tycker inte om att analysera sönder saker, det tillför mig inget mer än irritation i själen. Jag avskyr att kolla på saker ur genusperspektiv eller rasperspektiv för det ger inte mig något. JAG skiter ju i om det är en man eller kvinna, svart, vit, röd eller grön, det är inte intressant för mig. Jag ser en människa och orkar inte hålla på att blicka tillbaka och sen härröra alla problemet idag till slaveriet eller kvinnors underlägsenhet. Det kanske är så, men jag ser inte på folk så idag, och har aldrig gjort. Så för mig blir det en fiktiv diskussion som inte ger mig ett dugg.

Det är mycket roligare att läsa på folkhögskola:) Där är alla välkomna, ingen anses förmer, allt är på allas villkor, alla ska få vara med. Det är helt underbart:) I alla kurser jag läst där så har vi börjat med samarbetsövningar och lära-känna-varandra övningar. Allt från att våga falla bakåt mot gruppen som ska ta emot en, till att gå runt och ta alla i hand för att leta reda på den personen som är närmast en själv i kroppsvärme:D Mycket ta och röra varandra eftersom man då får band som gör att man är trevligare. Typ:D Jag älskade varenda minut av det:) även om jag avskyr att vara nära folk jag inte känner, men det blev mest trevligt. För mig rent personligen så blev den första kursen jag gick något som förändrade mig, fick mig att börja läka efter skilsmässan och fick mig att inse mitt värde. 🙏

Och det var dagens SYV:)

Vidare denna soliga lördag! Jag sitter fast med respons, och kaffe, och sen städ, men tanken är ändå lite ljusare. Det är solen som gör det☀️ Hoppet om värme gör mig gladare och piggare. Jag är ett Solens barn, helt klart. Doris med:)

Äntligen är hennes favoritplats öppen igen. Hon älskar att ligga här och spana. Om man tajmar rätt så får man ett spann på kanske 30 minuter när solen strålar rakt in och det blir kanonskönt. Igår satt jag på trappan inne, precis bakom Doris, och drack kaffe och njöt. Jag längtar tills dörren kan stå öppen hela dagarna, för det är så vi har det på sommaren, den här och altandörren på vid gavel, och huset utökas med 1500 kvadratmeter eller vad nu tomten är på:) Plus all rymd och frisk luft.

Igår tränade jag ett HIT-pass, jag har inte gjort så många sådana sen operationen och de jag har gjort var innan restriktionerna släpptes så de var på plats i salen. Några har varit som vanligt, dvs att vi rör oss runt. Jag har fuskat på alla, för det funkar inte. Igår var inget undantag:) Men jag joggade lätt och väldigt långsamt på uppvärmingen, alla andra varvande mig med flera varv;) Det går bra, men fotleden är stelare och det är lite annorlunda. Mest besvär är det för att jag har ont i ryggen😅 Det gör skitont i vissa rörelser medan andra är helt ok. Springa innebär ont. Flera av övningarna fick jag anpassa och då blir det lättare.

Men alltså – hur länge kan man skylla på covid? Jag känner mig fortfarande ganska totalslut efter det, och har för den delen fortfarande knaster i ena örat, och nu har jag ont i det andra också…

Det är ju en dryg månad sen jag var sjuk, ska det inte avta snart?

I torsdags var vi på ett annat pass, ett rörlighet och balans-pass, eller, som jag döpt om det till – förnedringspass:D

Det är som det låter som, rörlighet och balans och i båda är jag värdelös. Jag kan inte låta bli att snudda vid tanken hur det varit om jag inte haft en sabbad fot. Balansen på höger ben finns inte, medan jag kan stå stadig som en fura på vänster, även i diverse knepiga positioner. Massa rörelser här hämmas av att jag inte kan böja, hoppa eller balansera på höger som man ska. Det irriterar mig såklart, och även om jag brukar hitta sätt att fuska, som att bara göra allt på vänster ben🙈så blir jag sur att det inte funkar. Just nu gör det ju dessutom ont. Men hur tjurig jag än blir så är det kul, nyttigt och en hel del asgarv. Åt sig själv mest men även åt övriga deltagare:)

(Lugn alla bjuder på sig själva så inget skratta ÅT, bara MED)

Jag har också bokat tid för barnen att ta TBE-spruta. Tydligen ska den ges i de lokaler som används för covidvaccination, vilket är smart.

Jag är happy över att den blivit gratis för barn nu. I ärlighetens namn har det kostat för mycket tidigare. Jag har inte känt att jag kan eller vill, lägga de pengar det kostar, när kidsen oerhört sällan har fästingar. Tror jag plockat bort kanske totalt fem, sex stycken på familjen under alla år. Max tio i alla fall, på 28 år. Janelle hade en som liten, men då fanns knappt TBE här, Jordan och Jamie har nog haft, och Robban hade mest troligt en som gav honom borrelia. Jag har haft två. Nä, det är nog max fem.

Men nu blir de fem minsta vaccinerade, de äldre tjejerna har redan gjort det, och jag ska väl kanske boka tid jag med då, men det verkar som det inte går att göra på samma ställe som barnen. Får fråga där kanske. Det finns ju fästingbussar annars, men ska komma ihåg det också;)

Jaha, nä nu är det dags för mer kaffe och mer respons! Vi hörs snart 🙂