Hörrni, jag mår kasst nu av vädret, och tänkte dela med mig av den essä jag skrev nyss i min kurs. Det roligaste med att skriva essäer, eller allt skrivande på sätt och vis, är att jag lär mig så mycket:) Jag googlar och letar fakta, och kunskapen kommer på köpet. Biometeorologi till exempel, ett ord jag inte hört innan jag började leta:)

Jag ser absolut en stor likhet mellan mitt essäskrivande och bloggskrivande. Inte alltid, men det kanske inte är så märkligt att jag är helt ok på essäer:) Detta trots att jag inte hade en aning om vad det egentligen var innan jag började plugga🙈 Och i ärlighetens namn är det helt hopplöst att försöka strukturera upp riktlinjer för en essä, det är en väldigt flytande genre. I love it!

Så- varsågoda här får ni en essä, om väder och mående :). ⬇️ Never mind indrag och styckesindelningar, det är hopplöst att kopiera in ett dokument här 😇

Carola Wetterholm

Essä 

Essä om väder och mående

Jag älskar våren. Jag älskar när allt vaknar, fåglarna kommer tillbaka, små gröna strutar av krokusblad sticker upp i rabatterna och solen orkar över de onödigt höga granarna på min tomt. När dagarna blir längre och kvällarna ljusare vill jag citera Abbes pappa, farbror Nilsson, från Madicken: ”En sånhär kväll känner man livet i sej.”

Nu var väl för allt i världen farbror Nilsson lite väl förtjust i sprit och jag kommer inte helt ihåg om orden sades med alkohol i tanken. Men det spelar ingen roll, för JAG hör citatet i själen, varje vacker vårkväll. Man känner verkligen livet i sig. Jag mår aldrig så bra som jag gör på våren. Allt ligger framför en och väntar, alla förhoppningar, alla planer, allt växer och frodas, ljuset ger oss flera timmar extra på dygnet, uteserveringarna fylls upp och folk är glada och trevliga. 

Ljuset återvänder till oss frusna nordbor, och med det livet.

Jag är löjligt styrd av vädret, sådär att jag nästan tycker det är fånigt. Ju äldre jag blir ju värre blir det dessutom. Det yttrar sig i att jag, likt en björn, känner att jag borde gå i ide på vinterhalvåret. Jag börjar redan i slutet av sommaren känna en aning panik i kroppen över att vi närmar oss den kallare tiden. När kanadagässen samlar ihop sig på ängarna för att sen flyga i sina fågelsträck till Afrika, eller var de lyllosarna nu tillbringar vintern, bosätter sig ett vemod i hjärtat. Jag brukar uttrycka mig en aning depressivt: ”Nu går vi in i dimman, ses till våren.”

Väl inne i tiden som innebär tjocka jackor, vantar och varma raggsockor inne, anpassar jag mig ändå, och tiden fram till jul brukar gå an. Efter alla helgerna är det den evighetslånga transportsträckan som kallas januari och februari som väntar, mars brukar inte heller vara så kul i Uppland. Jag fryser och gäspar käkarna ur led, vänder på dygnet och blir förvånad varenda kväll när klockan inte är mer än sju. Det känns som kvart över tre, på natten. 

När april kommer, eller om mars är ovanligt välvilligt och bjuder på sol, börjar jag tina fram. Jag får tillbaka energin, och det är inte det minsta ovanligt att jag så års står i matkällare/klädkammare/förråd eller bara i diverse skåp och röjer, fixar och organiserar. 

Jag blir lättare om hjärtat och gladare. Glad är jag för det mesta, men det här lättsamma som tyngs ner under vinterkläder, motorvärmare och blöta smutsiga skor i hallen som genererar ett ton grus varje dag, kommer tillbaka.

Jag är en lite tråkigare människa på vintern helt enkelt. Inte deprimerad, men tråkig. Längre startsträcka.

Jag påverkas också rent fysiskt av vädret, även av månen. Jodå, den där planeten som gör att tidvattnet stiger och sjunker, påverkar mig så jag inte kan sova. Det vore fint om man kunde skylla på den även när man är allmänt svullen och flobbig, men där är det nog mer andra faktorer som spelar in. Som för mycket mat, godis och öl. Det tillståndet är också mer konstant, inte bakfyllan då, men godisätandet.

Månen har jag inte velat erkänna förut, utan bara suckande accepterat de sömnlösa nätterna, och skyllt på att mina många år som småbarnsmamma, nio ungar som inte sovit hela nätter förrän de var runt tre år, satt spår. Kanske, men inte troligt, speciellt inte nu när minsta fyller elva år. På senare tid har jag fått krypa till korset och erkänna månens dragningskraft. Men å andra sidan, månen påverkar världshaven och vi består av cirka 60-70% vatten. Jag köper det.

Lågtryck ger mig ofta huvudvärk som ibland går över i migrän, och ger mig en känsla av sjösjuka. Yr och illamående. Även fast man lever i sin egen kropp tjugofyra timmar om dygnet, året om, och bör vara expert på den, är det inte alltid enkelt att förstå sig på den. Det tog mig många år att koppla ihop mitt mående med vädret. Först såg jag inget samband alls, utan trodde att det var en slump att jag fick huvudvärk och kände mig åksjuk vid lågtryck. Sen kopplade jag motvilligt. Det kändes lite väl mycket som ren humbug. Men nu har jag accepterat att jag är en mänsklig barometer. Inte helt pålitlig dessvärre för vissa lågtryck går mig spårlöst förbi. Jag klagar inte alls de gångerna.

För ett tag sen insåg jag att det fanns en vetenskap runt detta. Det kallas för biometeorologi.

”Biometeorologi är en blandning av meteorologi, biologi och läkarvetenskap och talar om för oss hur kroppen påverkas negativt och positivt av vädret ”, säger Kerstin Wendt, meteorolog på SMHI i en artikel på SVT

En annan meteorolog, Lage Larsson, har i flera tidningar intervjuats om biometeorologi som han studerat under många år. I exempelvis Tyskland är det betydligt större än här i Sverige, där finns det speciella väderleksrapporter som bygger på just biometeorologi. Där erbjuder tidningar och vädersajteren hälsorapport, där de varnar för bl.a. sömnlöshet, ledvärk och huvudvärk. 

I Sverige har vi inte så extremt väder som på många andra ställen i världen, därför är intresset för det svåra ordet biometeorologi ganska ljumt. Forskarna är ändå överens om en del saker:

Kraftiga lågtryck laddar luften med statisk elektricitet som kan göra att man känner av trötthet, yrsel, migrän eller annan huvudvärk. Check på den.

Kraftiga lågtryck, eller ovädersfronter alstrar mycket lågfrekvent ljud, infraljud, som fortplantar sig snabbt i luften och känsliga personer kan känna av ett kommande lågtryck dagar i förväg. Check på den.

Vid inkommande lågtryck faller det yttre lufttrycket hastigt och kroppen hinner inte anpassa sig. Membran och vätska i lederna expanderar och ökar trycket på inflammerade vävnader vilket kan ge smärta. Forskare har också upptäckt att ärrvävnad kan påverkas av positiv elektrisk laddning och skicka smärtsignaler till hjärnan. Det skulle kunna förklara ”vädervärk” i knän. Halvcheck på den, jag har ett knä jag opererat flera gånger och jo, det värker ibland vid lågtryck. 

Det här med bioväder är väldigt spännande, inte minst för att det gett mig en legitim orsak till att jag mår risigt vid visst väder.

Det är ändå alltid skönt att kunna luta sig mot en vetenskaplig förklaring.

Källor:

Forskning & Framsteg: https://fof.se/artikel/2002/5/vadrets-inverkan-pa-kroppen/

Klart.se: https://www.klart.se/biologiskt-väder-kan-det-påverka-oss/

Norrbottenkuriren: https://kuriren.nu/nyheter/biovader-sa-paverkas-din-halsa-av-vadret-nm5121200.aspx

Tidningen Land: https://www.land.se/halsa/4-bevis-for-att-vadret-faktiskt-paverkar-din-halsa/

Svenska Dagbladet: https://www.svd.se/vadret-vander-pa-humoret

SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-kan-vadret-paverka-hur-du-mar