Jag älskar att skriva, det vet alla vid det här laget:) Men därmed inte sagt att det alltid rullar på, att jag har ett helt arkiv i huvudet att bara plocka fram och skriva om😅

När jag sätter mig för att skriva ett inlägg så går det till på lite olika vis. Jag har inte alltid något vettigt att säga, (no shit) så ibland svamlar jag bara på om precis ingenting. Ibland kastar jag hela inlägg för de är helt kassa, men oftast blir det ändå någon form av vettigt till slut. Om man med vettigt nu godtar vardagsbetraktelser. Ibland vill jag berätta något för jag håller på att spricka av glädje, eller ilska. Ibland är jag frågande och vill ha era åsikter. Ibland, som nu, så kom ett par kommentarer som dyker upp mellan varven, som jag kände att jag skulle kunna göra ett inlägg runt. Saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Att skapa något behöver alltid någon form av inputs, av gnista, en glöd. Att svara på kommentarer är något jag gillar för det är trevligt att ha den kommunikationen med er:) Ibland svarar jag med ett inlägg, för då har jag mer att utveckla runt det. Ibland frågar ni om jag inte kan skriva om specifika saker, som för ett tag sen bad någon om att jag skulle skriva om mina tankar runt Only fans, och om hur man motiverar sig till träning fast man inte vill. Jag vill skriva om båda, men har inte riktigt haft tid att tänka till. Främst gällande OF såklart, av anledningar som en del av er fattar och andra inte😅

Jag tillbringar mina dagar med en dator i knät. Eller padda/mobil:) Är det inte inlägg som ska skrivas så är det en master-text, en essä och lite annat. Jag skapar dagarna i ända:D Jag skulle vilja säga att jag skapar magi, men det vete fan, men jag skapar i alla fall;)

Även när datorn är avstängd eller jag går ifrån den för att exempelvis gå på toa eller åka och träna, så pågår den här skrivprocessen i huvudet. Det händer nästan lika mycket där som när jag väl skriver. Det här är något som folk som inte skriver fattar, ( ja alla över en kam) så det är så jäkla kul att få träffa mina likar i våra zoom-möten. I min grupp är vi bara tjejer, och de flesta är i nån slags medelålder, några är yngre än mig, några är äldre. Vår mentor är professor i litteratur och har massa tunga titlar, och är den enda mannen. Vi alla skriver i helt olika genrer, vilket gör det vansinnigt spännande att se vad de andra har att säga om min text. Jag som skriver ganska råbarkat och våldsamt, och de som skriver mer sirligt och vackert:) Jag älskar att få läsa deras texter som inte alls är som mina vanliga preferenser inom litteratur, men det ger så mycket att få diskutera runt de olika texterna. Att vara bland likar.

Man är bland likar ganska ofta, som när jag är och kollar fotboll med killarna, vi tycker och tänker rätt lika och har ungefär samma värderingar och intressen. Men detta, att vara med nördiga likar:D Det är så givande.

Hm, varför snöade jag in på det spåret? 🤷‍♀️ Ingen aning:D

Ok, jag skapar alltså är jag:)

Titeln, eller undertiteln på en essä jag skrivit är typ så: Jag skriver alltså är jag.

Nåväl, jag har tappat tråden, kanske beror på att jag har varit sjuk typ hela jäkla januari! Helt galet ju, för nån som sällan är sjuk, men så är det. Lägg på det min vanliga vinter-trötthet och saker som sker i kulisserna så kan man väl konstatera, såhär första februari, att året inte direkt börjat på topp:) Bara den här förbannade huvudvärken är nog för att göra mig på dåligt humör, så jag hoppas innerligt att den tänker avvika när den här bältros-historian är avslutad. Både medicinen och sjukdomen har huvudvärk, trötthet och även lite minnesförlustighet (referens från Hitta Nemo, ingen felskrivning) som biverkning. Jag får inte tag i min tråd när jag ska skriva:/

Det har varit ganska många veckor nu som det blivit ungefär lika många skrivna ord som raderade ord, och det är inte speciellt kreativt.

Äh, vi byter ämne!

Igår var jag tvungen att sminka över mina bältrosutslag i pannan och ta bussen in till stan:) Två saker jag sällan gör ju – sminkar rejält och åker buss;) Men, Corrinda har bilen till jobbet, och även om jag funderade på att låna syrrans bil så landade jag till sist i att ta buss. Ogillar det, men det är ändå rätt smidigt. Jag skulle möta upp Lovelia för att ta en navelpiercing. Den fick hon i konfirmationspresent förra våren men tiden har inte varit rätt, hon spelar ju massa basket, sen sommar, sen massa basket, men nu blev det av. Man måste vara 16 år för att få ta det, om man är yngre måste målsman ge sitt tillstånd, så därför var jag med. Hon är fjärde dottern som gör en navelpiercing och alla är gjorda på samma ställe – Uppsala piercing Open arms, hette Darkwell förut. Finns inget bättre ställe🙌

Det gick ju bra såklart, det tar ju typ fyra sekunder 🙂 Lovelia var nervös så hon skakade innan, och förvånad över att det inte gjorde ont efter:)

Jag tycker det är väldigt fint, men jag får panik av navlar 😂 så när jag måste hjälpa till med något så är det pannben som gäller. Jag har fått skruva upp stavar som fastnat och tvättat om det blivit något sår, efter att de fastnat i dem oftast…. Brrr. Navlar, fötter, ögon och tänder – finns inget mer obehagligt:)

Jag hade exakt fyra minuter på mig efteråt för att ta mig en sträcka som tar längre tid, för att hinna med bussen hem på samma biljett. Gjorde en spurt och tack vare att någon krånglade med sin biljett vid föraren så hann jag:)

Kom hem, lite lätt åksjuk och fick den här bilden, plus filmer, från en av fotbollskillarna…..

Ja, där han är skulle det inte göra ont att vara just nu. Sol och värme och tomma stränder i, tror jag, Thailand. Kan vara Filippinerna också 🙈

Herrgud vad jag saknar värmen nu! Solen sken i går och det var ljust och fint vilket gav en fingervisning om vad som komma ska, nämligen vår och ljus.🤗 Jag längtar!

Nu ska jag gå och laga mat:) PÅ ett sätt jag älskar, och det ska jag berätta för er mer om snart. Men för nu, over and out:)