Så! Äntligen känner jag mig frisk. Ta i trä. Jag har varit så överjordiskt trött så jäkla länge, och varit sjuk mer än frisk sen årsskiftet. Först influensa/covid/Whatever, sen frisk men trött, och så bältros och stentrött. Jag har dragits med huvudvärk i princip från första januari tills i helgen, och så den där extrema, sjukliga tröttheten. Jag är fortfarande trött, men inte på det där helt sänkta viset. Säger jag idag i alla fall✊🏼

Läkaren sa att jag inte fick träna så länge jag åt medicin, och skrämde mig med att bältrosen satt nära hjärnan. Jag tänkte att jag tar det säkra före det osäkra, och avvaktar någon dag till. Kuren tog slut en onsdag och jag tänkte träna på fredag, men orkade inte. Sen kändes det bara tungt och för jobbigt hela förra veckan också och jag funderade både en, två och trettioåtta gånger på om jag bara var lat? Jag har sovit skapligt på nätterna, väckt barn på morgonen för att sen somna om, sova några timmar till, vara uppe några timmar och sen lik förbannat behöva en powernap. Mina vakna timmar har inte varit många, skulle tippa på 30/70….Helt sjukt!

I torsdags gav jag upp om veckan och bestämde mig för att inte ens fundera på att träna förrän idag. I lördags och söndags var jag på basket, Lovelia som spelade, och som vanligt blir man helt dränerad av en match. Det är så mycket LJUD😬 Jag har alltid haft väldigt svårt för det, det är dels sulor som gnisslar mot golvet hela tiden, sen hårt studsande bollar, och det kan jag stå ut med. Men sen kommer de förbannade signalerna… Alltså basketfolk måste ha sämre hörsel än genomsnittet. Jag ger mig sjutton på att om man decibelmätte så skulle ljudet överstiga smärtgränsen. Det är ju helt onödigt! Dessutom fattar de trögt tydligen för signalerna är låååååååååååååååååååånga.

Nåväl, efter lördagens match sov jag en timme, men söndagens var så pass sent att det inte funkade;) Men jag kände mig ganska pigg ändå igår. Grejade på i köket, med både mat, mina älskade matlådor, sen bakade jag bröd och gjorde müsli, kokade ägg och dessutom så mixade jag ihop de morötter och potatisar som var kvar sen middagen och styckefrös dem:)

Samma sak med den stuvade spenaten som inte gick åt. Det är mycket mat, och väldigt mycket sås i de här matlådorna från BetterFeast:D Jag älskar spenat, och de här kan man ju enkelt ta fram en sån här puck om man vill ha bara lite. Jag lägger ihop alla i en påse sen, så man lätt kan tina dem. Perfekt att ha i grytor,såser eller som bas i en soppa:D

Brödet var det jag lade ut receptet på igår, men jag hade glömt köpa mer vetemjöl så det blev en blandning av det och graham, gott som sjutton, och allra helst att rosta❤️

Müslin blev däremot sådär:/ Den står i ugnen nu igen för att få lite knaprighet i sig, jag hade i vatten i går, för jag hade ingen honung som jag brukar ha, den blev onödigt mjuk. God, men mjuk.

Jag hade tänkt lägga mig i soffan och kolla på film men det hann jag ju inte, så det var bara att hoppa i säng när jag var klar. Redan då kände jag mig rejält taggad på att träna idag:) En känsla jag inte känt på länge.

Jag insåg att det nog var så att jag inte varit helt frisk förrän igår. Inte sjuk heller, men inte på banan. Att vara snäll mot kroppen och låta den vila var klokt. Inte lathet, utan klokhet:D

Jag brukar oerhört sällan hoppa över mina pass, det ska mycket till. Jag har få andra tider som ligger fast, så jag planerar livet efter träningen. Det är fördelen med att ha flexibla sysselsättningar:D Man behöver något att strukturera upp livet efter, och att hänga upp det på träningstiderna duger lika bra som något annat. De gånger jag ändå hoppar över ett pass brukar jag vara sur:D För då är det inte frivilligt, utan påtvingat av olika anledningar. Det kan vara bra saker, men de stör min rytm;) Det här vet folket runt omkring mig så ingen tycker det är konstigt, tacksamt nog.

När jag då inte ”känner för” att träna, då vet jag att något är fel, men det är inte alltid jag lyssnar. Oftast gör jag det, men om det inte utvecklar sig till något, typ en förkylning, så masar jag mig iväg och då brukar det kännas bra efteråt.

För så här är det: Motivationen att träna finns inte alltid där. Vissa dagar känns det som man inte vill sätta sin fot på gymmet, eller ens utanför dörren;) Men motivationen att må bra finns alltid där. Eller typ iaf, för ibland skiter man ju i det med, när man är deppigare än deppigast så där så allt suger. Jag vet att jag kommer må bättre när jag väl tränat och det är en motivation i sig. Jag vet att jag kommer vara trött i kroppen så även om knoppen vägrar sova så är det skönt att iaf ligga ner i sängen och vila den. Jag vet också att jag kommer vara glad efter träningen, dels för att jag i princip alltid tränar med en bra ledare som gör en på bra humör, dels nästan alltid med några av träningskompisarna som ger glädje och sen för att man är nöjd med sig själv att man inte gav efter utan pannbenade sig igenom det.

SÅ, motivationen skapar man själv. Klyschigt som fan, men sant.

Jag kunde inte sova i natt, och hade det varit förra veckan hade jag messat syrran och sagt att jag ställde in, men varenda gång av de sjuttioelva gångerna jag vaknade och tittade på klockan så blev jag glad för jag snart skulle få åka iväg och träna:D

När syrran hämtade upp mig hade jag mungiporna nånstans bakom öronen i ett fånigt flinande, och när jag klev in på gymmet och fick tjabbatjena-hej från ledare och kompisarna så kände jag mig nöjd och glad. Träningen är min frizon, min glädje och mitt ställe. Jag mår bra av det:)

Man kan ju fråga sig hur bra jag kommer må i kroppen i morgon när träningsvärken sätter in;) Men det ska bli skönt att ha ont av något positivt, jag har gnällt över ont för att jag legat för mycket.

Däremot, något som stör mig som fan. Jag har ont i höger fotled. Ja, det är min dåliga fot. Men jag har aldrig haft ont i den. Aldrig någonsin. Jag har ont i ischiasnerven hela vägen ner till foten och jag blir trött i den, men jag har aldrig ont. Tills jag tydligen har det. Jag vet inte vad det skulle kunna vara, inget stämmer riktigt in. Eftersom den är lite … tja, eljest;) det är mitt nya braiga ord när något är lite knepigt/udda/edyl, så måste jag ta allt med en nypa salt. Den varken funkar eller känns som en vanlig fot. Det sitter inte heller bara i leden, utan sträcker sig lite åt olika håll. Ibland känns det som en stukning, och det är bara i belastande lägen det gör ont, inte när jag vilar. Jag kan inte heller riktigt utröna om det är skelettet eller muskulärt eller nån sena. Mest troligt har det inget med operationen att göra, jag har haft samma onda innan, men nu släpper den inte. Skulle kunna vara artros eftersom jag fått en annan rörlighet i foten efter operationen, men tvivlar. Det är garanterat något som har med den ursprungliga skadan att göra iaf och jag blir så irriterad🤣 Ni behöver inte komma med förslag för foten är så pajo den kan bli och inget kan sägas rent generellt.

Värst är det när jag springer, vilken himla otur. Not;) Eller, det går bra att springa men när jag stannar sen så är det som att något hakar i. Jaja. Det går antingen över eller så blir det värre, jag får vänta och se.

Nu ska jag kolla på andra delen av dokumentären om Snickar- Björn som blev Lee. Jag försöker så hårt att vara openminded och vidsynt men jag FATTAR INTE, det är för mig obegripligt det här med trans, icke-binära osv. Jag accepterar alla som de är så länge de inte skadar någon annan, men jag kan inte förstå. Oavsett måste det vara jobbigt att inte känna sig som den man är utåt. Jag tycker det är jobbigt att vara mig ibland, och då gillar jag ändå mig själv från topp till tå. Förvisso skulle jag kunna tänka mig en hel del förbättringar, 😇men överlag är jag JAG och nöjd med det.

Har ni kikat på den, Att bli Lee, tror jag den heter? I just det fallet är det extremt mindfucked, för jag har ju ”känt” honom som coola, manliga, hunkiga Björn, så visar det sig ha varit en fasad. Lite lurad på konfekten;)

Haha, nä, så länge Björn, numera Lee är glad och mår bra så🤗

Men nu kaffe och tv, vi hörs snart igen !