Jag fick en kommentar, och ni som lider av kräkfobi – läs vidare! Jag vet att ni vill stänga ner och låtsas som ni inte såg det, men läs och fronta det. Varje gång man duckar så etsar den sig ännu hårdare fast.

Jag får ofta sådana här kommentarer, eller mail, mess eller DMs på Instagram, och varenda gång så lider jag så hårt med er. Idag är jag ”frisk” från min kräkfobi🙏 Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det hör ju ihop med att jag blev grovt dumpad och lämnad ensam med precis allt. Jag var tvungen att klara det. Bryt ihop och kom igen, typ.

Jag har alltid haft en överdriven skräck för att kräkas, eller se någon kräkas, ens läsa om det, men när Patricia var nyfödd så eskalerade det till en klockren fobi. Jag tror det hade att göra med att min exman blev magsjuk, och det var ju HAN som skulle vara min trygghet. Han kom hem efter jobbet en dag och berättade att han blivit akut illamående på bussen hem och varit tvungen att kliva av och kräkas i nån buske. Där slog min fobi till. Deluxe. Jag tog båda barnen och lade mig i det andra sovrummet, men inbillade mig själv sjuk. Morgonen efter drog han till jobbet igen…för han var ju frisk. Han hade problem med magen, och fick sådana här episoder regelbundet efter den här första gången. Men att ens gå till jobbet där….brrr. Jag mådde illa och ringde gråtande till en kompis, Karin, och bad henne komma. Hon kom, tog barnen, stoppade mig i säng och där låg jag. Trodde att jag var smittad av hans magsjuka. Men allt var enbart i mitt huvud. Allt. Karin fick stanna i flera dygn, och under de kommande åren fick hon rycka ut flera gånger. Jag fattade inte riktigt varför jag plötsligt blev sjuk, när jag egentligen aldrig varit det förr? Men, allt var som sagt ren och skär inbillning, existerade bara i mitt huvud.

Janelle var två år, och i efterhand så fattade jag att hon hade migrän. Hon däckade väldigt snabbt, varm och svettig, och efter att ha sovit en stund vaknade hon och kräktes, somnade sen om och var frisk. Rätt klassiskt. I mina ögon var hon magsjuk, och det en gång varannan vecka. Skjut mig. Patricia, som var en BEBIS, kräktes lite nu och då, och så fort det var lite mer än vanligt, lite annan färg, doft, utseende, eller nåt annat aningen avvikande, så trodde jag att hon också var sjuk. Fast jag hade en sprallande glad unge i famnen.

Jag vågade inte vara ensam med barnen. Dagtid gick an. Nattetid gick inte alls. Min exman var ofta borta på marknader, sov över för det var långt att åka. Jag tog barnen och åkte hem till mamma och pappa. Eller så kom Karin till mig.

Jag byggde upp Shitloads av dumma saker i huvudet. ”Om bara klockan blir elva så kommer ingen bli sjuk, om vi bara äter kött en gång i veckan blir ingen sjuk, om vi inte gör si eller så blir ingen sjuk” Magiskt tänkande, kallas det. För det vore magi om man kunde påverka sådant med enbart sina tankar. Det går inte.

Vissa saker kunde jag vila i. Som att promenera med barnen i vagnen, helst när de sov. Vi hade flyttat ut till byhålan där han bor i dag, då stod vi ut i ett år, sen flyttade vi in till stan igen 😉 Men det är bondvischan med åkrar och slingrande landsvägar som är långa, man kan inte direkt gå en snabbrunda utan det är långt. Jag promenerade och promenerade, och jag åt heller ingenting för äter man inget kan man inte kräkas.🤦‍♀️

Som minst vägde jag precis under 50 kilo. Jag är 169 centimer lång, och rätt så normalt byggd. Ingen petit person, men inte heller grov, rätt standard. Man ska inte väga 49 kilo då, man ska inte det. Jag frös, och var mager som en jävla sticka. Idag väger jag 63, vägde mig i morse:) Mellan 59-65 är en vikt som passar mig bra, och då har jag idag betydligt mer muskler mot vad jag hade då. Det är tio, femton kilo mer än då… Att säga att jag mådde dåligt är en stor underdrift.

Både psyket och kroppen tog stryk av det här. Jag minns en gång när Helen ringde och hon berättade att en unge på hennes förskola kräkts rakt ner i tallriken vid lunchen. Hon satt i Uppsala och jag fem mil bort, vi pratade i telefon, och ÄNDÅ…var jag helt bergsäker på att jag skulle bli sjuk. Det rationella försvinner när det gäller fobier. Man vet att det inte är möjligt, men ångesten kickar likafullt in.

Emetofobi är en av de allra vanligaste fobier som finns, men det är svårt att behandla den. Som en läkare sa när jag äntligen sökte hjälp: ”Vi kan ju inte direkt sitta och kasta spyor på dig.”

Han menade att det var svårt med KBT-terapi, och jag hörde bara Kasta spyor på dig, och kände mig dessutom sjukt dum. Han hade så uppenbart ingen vidare koll på fobier, det var en ortopedläkare;) Han hade väl nån AT-period på vårdcentralen där, senare träffade jag honom som ortoped och då var han bra. Men där och då… inte den jag behövde. Han lyssnade, men jag skämdes massor också för jag hörde ju hur dumt det lät. En annan läkare jag träffade gav mig depressionsmediciner… med biverkningen ….illamående😬 Jag var så glad och trodde det skulle funka, men så fort det där lilla illamåendet slog till kastade jag tabletterna i soporna. Aldrig i helvete. Åt nog en, och antar att jag, eftersom jag visste att man kunde må illa, framkallade det själv, det är lite för snabbt för att det ska ha hunnit utvecklas. Inte för att ta tabletter hade hjälpt, det är inget sätt man botar fobier på, tyvärr.

Nåväl. Jag har varit på den absoluta botten i den här förbannade fobin. Min exman fattade ju aldrig ett skit. Han spädde bara på den där skammen jag hade. Många år senare i ett gräl om nåt annat så sa han nåt om att jag ju aldrig ville göra något… och DÅ fattade jag att han inte begripit ett enda dugg. Jag ville visst göra saker, men jag vågade inte! Jag vågade inte av rädsla för att jag eller någon annan skulle bli magsjuk.

Fy Fan om jag kunde fått slippa de där åren. I en sisådär 20-22 år levde jag med en grov fobi som hämmade hela mitt liv. Jag har mörkat det så mycket, fejkat för att klara av saker, och väldigt få människor har förstått exakt hur överjävligt det har varit. Till sist har man liksom sagt det till alla, och känner sig bara tjatig, och de som är normala, kan inte förstå. På samma sätt som jag inte för mitt liv kan fatta hur man kan vara paniskt rädd för ormar, eller gafflar, eller vad det nu är.

Patricia är född 1995, och efter några år började jag längta efter ett till barn. Men fobin satte hinder i vägen, skulle jag ens klara av det? Men jag längtade så ❤️ och 2000 föddes tvillingarna. Sen kom det fem barn till, och jag är så tacksam att jag trotsade fobin för det var inte en självklarhet. Långt ifrån. Men längtan efter barn övervann den. Sen mådde jag såklart skit, men under sommarmånaderna var det hanterbart, värre vinterhalvåret när man är inne och det florerar massa virus. Givetvis är det en bidragande orsak till att jag avskyr vintern, det fattar ju alla.

Jag övervann också fobin när det gällde att gå på Öppet hus i kyrkan där jag bodde med de två äldsta, och sen Kyrkis, och Öppna förskolan när vi flyttade hit. Det var att gå dit eller sitta hemma och ruttna. Men, de flesta som går på sådana ställen är föräldralediga och behöver inte trycka in sitt sjuka barn på förskolan för att gå och jobba, de var ofta hemma när barnen var dåliga. Inte alltid och definitivt inte alla. Jag undvek också de perioder när det annonserades att det var magsjuka i omlopp. Jag har vänt i dörren flera gånger, och fått ta hem ledsna besvikna barn. Det gör saker med en, att göra sina barn besvikna.

Man lär sig omvägar. Jag har ätit en miljard pepparkorn, och jag har på fullaste allvar varit beredd att ingå avtal med djävulen om han kunnat garantera att jag aldrig behövde bli magsjuk. Grejen är att i mitt liv så har jag varit magsjuk ytterst få gånger. Jag kan nog räkna det på ena handens fingrar. Jag är inte speciellt mottaglig. Hade jag sagt så för några år sen så hade jag haft panikångest deluxe nu, för att jag hade jinxat något. Nu känner jag ett uns av värme i magen, men det går över på nån sekund. Ja, visst, jag kan bli sjuk, men idag är jag inte rädd för det. Jag VILL inte och jag undviker kontakt med magsjuka, men jag har inte fullskalig panik. Jag kan fronta det. Jag åkte hem till mamma och pappa när han var magsjuk och de behövde hjälp. Det hade jag inte kunnat göra för några år sen, det hade varit helt omöjligt.

Folk med kräkfobi kräks sällan 🤷‍♀️ Vi kan motstå impulsen och reflexen med ren jäkla viljestyrka. Inte för att man blir frisk då, knappast, man mår bara illa längre;) men man kräks inte. Som regel, det finns såklart gånger då det inte går att motstå.

Ok, nog om det. Hur gör man då för att bli fri?

Jag är ledsen, men jag vet inte.

Jag vet att det inte är vad ni vill höra. Men jag tror att jag blev tvungen att bli frisk för att inte gå under helt. Och sen är jag jäkligt tjurig när jag vill nåt. Att veta att det inte är nåt unikt hjälpte också, att läsa om Emetofobi och få veta att jag inte var ensam var så skönt. Jag trodde jag var ensam, att jag var dum i huvudet. Idag har jag en helt annan respekt för och kunskap om fobier, och jag vet att det som är värst är att ge efter för dem. Enda sättet att komma över dem är att möta dem. Face your fears.

Att undvika, gömma sig osv gör bara att man befäster i hjärnan att det är farligt på riktigt. Den reagerar med panik och ångest och ger kroppsliga reaktioner som kallsvettningar, röda utslag, skakningar osv, som gör att man ännu mer tror att det är farligt. Det blir en ond cirkel som är skitsvår att bryta. Det man måste göra är att utmana sig själv. För ni som frågar mig är inte i början av en fobi, ni har lidit länge. Utmana er. Kanske genom att inte lämna över till partnern, kanske att bara se folk kräkas på tv, höra ljudet, känna nån liknande doft. Jag kan få akuta kväljningar av mat, som ser ut som nån redan ätit den och returnerat den, och exempelvis parmesanost klarar jag inte doften av för det luktar spya, samma med köpta köttbullar 😂 Grytor och redda soppor är fortfarande svårt, men jag äter det. Jag lagar det, och jag övervinner obehaget.

Det kan handla om att ni ser en sekvens på en film där nån kräks. Om och om och om igen, tills den inte ger något obehag. Sen en till, och ännu en. Tills du klarar av att oförberett se nån kräkas på film. Det är ett steg på vägen. Nästa steg kanske är att klara av att gå förbi en person på stan som är redlöst berusad och ser ut som hen ska spy när som helst. Det är skitsvårt för vem fan vill aktivt kolla på nån som spyr? Och för den delen, vem som spyr vill ha publik?

Undvik inte situationer som triggar! Gå in i dem, medveten om att allt finns i huvudet, det är inget som är farligt. Kanske kommer du må skit och helvetesjävlar, men fullfölj. Backar du har du befäst att faran är på riktigt.

Det finns en kille i England(USA?), som heter Rob Kelly, han har skrivit en bok om det här som heter Cure your Emetophobia and thrive. Den finns bland annan här Bara på engelska dessvärre. Men den köpte jag till Patricia, som tillsammans med Novalie ärvt min fobi. Det trots att jag verkligen mörkat den, men det går liksom inte fullt ut. Boken är ofta restad men sätt den på bevakning. Det är en Självhjälpsbok med steg för steg hur man kommer ur den här fobin. Han menar på att vanlig KBT inte är rätt för emetofobi, och jag håller med. Det är för knepigt. Han har även en hemsida:

Cure your emetophibia and thrive

De här kurserna kostar en slant. Men, det kostar jävligt mycket mer att må som man gör, så jag skulle gå en sån om jag inte på nåt vis tog mig ur på egen hand. Patricia mailade Rob och de hade en relativ lång konversation, där han erbjöd sig att anpassa för henne. Så han verkar oerhört seriös.

Ja, det var väl vad jag hade att säga:)

Det går att komma ur!! Det tar tid, och kostar på. Men idag är jag helt normal i mitt förhållande till magsjuka. Jag vill verkligen inte ha det, jag utsätter mig inte för det om jag kan undvika, men jag har inte panikångest i månader för att det går vinterkräksjuka. Jag försöker alltid fronta det, jag pratar om det, jag blundar inte för film där det kräks och håller för öronen och sjunger en sång, jag känner ibland att jag är på väg att få ångest över det och då tar jag tag i det direkt. Backar inte och låter den inte vinna. Jag stannar i den där förbannade ångesten tills den gått över. För allt sitter i mitt huvud.

Jag är oerhört glad över att jag är fri från den, och jag hoppas att alla ni också ska komma dit. Jag vet att ni kan ❤️

All styrka till er 🙏