Idag är det lördag och vi har finbesök:) Jack är här❤️ och han ska stanna till i morgon. Av ingen anledning alls, bara att vi saknade honom. Vi har inte setts på så länge! Janelle fyller år i januari och skulle ha kalas, men då blev de sjuka. Sen blev vi sjuka, och sen blev de sjuka.🤷‍♀️ Det är helt enkelt som det är med vinter och småbarn, och pandemin kom ju ikapp flera av oss dessutom. Men NU är han här och vi har hängt hela dagen:)

Jamie hade en fotbollsmatch på eftermiddagen som vi åkte och kollade på. Jacks barnstol är enkel att flytta mellan bilarna, stor skillnad mot förr i tiden. Hade jag då väl fått bilstolen på plats så skulle det jäkligt mycket till innan man flyttade på den. Speciellt banden som skulle förankras under framsätets stolar. Herregud vad jag har slitit med bilstolar😂 Att dessutom sen ha en buss utan trepunktsbälte på alla platser var en utmaning. Jag har svurit många gånger över placeringar i bilen:) Nu är det nästan löjligt enkelt, Isofix bara smack smack så sitter den där.

Jack tyckte det var kul, han satt och kikade, eller klättrade upp och ner på läktaren som tacksamt nog var av den sorten man inte kan ramla ner mellan/bakom:) Jamie gjorde några mål och några rejäla skott i både stolpe och ribba, men eftersom de inte räknar mål när de är så unga så vet man aldrig om de vann eller förlorade. Jag tycker det är helt fel. Man ska fan lära sig från man är liten att man kan både vinna eller förlora utan att det spelar nån större roll. Men att inte ens veta, töntigt. Jag fattar inte helt ( eller inte alls) detta curlande och daltande, men det vet ni ju redan. Jag anser hellre att man ska lära sig att ta en förlust, att kunna hantera känslorna när man förlorar och kunna lägga det bakom sig och komma igen. Men så ser man det ju på många i dagens samhälle, söndercurlade och kan inte ta ett nej, eller ett nederlag. Då blir det direkt psykisk ohälsa. Ja, det må låta lite hårt och kort men vafan, det som inte dödar härdar det är sen gammalt. Det handlar inte om hur hårt du kan slå, utan om hur många gånger du kan bli nedslagen och fortfarande fortsätta framåt. Hur mycket du kan ta. Eller för att på riktigt citera Rocky:

”It ain’t how hard you hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.”

Och det är aldrig för tidigt att lära sig det:D Därmed inte sagt att man måste vara elak när man lär kidsen det, för det finns det ingen anledning till. Men rak och tydlig.

Herregud jag borde skriva en ny Barnabok:) Nio barn har jag ju, liksom Anna med alla sina teorier. Jag har läst den, tog till mig en del som har funkat fint, men förkastade det mesta. Och det är ju det som är så bra, man gör klokast i att lyssna på goda råd, sen sålla och utkristallisera det som passar en själv, och så skiter man i resten🤷‍♀️

Vi åkte hemåt igen, och nu hade solen bestämt sig för att ge snöovädret en match och sen sken den hela resterande tid innan den gick ner. Men vädret för övrigt är ju ren katastrof. Aprilväder är inget man skämtar bort.

Corrinda kom med nån utmaning hon sett på TikTok och det slutade med att alla var tvungna att testa. Jag var sämst, men kanske mest för att jag skrattade så jag grät😂då funkar liksom inte musklerna:) Man skulle ha ett kvastskaft bakom ryggen och sen lägga sig ner på mage för att sen ställa sig upp igen:)

Jag kände mig som en strandad val:) Och resultatet kan ni se i mina Instagramstories. Och okey då, jag var sämst för att jag är osmidigast, vilket inte är nån stor skam i den här familjen, där de flesta är rätt smidiga:)

Nu har Jack bestämt att han ska sova ner hos Jordan, så de har lagt sig där och läst saga och nu sover han. För stunden. Jag är inte helt med på att han inte ska sova inne hos mig, men vet ju att Jordan tar hand om honom på allra bästa vis:) Alla barnen älskar ju Jack och det är nästan så de slåss om att få pyssla med honom. Det är helt underbart att se!

Nu ska jag se film! Vi hörs snart igen:)