Jag är tacksam för varenda dag som är varm och solig. Jag älskar att äta min frukost ute! Jag njuter av att kunna ha shorts och linne på mig, av att kunna bara gå ut och starta bilen utan att behöva tänka i förväg med motorvärmare, av att ta alla koppar kaffe ute, och av att inte behöva ha jackan med mig:) Jag älskar ju solen och värmen ❤️

Idag vaknade jag med det där klassiska rycket. Det som omtalas i litteraturen så ofta och som man alltid får kritik för när vi ska granska texter:) Men, det är ju verkligen så – man vaknar med ett ryck:) Jag vaknade av nåt ljud som jag inte kunde placera, med hjärtat dunkande och stressen som rusade. Herregud. Vad de var? Ja, det är grannens hönor:) En av dem har blivit tupp, eller så låtsas hon bara, för nån av dem testar sitt galande. Det är hest, hackigt och ojämnt, för att ibland glida över i ett riktigt gal. Gol? Galande? När fjäderfät i fråga får till det så tvärtystnar den sen, lite som: ”Vafan? Funkade det??” 😂

Jag tror att det kanske är nån ungtupp, för det här är nytt. Jag störs inte lika mycket längre av hönsen, och när de är borta så saknar jag dem:) Tror de var på sommarbete nån annanstans ett tag i somras, men nu är de hemma. Och testar rösterna:)

Igår när jag kom hem efter träningen så stod vi utanför bilen på gatan en stund och pratade. Syrran måste hälsa på Doris ju:) Då höll hönsen hov där på baksidan, och det blir ett öronbedövande oväsen, som jag kan filtrera bort nu, men syrran bara garvade och höll för öronen😂 Kanske överdrev jag nu, men de hörs. Fattar inte att hönor låter så illa, tycker att de borde gå runt och skrocka lite tyst, men de här vrålar. Vrålhöns kanske?

Igår hade jag ju dubbelträning inbokad, men den första blev inställd. Han kanske har barn som blev sjuka, det brukar vara VAB som ställer till det på så där kort varsel. Men det var ju ok, eftersom jag bokat David. Han har haft semester och är efterlängtad. Dels för att vi är samma gäng som brukar ses, och såklart för att hans sätt att träna är helt i min smak. Han gör tuffa pass, och sen hetsar han och pushar. Samtidigt som han är duktig på att se när folk gör sitt bästa. Men, genom att puffa lite till, så får han ofta folk att göra ännu lite bättre. Om det så bara är att ta 0,25 kilo till så är det ändå en progression som ger mersmak. De där fjuttiga vikterna hoppar jag alltid över när jag tränar själv, och det är ju stor skillnad på att lägga på två 0,25 kg skivor på stången, mot två 5 kilos. Det fattar ju alla, även jag:)

Det var ett tufft och svettigt pass med massa stånk och stön och skratt:) Underbart att vara igång med det vanliga igen.

Patricia åkte med mig hem hit och vi satt och snackade länge om allt och inget. Jag hade en del jobb som skulle in, så fixade med det sista med det, och sen var klockan massor. Jag skulle göra en filodegspaj hade jag tänkt men det var ju lite väl sent. Barnen jublade väl inte direkt över att få äta några köttbullar, stekta ägg och mackor, men i bland blir det så. Det går ingen större nöd på dem:)

Tidigare på dagen så kom Stumpan. Båda katterna jamar massor, de pratar:) När de kommer hem så jamas det och i går hörde jag på henne att hon hade munnen full. Tittade dit och jodå, hon hade en fågel dinglandes mellan tänderna. Bah. Hon släppte den på marken vid mig, för att få beröm:) men sen tog hon den snabbt och sprang ner. Lade sig på mattan och började leka med den. Den var ändå tacksamt nog stendöd. Ofta är de halvdöda och det är inget kul att ha in dem då…

Stumpan har tre ben bara, det fjärde virade navelsträngen sig runt så det är bara halvt. Men det hindrar inte henne från att vara en mästerjägare🙌 Lite onödigt bra i ärlighetens namn:)

Jag gillar inte fåglar. Dels för att jag, som väl alla i min ålder, såg Hitchcocks Fåglarna när jag var liten. Den är, sin ålderdomlighet till trots, jäkligt obehaglig, och har satt spår. Sen hjälper ju inte fågelinfluensor och skit till. Jag tar inte i fåglar. Så, innan jag hunnit få tag i något att sopa upp den på, så hade Stumpan tagit med fågeln in i killarnas rum, och gömt den i nånstans klädhög. Efter lite rotande, medan hon jamade i protest, så hittade jag den och gick ut med den till soptunnan. Stumpan fattade inte att den försvann så hon letade en lång stund efter den…

Senare på kvällen så messade Corrinda : Kom och gör din grej! Spindel!

Så bara att skrida ner i tvättstugan och beväpna mig med papper, för den satt i diskhon. Det var en stor en, och jag lutade mig fram för att mosa den, gjorde det och i samma sekund så fångades min blick av något precis under min arm. En till, större, spindel satt i andra änden av diskhon, strax under där jag hade armen. Jag blev sjukt förvånad och pep till och hoppade högt. Corrinda skrek och jag skrek för att hon skrämde mig😅 Dödade den med, men den var svår, så den rörde sig när jag lättade på pappret, så då skrek vi igen. Klassiska kärringskrik. Herregud:D

De kommer in i parti och minut nu, spindlarna. Alla barnen har tagit ett par var på sina rum, och i tvättstugan är det massor. Jag hatar dem, och dödar dem utan minsta samvetskval. Annars blir de fler…. helt övertygad. Tycker lite att ryktet borde gå, i spindelkretsar, att i det här huset är det döden som väntar…Men, å andra sidan så är det ju ingen som överlever och kan berätta 😅 Kanske ska skona någon och släppa ut den för att informera övriga 😉

Nä, funkar säkert inte så.

Nu få ni ha en fin dag, jag ska greja på lite med mitt:) Hörs snart !