…bråkande tonåring och soon-to-be-tonåring, det är inte direkt som ljuv musik i mina öron😅 Jag avskyr tjafs och trams, på alla nivåer, från alla människor, eller djur för den delen. Jag har extremt svårt för det här eviga munhuggandet som killarna ägnar sig åt. Det är konstanta svordomar, massa ”Håll käften” eller ”Tyst”, blandat med överdrivna skratt, gnäll och lite grinande. Massor av arga brölande och fnitter. Den ena säger ”Städa.” (För det är det de ska göra just nu) och den andra svarar: ”Jag gör ju det.” Fast ingen av dem egentligen gör ett skit mer än låter😂 Och allt ska ske på hög nivå så att hela huset ska lida. Omöjligt att stänga av öronen. Jag tror jag måste gå och hämta hörlurar och trycka igång värsta hårdrocken för att slippa höra…

Jag trodde att det var värre med tjejerna, deras gnäll och pip men det visade sig vara ingenting jämfört med två killar. Robban är ju ensam kille i det äldre skicket. Det kom två tjejer, sen han, sen fyra tjejer. Sen kom småkillarna. Robban har aldrig bråkat med någon av tjejerna för det har inte funnits nåt att bråka om. Så när de här två började bråka…. My god jag var ju helt oförberedd.

De har fått ett större rum att dela på nu sen ett år tillbaka ungefär. Givetvis måste det bli en svinstia där. Jag städade på molekylnivå i somras, och de svor på att hålla ordning, städa varje vecka osv. Någon som tror att det blev så? Nä. Precis tvärtom faktiskt. Det här med att släpa in disk på rummet… jag frågar ibland om de tycker vi ska börja äta middag nere hos dem, för man kan tro att det är vad de vill eftersom alla tallrikar, glas och bestick är där;)

Skräp i sopkorgen…? Varför det? När man kan slänga det på golvet. Saker i lådorna? Näääää??? Du skojar? why? Kläder som man har använt lägger man på golvet, supersmart eftersom Stumpan går och kissar på saker som ligger på golvet🤦‍♀️ Kläder som är rena lägger man för säkerhets skull också på golvet. Killarna har en stor klädkammare, med massa trådbackar och massor av plats för att hänga kläder… men det är nog jobbigt att hänga upp kläderna… de läggs helst på golvet där inne med. Stackars pojkar🤣

Jag blir vansinnig. Det är en ständig källa till bråk och jag tycker ju att de någon gång skulle fatta, det bli enklare om man ställer tillbaka saker eller hänger upp. Jag har en tavla där det står typ: ”Om det ligger på golvet – ta upp det. Om det är öppet – stäng det. Om det är trasigt – släng det. ” Nåt sånt. Men det skulle nog kunnas ristas in i pannan på killarna utan att de skulle göra det.

Jag har under barnens uppväxt sagt en miljard gånger att om man plockar undan lite varje dag så blir det inte så jobbigt att städa. Jag är inte sån själv, men jag försöker i alla fall. I deras rum är det så enkelt att hålla ordning, jag har verkligen jobbat på att fixa bra förvaringslösningar osv. Jag själv har ju inget eget krypin utan i mitt sovrum bor deras datorer/dataspel, och det innebär ju att mitt rum är en soptipp det med. Tack😬 Eller nåt;)

Jag tycker ju att ett eget rum är lika med eget ansvar. Jag vill inte behöva gå in där och bråka. Vissa av barnen utnyttjar det rejält.

Nu har de tystnat. Jösses. Den ljuva tystnaden sänker sig över huset. I en liten stund. Bäst att njuta!😀 Missförstå mig inte, jag älskar mina barn, men jag älskar inte alltid deras attityd eller deras sätt att stöka ner. För den delen älskar jag mig själv också, men irriterar mig stort på min oförmåga att hålla ordning.😜

Under åren som student inom Kreativt skrivande har jag matats med att vi är konstnärliga studenter. Litteratur räknas som en konstart tydligen, och man är en slags konstnär som utför det. Okej, jag köper det. En konstnärlig själ har i alla tider sett som rätt ok att ha ett kreativt kaos runt sig, eller för den delen bara ett kaos. Skrivborden hos kreativa människor kanske inte är cleana och välordnade, utan mer av högar och kom i håg-lappar exempelvis. Vad vet jag för jag har inte haft ett skrivbord sen jag var liten, förrän nu:)

Men hela hemmen hos konstnärer tenderar att vara lite stökiga. Jag tänker då att om jag är en konstnärlig själ i och med mitt skrivande, så kanske all mitt stök&bök kan förklaras med det? Visst??😇

Man kan ju försöka i alla fall;)

Nu ska jag ta min konstnärliga själ och gå ner och besikta rummet. Giv mig styrka och tålamod för det är inte säkert att det är ok. Jag har lovat att ringla upp en 40 meter lång internetkabel från övervåningen till Jordans hörn i rummet nere när det är klart, så det är vad jag ska roa mig med då. Hatar sladdar, datorn har wifi och vi har ett bra trådlöst som Robban fixade nytt förra året, och som jag inte fattar ett skit av. Men ändå behövdes tydligen en kabel. Såklart. Varför ska något vara enkelt för;)

Jag ska väl göra det då, och sen krypa upp i soffan kanske. Kroppen värker både här och var och egentligen hade jag behövt en promenad men Doris vägrar gå ut när det regnar. Hon går ut snabbt på tomten och kissar men thats it. Det ösregnar och är några plusgrader, så det är förvisso bra för då försvinner isen på uppfarten, men mysigt är det inte.Jag får ta rörelserna i kväll när jag ska iväg och träna;)

Man kan göra mycket från soffan med:)

I morgon ska barnen träffa sin andra förälder. Senast det hände var innan midsommar. Det skär i hjärtat när Jamie hoppas på att få en födelsedagspresent av honom, för jag tror inte det kommer ske. (Han fyller i juli) Han har ingen Swish, de övriga barnen brukar få en Swish på sina födelsedagar men han fick inte ens ett grattis. Jamie är ju den av barnen som fattar minst, som aldrig haft en pappa på riktigt. Han kommer inte ihåg något. Jordan minns lite, inte mycket med en del, men för Jamie är ju det här normalt. Att ha en pappa som hör av sig en gång i halvåret. På ett sätt är det nog skönt för honom, han saknar inget han haft. Men med sånt här är det jobbigt. Han kommer bli så ledsen om han inte får något, för att få en födelsedagspresent av sin pappa är en viktig sak för honom. Det är liksom det enda han får av sin pappa som är någorlunda personligt. Fan. Jag håller tummarna och ber om ett mirakel men tvivlar. Jag försöker säga till honom att han inte ska räkna med det, för att förbereda honom och minska besvikelsen. Samtidigt hoppas ju även jag, och kan inte säga säkert hur det kommer bli. Jag vill inte ta ifrån Jamie tron på att hans pappa bryr sig om honom, även om det inte verkar så. Jag menar… att inte höra av sig till sina barn på över ett halvår… det bådar ju inte direkt gott.

Jimpa är mer pappa till mina barn är deras egen pappa. Jimpa är en kompis, men han hjälper alla barnen om de behöver hjälp, han gratulerar och ger dem små presenter. Han lyssnar på vad de har att säga, han uppmuntrar och kan även gorma lite på dem:) Han stöttar dem och han finns där. De här åren som jag känt honom har han liksom tagit en brorsa-plats i familjen. Han vet mer om mina barn än vad deras pappa vet. Mycket mycket mer. Och han är ”bara” en kompis. Det säger jag inte för att förminska något, utan för att ingen ska behöva känna att de ska kommentera något om att han är mer än en vän till familjen. 😅 Jag är fortfarande den eviga singeln och så tror jag bestämt det ska förbli. Jag får en aning panik bara av tanken på att ha någon nära. Brrr! Nej, vänner är grejen:D

Men det jag skulle säga om det var att de ska se Avatar i morgon och jag är en aning avis. Jag tror jag vill se den på bio så måste försöka få med mig någon. Jag får nog finsällskap hemma i morgon för Jack kommer och ska sova över:D Lovely! Då är inget barn hemma så han får nöja sig med mig, vilket innebär att jag kommer duga:D

Kanske ska hitta på något vi kan göra, som inte kräver att vi går ut i eländesvädret:)

Nej , Hörrni , den där sladden väntar… Vi hörs snart igen !