Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, stickade tröjor är grejen på vintern. Och på kyliga vår, sommar och höst dagar:) Men som jag älskar att krypa in i en härligt mjuk stickad tröja❤️

Eftersom jag ju tvättat sönder de flesta jag haft, pga att jag inte haft så mycket val, småbarn smutsar ner en som få saker;) Lägg sen till att katterna fullkomligen älskar att trampa med tassarna mot stickade plagg, och gärna fastnar med en klo så det dras upp maskor… Tja, jag behöver helt enkelt nya, fräscha stickade tröjor.

Den här är min försenade födelsedagspresent till mig själv:)

Stickad med polokrage 😍

Den är i akryl, polyester och alpackaull, och lite elastan. Som alltid är jag orolig att det ska stickas, jag är löjligt känslig för det🙈men det gör den inte det minsta. Polokragen var PERFEKT, inte för hård och inte för stor och bylsig, utan perfekt för att värma nacken👌

Det står 30 grader skontvätt på den, men det är inte samma som handtvättprogrammet va? Oavsett så kommer jag tvätta med största försiktighet och sen plantorka och forma, inte för att det står så, men för att jag tycker den är sjukt snygg och en tröja jag vill ha länge. Inga katter får komma i närheten heller;)

Stumpan är inget problem, hon ligger aldrig i knät, utan bredvid, men Sellman blir lite stött;)

Jag har suktat efter den här tröjan ett tag men nu är den MIN. My precious 😍

Jag har nog inte heller visat er den här härliga långskjortan?

Ja, okej, den syns inte så bra, men kolla produktbilden:)

Supernajs pris också! Och den finns även i en ljusblå variant. Det här är en tunn och skön skjorta, som passar lika bra öppen över ett linne/t-skirt som knappt. Fickor på sidorna också 🙌

Förresten är det 25% på tröjor och tunikor så missa inte det!

Även min stickade kofta som jag fått massor av frågor om är nu prissänkt, den är också förbjudet område för katterna 🙈

Vårens nyheter börjar trilla in också och jag älskar att sitta och bara klicka runt och drömma om bättre tider:) Jag är så trött på att behöva klä på mig nu, jag vill bara sätta bara fötter i ett par sandaler och ha typ en sån här klänning på mig😍

Bit ihop och upp med axlarna ett litet tag till, snart är det vår på riktigt inte bara i katalogerna:D

Tills dess finns Cellbes här med allt möjligt 🙂

Det låter ju kanske inte superkul, iofs😂 men det beror ju på att folk i allmänhet gärna vill ”ha nån”. Jag förstår längtan efter tvåsamhet, absolut, och jag menar inte att jag inte vill ha det. Men jag är väldigt nöjd med mitt eget sällskap🤗 Jag är en så jäkla härlig person att hänga med så det blir liksom aldrig tråkigt i mitt sällskap, inte ens för mig själv;)

I början så kunde jag känna att jag ville ha nån, men inte vem som helst, utan det skulle vara någon mycket bättre. Gärna en rejält rik kille, som skulle lösa alla mina ekonomiska problem, han var absolut tvungen att vara snygg och dessutom skulle han vara perfekt. Ja, men ni vet;) Han skulle vara allt det som inte exet var😂och han skulle mest vara en trofé. Ett bevis på att jag inte var en oduglig, ful, äcklig, psyksjuk och patetiskt loser som ju var så jag behandlades av exet. Utan att jag var någons dröm. En Hells Angel-snubbe kunde vara ett alternativ 😂🔫

Jaja, jag hade ju inte tid med sånt, herregud om nån visste hur mkt tid det tar att vara ensamstående med nio ungar, som lämnas i kris. För såklart var barnen utsatta i detta. De mådde inte prima ballerina och fast jag försökte så är det omöjligt att dölja vissa saker. För den delen så är alla känslor lika mycket värda och lika viktiga att visa upp🤷‍♀️ Men jag var inte supersugen på att bryta ihop framför dem, av flera anledningar. Det var väl det som nätterna var till för…

Jag orkar inte vandra iväg på de här tankebanornas slingrande stigar, för jag har gjort ett bra jobb med att trycka undan det. Det finns inget som blir bättre idag av att jag funderar. Jag har redan täckt upp alla möjliga och omöjliga vinklar och aspekter;) Genom ett gediget detektivarbete och massor av förmåga att se saker med andras glasögon så har jag nog bilden klar. Men, där och då så var konspirationsteorierna i nivå med vem som sköt Kennedy;) Allt från att polska äppelplockarmaffian satt ett pris på familjens huvud så han var tvungen att lämna oss till att han fått en hjärntumör som gjorde honom personlighetsförändrad till att han egentligen var en klon. Oh ja, alla vinklar som sagt;) För annars … så var han ju bara … elak? Och det visade sig ju vara det sistnämnda 😬 Jaja.

Nåväl, idag är det alltså tio år sen jag blev dumpad, å det grönjävligaste. Plötsligt levde jag i min värsta mardröm. Det är en tid jag inte önskar ens min värsta ovän. Men man inser också vilken slags människa man är när man tvingas till det, och jag har upptäckt att jag är rätt cool:) Och en magnet för 30-åriga killar på krogen;) hehe. Jag har nog en del gemensamt med lejoninnorna för satan om man rör mina barn. Då kan man få hela huvudet avslitet.

Äsch, skit samma, jag återgår till det där med att vara singel;) Jag gillar det, och det kanske beror på att jag levt hela mitt vuxna liv tillsammans med exet. Vi träffades på gymnasiet. Att vara solo är skittråkigt ibland, men oftast inte. En kompis sa för många år sen att män i snitt är singlar 3 månader efter ett förhållande medan kvinnor är det i sju år. Alltså tänkte jag 2020 att jag kanske borde lyfta blicken och i alla fall utforska utbudet av män. Ok, sagt och gjort – och somliga straffar Gud med detsamma och det kom en pandemi 😉 Så, jag lade det där på hyllan. Och där ligger det. Att dejta är inte min grej🤷‍♀️

Jag har utvecklat ett enormt behov av att känna mig fri. Minsta lilla antydan till att behöva gå i strikta tyglar, eller ens väldigt lösa, får mig att backa och vägra. Jag känner snudd på panik. Folk måste ovillkorligen hålla sig på en armslängds avstånd. Kliv in på mitt personliga space och jag får rysningar och kan inte fokusera förrän jag fått tillbaka det🤣 Många människor har ju liksom inga sådana barriärer och vill gärna ta i en och det lirar inte helt bra med mig.

Givetvis så KAN jag vara nära folk, jag kan det jag lovar;) Även om det helst är med kompisar:D

Frågar ni Helen så tror jag hon har lite att säga också om det här med mitt avstånd till folk;) och det är nog inte att det är en armslängd utan på sin höjd en centimeter😜men nu frågar vi inte henne;)

Jag anser att man bör vara trygg i sig själv, trivas med sig själv och älska sig själv med alla sina fel och brister innan man kan ge sig in i ett förhållande. Så många kastar sig in i ett förhållande för att slippa vara ensamma, för att ”ha någon” för att de inte kan vara ensamma, för att de känner nåt samhällstryck på att vara två, för att man vill vara två och liksom tar första bästa;) Men om man inte älskar sig själv hur ska man kunna ge någon annan äkta kärlek?

Nu inser jag att det låter som att jag inte riktigt nått mina egna kriterier på att älska sig själv;) Det kanske jag inte har, vad vet jag🤷‍♀️ Eller så älskar jag mig själv så mycket att jag inte har plats för någon annan:D

Vet ni? Jag hade en tanke med det här inlägget… jag hade verkligen det, men jag kan inte komma ihåg den. Inser att det är årets svamligaste inlägg, och jag tänker skylla det rakt av på bältrosen 😀

Nu ska jag kolla på Brad Pitt i Bullet Train. ”Ett gäng yrkesmördare och psykopater på ett rusande tåg. Vad kan gå fel?”

Inget. Brad Pitt är alltid Brad Pitt:) Hörs i morgon!

Ok. Alla som läser här vet att jag är trött så här års. Jag är väldigt påverkar av väder och framför allt ljuset. Eller snarare avsaknaden av ljuset. Varje gång jag säger att det är som att gå rakt in i en dimma som sträcker sig från oktober till mars/april så säger någon: ”Det måste vara så jobbigt” och passar gärna på att få till nån slags tjuvnyp i smyg;) som att jag borde lägga mig tidigare eller skaffa ett jobb eller så🤣

Det ÄR sjukt jäkla jobbigt. Jag hanterar det, men jag är konstant trött, det suger som fasen. Livet står inte på paus och jag har det bra, men jag är inte på topp. Nu har jag uppnått nya nivåer av trötthet😎 en annan slags, och den är nog sammankopplad med bältrosen på något vis. Det känns sjukt på ett sätt som jag inte brukar känna. Jag är trött när jag vaknar för att sen ha några timmar som jag känt mig ok, det kan ha att göra med att det varit strålade solsken och blå himmel =ljuset är här. Men sen dalar det, och jag är så fruktansvärt trött vid fem, halv sex att jag skulle behöva sova middag. Vilket jag inte gör utan härdar ut.

Idag är första dagen efter att medicinkuren är avslutad och jag tror att det är därför jag kände mig en aning piggare. Så att jag orkade städa köket. Sen gav jag mig på två kökslådor som behövde lite rens och städ och efter en kvart var jag helt slut. Det tog mig nog två timmar att röja där;)och så mkt var det verkligen inte, men jag satt mest och glodde ner i lådan. Och fick ont i nacke och rygg.

Varje kväll så känner jag mig också som om jag är på väg att bli sjuk, som typ när man har feber på väg. Lite hurvig, fryser och svettas och trött.

Utslagen i pannan är uttorkade och på väg bort och jag tänker att då är kanske själva viruset på väg bort också? Jag kan inte så mycket om post-bältros, speciellt inte om det suttit i ansiktet. Jag vet att man kan ha ont länge efteråt, men jag har ju inte haft ont så tänker att det inte borde börja nu väl? Ta i trä. Jag har, och det var också det som fick mig att fatta, annorlunda känsel på den sida som utslagen sitter, hela sidan av ansiktet och uppåt i hårbotten. Det känns ungefär som när man hållit på med glasfiber ni vet? Det där gula isoleringseländet, som man gärna få lite sticks av, så känns det när jag tar på huden, eller när jag rynkar ihop den. Jag skulle behöva plocka ögonbrynen men det finns absolut inte på kartan just nu, det gör ont vid bara tanken 😉

Eftersom läkaren skrämde mig lite när hon sa att jag inte fick bli utmattad och alltså inte träna, pga att det sitter väldigt nära hjärnan, så bestämde jag redan i måndags att inte träna alls den här veckan. Med den här tunga filten av sjuklig trötthet över mig har det inte ens känts jobbigt att avstå. Däremot, jag tränar ju alltid mellan 3-6 gånger i veckan och när jag inte gör det så är det för att jag är sjuk. Alltså tror jag att jag är riktigt risig nu😅 Placeboeffekten ni vet;)

Ok, gnäll och gnäll och gnäll. Förlåt! Men jag har verkligen svårt att fokusera på något alls just nu. Det enda jag vill göra, och det enda jag liksom orkar göra, är att ligga och läsa. Jag bestämde mig idag för att jag ska tillåta mig att göra det, fast medicinen är avklarad, hela veckan ut. Jag ska vara snäll mot mig själv och verkligen vila.

I morgon ska jag dock iväg lite, måste handla för det första, och sen är det två år sen min pappa gick bort❤️så jag vill följa med mamma och syrran till kyrkogården. Två år. Känns som två dagar ibland och två sekel sen ibland. Jag saknar pappa varenda dag. Han finns i mina tankar varje dag, inte hela tiden, men ett par gånger om dagen, varje dag alla dagar. Han är liksom med i vardagen:) När jag kör bil så hör jag honom säga saker om trafiken, och just i bilen känner jag mig också nära honom, det är hans bil. Den ska säljas och det kommer bli någon form av sorg i det med, men han kommer garanterat vara med i alla bilar jag sätter mig. 🙃 Ser jag en uppgrävd gata så hör jag honom skämta om att de övar sig på att gräva:) och blir jag tjurig över något så hör jag honom sucka och säga att det är väl inget att bli arg för. Är det något hemma som tjorvar så är första tanken att ringa pappa och fråga om råd. På samma sätt som första tanken är att ringa min mormor när det gäller något om mat eller bak:) Mormors årsdag närmar sig också, den 10 februari är det 20 år sen hon gick bort.

Den fjärde… tja, då är det tio år sen jag langade fram de där boardingkorten och frågade min exman hur det möjligen kunde komma sig att han och hans kvinnliga anställdas bagagetaggar satt på hans boardingkort? När han svurit på att de inte skulle åka till Thailand tillsammans …? Den minen är fan ändå oförglömlig 😂 Att se rodnaden krypa uppför halsen och blicken bli stel och svart, hur han fann sig fastnaglad i en sits han inte visste hur han skulle ta sig ur.

Han löste det med att skylla på mig, jag var en jävla idiot och sen reste han sig och gick. Mitt i natten. Och det var det. Sen kom han aldrig hem igen. Det är tio år sen alltså. Ett decennium. 315 576 000 sekunder. Det låter ju väldigt lite förvisso, alltså sekunderna, men jag googlade:) Skrev nämligen sekel först, och tänkte att det lät lite fel, och det kan man ju säga, det är ju hundra år. Känns som det iofs. 🤷‍♀️

Februari har inte varit snällt mot mig. Alls. Lägg till att det är allmän VAB-månad, och jag redan haft sjuka ungar till och från plus att jag varit risig hela januari… kommer krävas kaffe för att stå ut. Och sprit;) av valfri sort.🙈

Jag har med åren ändå känt att dagen då han lämnade mig, som från början var en sorgens dag, har bytts ut. Numera ser jag den lite som en positiv dag. Det är dagen då jag blev fri. Inte för att jag ville, eller för att jag kände mig fångad, för det gjorde jag inte. Jag älskade honom och jag hade stått vid hans sida livet ut. Men nu hivade han iväg mig lika enkelt som han kastade soporna. Men mitt andra liv började ju då, och i ärlighetens namn så har jag roligare nu:D

Och vet ni …? Under våra år tillsammans så uttalade han ganska ofta att han önskade att han kunde gå ut med kompisarna och kolla på fotboll och dricka öl. Jag erkänner väl att jag inte var speciellt intresserad av att han skulle göra det, för han var liksom aldrig hemma, om han också skulle hänga med polare hellre än familjen …? Nä.😎 Men det var något han uttryckte som en grej han skulle göra om han fick ändra på något.

Varenda gång jag är ute med killarna, kollar fotboll och dricker öl … 😇 Vetskapen att han hade älskat det, han hade gillat de här killarna också, det gör det hela extra trevligt😂 Idag tvivlar jag iofs på att hans nya jag går på krogen och dricker öl, för den grenen av buddhism som han hänger sig åt dricker nog inte alkohol, men det skiter ju jag i. Jag känner ändå en liten triumfatorisk tillfredsställelse😜

Barnsligt? Ja, men vem bryr sig:)

Så, det var det. Nu ska jag sova! För givetvis så fast jag är trött som en gnu hela dagarna så är jag som piggast nu. Är man nattuggla så är man, det går inte att ta de generna ur en, hur sjuk man är är.

I morgon hoppas jag på en piggare dag, med solsken helst:)

Ha det så bra nu så hörs vi snart 😘 Natti natti 🙂

Jag älskar att skriva, det vet alla vid det här laget:) Men därmed inte sagt att det alltid rullar på, att jag har ett helt arkiv i huvudet att bara plocka fram och skriva om😅

När jag sätter mig för att skriva ett inlägg så går det till på lite olika vis. Jag har inte alltid något vettigt att säga, (no shit) så ibland svamlar jag bara på om precis ingenting. Ibland kastar jag hela inlägg för de är helt kassa, men oftast blir det ändå någon form av vettigt till slut. Om man med vettigt nu godtar vardagsbetraktelser. Ibland vill jag berätta något för jag håller på att spricka av glädje, eller ilska. Ibland är jag frågande och vill ha era åsikter. Ibland, som nu, så kom ett par kommentarer som dyker upp mellan varven, som jag kände att jag skulle kunna göra ett inlägg runt. Saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Att skapa något behöver alltid någon form av inputs, av gnista, en glöd. Att svara på kommentarer är något jag gillar för det är trevligt att ha den kommunikationen med er:) Ibland svarar jag med ett inlägg, för då har jag mer att utveckla runt det. Ibland frågar ni om jag inte kan skriva om specifika saker, som för ett tag sen bad någon om att jag skulle skriva om mina tankar runt Only fans, och om hur man motiverar sig till träning fast man inte vill. Jag vill skriva om båda, men har inte riktigt haft tid att tänka till. Främst gällande OF såklart, av anledningar som en del av er fattar och andra inte😅

Jag tillbringar mina dagar med en dator i knät. Eller padda/mobil:) Är det inte inlägg som ska skrivas så är det en master-text, en essä och lite annat. Jag skapar dagarna i ända:D Jag skulle vilja säga att jag skapar magi, men det vete fan, men jag skapar i alla fall;)

Även när datorn är avstängd eller jag går ifrån den för att exempelvis gå på toa eller åka och träna, så pågår den här skrivprocessen i huvudet. Det händer nästan lika mycket där som när jag väl skriver. Det här är något som folk som inte skriver fattar, ( ja alla över en kam) så det är så jäkla kul att få träffa mina likar i våra zoom-möten. I min grupp är vi bara tjejer, och de flesta är i nån slags medelålder, några är yngre än mig, några är äldre. Vår mentor är professor i litteratur och har massa tunga titlar, och är den enda mannen. Vi alla skriver i helt olika genrer, vilket gör det vansinnigt spännande att se vad de andra har att säga om min text. Jag som skriver ganska råbarkat och våldsamt, och de som skriver mer sirligt och vackert:) Jag älskar att få läsa deras texter som inte alls är som mina vanliga preferenser inom litteratur, men det ger så mycket att få diskutera runt de olika texterna. Att vara bland likar.

Man är bland likar ganska ofta, som när jag är och kollar fotboll med killarna, vi tycker och tänker rätt lika och har ungefär samma värderingar och intressen. Men detta, att vara med nördiga likar:D Det är så givande.

Hm, varför snöade jag in på det spåret? 🤷‍♀️ Ingen aning:D

Ok, jag skapar alltså är jag:)

Titeln, eller undertiteln på en essä jag skrivit är typ så: Jag skriver alltså är jag.

Nåväl, jag har tappat tråden, kanske beror på att jag har varit sjuk typ hela jäkla januari! Helt galet ju, för nån som sällan är sjuk, men så är det. Lägg på det min vanliga vinter-trötthet och saker som sker i kulisserna så kan man väl konstatera, såhär första februari, att året inte direkt börjat på topp:) Bara den här förbannade huvudvärken är nog för att göra mig på dåligt humör, så jag hoppas innerligt att den tänker avvika när den här bältros-historian är avslutad. Både medicinen och sjukdomen har huvudvärk, trötthet och även lite minnesförlustighet (referens från Hitta Nemo, ingen felskrivning) som biverkning. Jag får inte tag i min tråd när jag ska skriva:/

Det har varit ganska många veckor nu som det blivit ungefär lika många skrivna ord som raderade ord, och det är inte speciellt kreativt.

Äh, vi byter ämne!

Igår var jag tvungen att sminka över mina bältrosutslag i pannan och ta bussen in till stan:) Två saker jag sällan gör ju – sminkar rejält och åker buss;) Men, Corrinda har bilen till jobbet, och även om jag funderade på att låna syrrans bil så landade jag till sist i att ta buss. Ogillar det, men det är ändå rätt smidigt. Jag skulle möta upp Lovelia för att ta en navelpiercing. Den fick hon i konfirmationspresent förra våren men tiden har inte varit rätt, hon spelar ju massa basket, sen sommar, sen massa basket, men nu blev det av. Man måste vara 16 år för att få ta det, om man är yngre måste målsman ge sitt tillstånd, så därför var jag med. Hon är fjärde dottern som gör en navelpiercing och alla är gjorda på samma ställe – Uppsala piercing Open arms, hette Darkwell förut. Finns inget bättre ställe🙌

Det gick ju bra såklart, det tar ju typ fyra sekunder 🙂 Lovelia var nervös så hon skakade innan, och förvånad över att det inte gjorde ont efter:)

Jag tycker det är väldigt fint, men jag får panik av navlar 😂 så när jag måste hjälpa till med något så är det pannben som gäller. Jag har fått skruva upp stavar som fastnat och tvättat om det blivit något sår, efter att de fastnat i dem oftast…. Brrr. Navlar, fötter, ögon och tänder – finns inget mer obehagligt:)

Jag hade exakt fyra minuter på mig efteråt för att ta mig en sträcka som tar längre tid, för att hinna med bussen hem på samma biljett. Gjorde en spurt och tack vare att någon krånglade med sin biljett vid föraren så hann jag:)

Kom hem, lite lätt åksjuk och fick den här bilden, plus filmer, från en av fotbollskillarna…..

Ja, där han är skulle det inte göra ont att vara just nu. Sol och värme och tomma stränder i, tror jag, Thailand. Kan vara Filippinerna också 🙈

Herrgud vad jag saknar värmen nu! Solen sken i går och det var ljust och fint vilket gav en fingervisning om vad som komma ska, nämligen vår och ljus.🤗 Jag längtar!

Nu ska jag gå och laga mat:) PÅ ett sätt jag älskar, och det ska jag berätta för er mer om snart. Men för nu, over and out:)