Det har varit lite körigt i helgen! Eller sen mitten av förra veckan faktiskt, så här kommer ett gäng inlägg efter varandra:)

Vi börjar med torsdagens tripp till huvudstaden och VIP-premiär på Snövit. En familjemusikal för, just det – hela familjen.

Jag har sett den förut och barnen har delvis sett den. Vissa alltså:) Men eftersom den är så himla bra så ville vi se den igen. Vi velade hur vi skulle ta oss dit, och valde till sist SJ-tåg och tunnelbana. Det blir dyrare än bil även inkluderat parkering, men så mkt skönare för mitt sinne. Jag hatar Stockholmstrafiken. Jag klarar av att köra, utan problem så, men jag blir irriterad och stressad. När man inte riktigt hittar heller så är det skönt att slippa. Nu blev det jag och syrran, Novalie, Lovelia och Jamie som åkte. Jordan var sjuk med feber och fick stanna hemma, och jag hann inte få med mig nån annan.

Jag vet inte jag, men det här med att åka tåg… det blir knepigare i stället för enklare på nåt vis. Tågen borde ju kunna ha lite bättre skyltat var de ska, och att ha sitt tågnummer synligt vore väl en kanonidé? Det står ju på en biljett vilket tågnummer det är men var det sen står på själva tåget är obegripligt? Det går ju liksom ett stort annat tåg från samma perrong och det är inte helt enkelt att veta vilket som är just mitt. Kanske ska ringa SJ och fråga om de har en förslagslåda:D

Nåväl, vi köpte biljetter till tre vuxna och de under 15(16?) åker gratis i vårt sällskap. Sen diskuterade vi med en kille på perrongen om det tåg som stod där var det vi skulle med, så även han funderade, inte bara jag alltså:) Vi klev på, och när det började rulla så välkomnade en röst oss till tåg nummer XXX, så dags då liksom, om man varit på fel;)

Lovelia hade prov dagen efter och passade på att plugga på tåget:) Väl framme i Stockholm överlät jag själva tunnelbaneåkandet till syrran. Jag frågade en kille i informationen om vi kunde åka på sån gruppbiljett och det var korrekt så det gjorde vi. Samma pris förvisso men enkelt.

Jag är glad att inte bo i en stad med tunnelbana, för det är ett täcke av stress här. Och smuts på väggarna:) Vi kom fram som vi skulle och hittade Göta Lejon utan problem. Där var det kö, och efter en stund såg jag lite kända ansikten, som Yvonne Ryding och E-type. Jag spanade efter mina influencerkollegor men såg ingen🤷‍♀️Det var trångt som sjutton och jag har verkligen inte vant mig vid att frottera mig med folk igen, så ett lätt tunnelseende infann sig så jag skulle nog inte ens sett bekanta ansikten om de så stod framför mig:)

Vi gick in i salongen så fort man fick i stället, skönt att få sitta i fred:) Vi hade fått platser på andra raden, i princip på scenen och det är ju något väldigt speciellt att sitta så nära. Jag ogillar det på bio, men på teater/musikal blir det på något vis nästan inkluderande. Nästan som att man är med:)

Det var väldigt svårt att fota, det är inte många sekunder som de står still på scenen:)

Snövit kan ju alla, och musikalen är trogen originalet. Förutom att alla dvärgar heter Konrad:) På nära håll är de skitläskiga:)

När man ser i teaterprogrammet hur personerna ser ut egentligen är det svårt att begripa, för de ser helt livsfarliga ut med maskerna på:) Och de är roliga. Snövit som barn var en liten flicka som var så duktig, och Snövit som stor var lika duktig hon. Drottningen är elak och kungen är lite blind för hennes ondska och det är både roliga och läskiga scener. Som drottningen sa innan när hon välkomnade publiken, ”De vuxna kan bli rädda, så då får ni barn hålla dem i handen”.

Det är en väldigt interaktiv föreställning där barnen rycks med och ropar och tjoar, så mysigt:)

Prinsen dyker inte upp förrän efter pausen, och det är ingen mindre än Yohio som är prins. Eller, prinsarnas prins:D

Yohio. En makalöst kompetent kille, som mina stora ungar rynkar lite på näsan åt. ”Han är så ute, mamma”. Men nej, han är ju inte det, utan han har sin karriär mestadels i Japan, vilket är sjukt coolt. Den rösten som den här killen besitter skojar man inte bort. Det blir magi på riktigt:) Och gåshud på hela armarna när han sjöng:)

När Snövit sen vaknar så kan man ju bara säga: Hitta nån som ser på dig som Prinsen ser på Snövit 🙂

Jag har minst en tjej som crushar på Yohio nu:)

Det här är en superbra musikal. Allt som Dröse&Norberg gör är faktiskt otroligt bra. Har ni möjlighet så se den. Kanske inte utan barn för det är ju ändå mot dem som den riktas, men ta med barnbarn eller kids, köpt biljetter i julklapp eller present och se den. 🍎 Så bra!

Musiken är fartfylld och så rolig, det är många skratt, lite läskigt, några barn blev rädda hörde vi, men det gick över snabbt, för det kommer något kul direkt sen. Jag ska ta med Jack nästa gång, tänkte på det nu med men kunde inte riktigt lösa logistiken.

På vägen hem tänkte vi att en promenad blir skönt, det var rätt varmt ute och härligt att se lite mer av Stockholm än centralen. Det var ett dåligt beslut ungefär halvvägs för då kom det en rejäl regnskur. Jag hade en tunn jeansjacka och blev både blöt och kall. Men, man är ju inte gjord av socker, och när man bara ska hem så är det okej med en regnskur. Det är värre på väg till något. Vi kom lagom så vi hann in och köpa nåt att äta till de som var lite hungriga och sen på tåget direkt. Jamie är världsmästare på att somna och det tog väl tre minuter innan han sov:)

Hemma väntade Robban, som skjutsade oss både till och från stationen i Uppsala, tacksamt nog. Annars hade det blivit antingen en svindyr parkering eller ännu dyrare bussbiljetter. Nu kunde vi bara kliva av tåget och in i bilen, vilket var så skönt. Går snabbare också för klockan var rätt mycket, och det var ju skoldag dagen efter.

En fantastisk kväll, tusen tack Dröse&Norberg för att vi fick komma ❤️