Det är ju skapligt stört, men så är det, min lillasyster fyller femtio år. Det innebär ju naturligtvis att JAG är ännu äldre, vilket är otroligt svårgreppbart:) Femtio år är gammalt liksom, men jag känner mig inte speciellt gammal. Idag fick jag också en inbjudan till några av våra bästa och äldsta vänner, där mannen fick deras första barn i 30-årspresent:) Nu bjuder de in till 30+60 årsfirande. Men va? Att lilla M som jag känt sen hon var typ två år, fyller 30?? Och hennes pappa 60?

O B E G R I P L I G T ! ! ! ! 😂

Men världens bästa syrra 50 år ändå va?

Syster var inte sugen på något firande, och föreslog att vi skulle åka slalom:) det har vi inte gjort sen innan pandemin så det lät ju kul. Men ju närmare det kom ju sämre såg vädret ut, och dessutom sportlovstrafiken. Vi började tveka. Sen frågade hon i fredags om jag ens testat mina pjäxor? Och det hade jag ju inte 🙈 Jag har inte åkt sen innan jag opererade foten, och numera är senorna åtstramade, så jag kan inte sträcka ut foten så som man behöver göra för att klämma ner den i stövelskaft, eller slalompjäxor… Jag har inte vågat testa, för hellre inte veta än få det bekräftat liksom. Nu hämtade jag dem, spände upp allt som går och vek ut och försökte göra den så vid som möjligt. En slalompjäxa är ju skapad för att hålla foten hårt omsluten. Det är hårdplast och grejor, inget som direkt ger med sig. Först kändes det bara FAN! Helvete, det finns inte en enda möjlighet att jag får ner foten. Fan också. Jag tog av den, och försökte spänna upp ännu mer, vika ut ännu mer och sen vred jag foten i en annan vinkel och jo, nu kände jag att den kommer glida ner. Långsamt och det gjorde ont, men väl på plats så sitter den som en smäck. Eftersom senan är flyttad från sidan av vristen till mitt fram, och går från fotryggen och fäster en bit upp på benet rakt fram, så blir det en bulle framtill i ”viket”. Den ställer till det ibland, det går inte att snöra skor över den för då skaver det obehagligt. Men den var inte alls i vägen. Inte de fem minuter jag hade skon på i alla fall:) Att få av den sen var ett lika stort mission:) Men med hjälp av syrran så funkade det👌

Nu bestämde vi igår att vi struntar i det:) Men nu vet jag att det är möjligt:) Och satans jäklar vad sugen jag blev på att åka:)

Idag bestämde vi i stället att åka och fika på ett litet fik utanför Enköping. Mamma, syrran och jag. Sen tänkte hon kanske ha något större firande senare. Jag hade inget firande mer än att jag blev överraskad hemma efter att jag varit och tränat och trodde jag skulle kunna sjunka ner i soffan:) Det var mysigt! Men mer än så firande jag inte för jag är verkligen inte mkt för att fira mig själv. Det är superkul att gå på fest men att vara festens medelpunkt är inte min grej:)

Syrran är väl ungefär likadan:) Men kanske att vi hittar på nåt sen, eller så kanske vi kommer iväg på vår väldigt försenade resa:) Nu är det ju inte så lockade förstås eftersom inflationen gör så allt är så mycket dyrare. Har vi väntat så här länge så kan vi vänta lite till:) Faktiskt.

När vi väl kom fram till Skuggans café, så visade det sig att de skulle stänga lite tidigare idag, för de skulle ha AfternoonTea som man var tvungen att boka sig på. Men, vi fick gärna ta med oss en räkmacka hem:) så det gjorde vi!

Och den skojade man inte bort:D Så god och så riklig:)

Hon fick lite presenter och vi satt där och smaskade på först den här mackan och sen tårta som Jimpa haft med sig igår när han kom för att uppvakta henne, snackade och skrattade. Sen åkte vi med mamma hem för hon ville ha lite råd gällande hur hon ska göra om i klädkammaren.

Nu på kvällen skulle syrrans kompisar komma förbi och jag sitter och kollar på Jeopardy. Det är ju så kul 🙂 Jag insåg inte att jag saknat det förrän det kom tillbaka:)

I går vet jag inte ens vad jag gjorde, mer än var trött. Alltså, det måste vara något alldeles extra just nu för jag tycker att alla klagar på extrem trötthet. Hur har ni det? Jag är helt jäkla slut. Det finns inget som ens kan kallas vakenhet i mig längre. Jag vaknar och är relativt pigg ändå, i kanske tio minuter sen börjar det svida i ögonen av trötthet. Några brukar alltid hävda att jag är allergisk, men nope. Jag har till och med testat allergitabletter och det hjälper inte det minsta. JAG ÄR TRÖTT! Så jävla jävla skittrött att jag snart blir desperat. Det är ju inte direkt kul att känna att man inte kan koncentrera sig för man orkar inte. Jag har en bok jag vill läsa, tror jag berättade om det? En serie på sju böcker, där bara de fem första finns översatta till svenska… så jag måste läsa den på engelska. Varje gång jag slår upp boken så somnar jag, typ. Det verkar vid en enkel rundfrågning som att det är fler än jag, som senaste veckan tacklat av och befinner sig i nåt trötthetsträsk. Jag har ätit D-vitamin och även järntabletter så jag har gjort det jag kan liksom:)

I morgon är det måndag igen. Veckan består av träning, det blir kul. Sen ska det vara ett föräldramöte på zoom:) och sen kanske det inte var något mer jag måste komma ihåg….? Jag har min kalander som jag konsulterar, och där skriver jag in det som ska ske. Finns det inte där så glömmer jag det garanterat. Jag har nån slags plan på att försöka åka iväg någon dag och sätta mig på biblioteket eller ett fik eller så för att skriva. Det har jag tänkt på länge, men eftersom bilen varit trasig har det inte funkat. Men nu kanske:)

Nej, nu ska jag kolla klart på Jeopardy:) Ha det gott!