Det låter ju kanske inte superkul, iofs😂 men det beror ju på att folk i allmänhet gärna vill ”ha nån”. Jag förstår längtan efter tvåsamhet, absolut, och jag menar inte att jag inte vill ha det. Men jag är väldigt nöjd med mitt eget sällskap🤗 Jag är en så jäkla härlig person att hänga med så det blir liksom aldrig tråkigt i mitt sällskap, inte ens för mig själv;)

I början så kunde jag känna att jag ville ha nån, men inte vem som helst, utan det skulle vara någon mycket bättre. Gärna en rejält rik kille, som skulle lösa alla mina ekonomiska problem, han var absolut tvungen att vara snygg och dessutom skulle han vara perfekt. Ja, men ni vet;) Han skulle vara allt det som inte exet var😂och han skulle mest vara en trofé. Ett bevis på att jag inte var en oduglig, ful, äcklig, psyksjuk och patetiskt loser som ju var så jag behandlades av exet. Utan att jag var någons dröm. En Hells Angel-snubbe kunde vara ett alternativ 😂🔫

Jaja, jag hade ju inte tid med sånt, herregud om nån visste hur mkt tid det tar att vara ensamstående med nio ungar, som lämnas i kris. För såklart var barnen utsatta i detta. De mådde inte prima ballerina och fast jag försökte så är det omöjligt att dölja vissa saker. För den delen så är alla känslor lika mycket värda och lika viktiga att visa upp🤷‍♀️ Men jag var inte supersugen på att bryta ihop framför dem, av flera anledningar. Det var väl det som nätterna var till för…

Jag orkar inte vandra iväg på de här tankebanornas slingrande stigar, för jag har gjort ett bra jobb med att trycka undan det. Det finns inget som blir bättre idag av att jag funderar. Jag har redan täckt upp alla möjliga och omöjliga vinklar och aspekter;) Genom ett gediget detektivarbete och massor av förmåga att se saker med andras glasögon så har jag nog bilden klar. Men, där och då så var konspirationsteorierna i nivå med vem som sköt Kennedy;) Allt från att polska äppelplockarmaffian satt ett pris på familjens huvud så han var tvungen att lämna oss till att han fått en hjärntumör som gjorde honom personlighetsförändrad till att han egentligen var en klon. Oh ja, alla vinklar som sagt;) För annars … så var han ju bara … elak? Och det visade sig ju vara det sistnämnda 😬 Jaja.

Nåväl, idag är det alltså tio år sen jag blev dumpad, å det grönjävligaste. Plötsligt levde jag i min värsta mardröm. Det är en tid jag inte önskar ens min värsta ovän. Men man inser också vilken slags människa man är när man tvingas till det, och jag har upptäckt att jag är rätt cool:) Och en magnet för 30-åriga killar på krogen;) hehe. Jag har nog en del gemensamt med lejoninnorna för satan om man rör mina barn. Då kan man få hela huvudet avslitet.

Äsch, skit samma, jag återgår till det där med att vara singel;) Jag gillar det, och det kanske beror på att jag levt hela mitt vuxna liv tillsammans med exet. Vi träffades på gymnasiet. Att vara solo är skittråkigt ibland, men oftast inte. En kompis sa för många år sen att män i snitt är singlar 3 månader efter ett förhållande medan kvinnor är det i sju år. Alltså tänkte jag 2020 att jag kanske borde lyfta blicken och i alla fall utforska utbudet av män. Ok, sagt och gjort – och somliga straffar Gud med detsamma och det kom en pandemi 😉 Så, jag lade det där på hyllan. Och där ligger det. Att dejta är inte min grej🤷‍♀️

Jag har utvecklat ett enormt behov av att känna mig fri. Minsta lilla antydan till att behöva gå i strikta tyglar, eller ens väldigt lösa, får mig att backa och vägra. Jag känner snudd på panik. Folk måste ovillkorligen hålla sig på en armslängds avstånd. Kliv in på mitt personliga space och jag får rysningar och kan inte fokusera förrän jag fått tillbaka det🤣 Många människor har ju liksom inga sådana barriärer och vill gärna ta i en och det lirar inte helt bra med mig.

Givetvis så KAN jag vara nära folk, jag kan det jag lovar;) Även om det helst är med kompisar:D

Frågar ni Helen så tror jag hon har lite att säga också om det här med mitt avstånd till folk;) och det är nog inte att det är en armslängd utan på sin höjd en centimeter😜men nu frågar vi inte henne;)

Jag anser att man bör vara trygg i sig själv, trivas med sig själv och älska sig själv med alla sina fel och brister innan man kan ge sig in i ett förhållande. Så många kastar sig in i ett förhållande för att slippa vara ensamma, för att ”ha någon” för att de inte kan vara ensamma, för att de känner nåt samhällstryck på att vara två, för att man vill vara två och liksom tar första bästa;) Men om man inte älskar sig själv hur ska man kunna ge någon annan äkta kärlek?

Nu inser jag att det låter som att jag inte riktigt nått mina egna kriterier på att älska sig själv;) Det kanske jag inte har, vad vet jag🤷‍♀️ Eller så älskar jag mig själv så mycket att jag inte har plats för någon annan:D

Vet ni? Jag hade en tanke med det här inlägget… jag hade verkligen det, men jag kan inte komma ihåg den. Inser att det är årets svamligaste inlägg, och jag tänker skylla det rakt av på bältrosen 😀

Nu ska jag kolla på Brad Pitt i Bullet Train. ”Ett gäng yrkesmördare och psykopater på ett rusande tåg. Vad kan gå fel?”

Inget. Brad Pitt är alltid Brad Pitt:) Hörs i morgon!