I söndags spelade Lovelia basketmatch. Hon messade efteråt och sa att hon stukat foten. Oj då sa jag, det är ju inte första skadan i och med basketen, så jag var inte speciellt förvånad. Det är mer förvånande att de inte gör illa sig mer🤷‍♀️ det är verkligen en kontaktsport. När hon kom hem sen, så hoppade hon på en fot. Matchen var i Stockholm och hon och en kompis som tydligen var de enda som bor i vårt område, släpptes av vid Rusta. Robban hämtade upp henne. Eftersom Lovelia inte direkt är pipig av sig så hade ju jag trott att det var en lättare stukning, inte en jagkanintestödjapåfotengrej.

Men det var det, hon hade riktigt ont och fotleden var svullen som en fotboll. Hon hade nästan svimmat när de hjälpte henne till bilen och hon råkade stödja på den. Varningslampan blinkade till, det är inte helt bra. Jag vet ju att en stukning kan göra i princip mer ont än en fraktur, men man måste vara observant. Hon hade hoppat för att kasta och i landningen fått en knuff så hon landade snett på foten som fick ta hela vikten. Jaja, jag lindade om, satte en kyldyna och hon hade tagit Ipren. Vi avvaktar, det kommer visa sig vad det är.

I måndags hade hon lika ont, men var vid gott mod. Jag har kryckor hemma som jag köpte när jag väntade Jordan. Då hade jag enorma problem med ett knä, hade det i flera år efter att jag trampat snett när vi flyttade hit. Jag kunde inte böja knät mer än lite mer än 90 grader och det var lite instabilt. Nej jag sökte såklart inte för det, bättre att tiga och lida i flera år;) När jag var gravid med Lovelia blev det värre men med Jordan var det så att jag vissa dagar inte kunde gå, knät var svullet och varmt. Jag har opererat det knät innan, två gånger, förvisso för något helt annat, nämligen att sätta in märlor för att stanna växten i tillväxtzonen. Det hör ihop med skadan på ishiasnerven och gjordes för att minska den benlängdsskillnad jag hade. Jag TROR, killgissar:) att jag hade en kombo av lite ledsna korsband/ledband som fått på truten, ihop med både ökad vikt och ökad blodmängd som gravid. Dessutom misstänker jag att det låg något där inne och skramlade som ibland hamnade lite i kläm och gjorde det hela irriterat. Några Ipren och någon dag med kryckor gjorde susen, tills nästa gång.

Jodå jag VET, jag borde sökt, normala människor hade säkert gjort det för det var ruggigt smärtsamt 😂men jag söker helst inte läkare. 🤷‍♀️ Det mesta går över av sig själv, i alla fall mekaniska skador som det ju var. Och så en vinter när Jordan var några månader, så var vi i pulkabacken, jag halkade och satte mig på foten. Alltså bröt knät över den där magiska 90 graders vinkeln, som egentligen är en helt normal rörelse. Jag tror jag hörde hur det knakade till och vågade först inte röra mig, funderade på hur fan ambulanskillarna skulle kunna bära ner mig för en brant och isig backe….och så rörde jag försiktigt på knät. Jodå, ont gjorde det, men på ett rätt skönt sätt🤣 Lite som att det var exakt det som behövdes, som att något hakades loss. Sen dess har jag inte haft sådär svullet och ont som jag hade många gånger där. Jag började träna ordentligt där också, med vikter. Innan hade jag kört gympapass, men efter Jordan började jag på Friskis. Första åren hade jag ont i knät och fick använda knäskydd, men med tiden så avtog det.

Nu har jag sällan ont, och om jag har det är det en smärta jag kan relatera till överansträngning. Som när man gjort svintunga knäböj med stång på nacken till exempel.

I alla fall, en lång utläggning senare:) Jag har kryckor som Lovelia kunde använda. Vi bestämde att avvakta ännu en dag och se om det gick åt något håll, helst bättre, men sämre är en indikation på att åka in.

Tisdagen kom. Hon syntes inte till på förmiddagen innan jag åkte och tränade, men efter den så kom hon upp. Foten är blå och fortfarande väldigt svullen. Tårna och hela framfoten var kalla. Hon kunde röra på allt, men allt som har med fotleden att göra gjorde ont. När jag kände på den gjorde det ont. Men okej. Jag tror fortfarande att det är en rejäl stukning men lika bra att kolla upp det. En röntgen behövs ju för att se säkert.

SÅ. Det var bara att åka in till närakuten. Att åka till vårdcentral är ju ingen ide, de har ingen röntgen så det är bara att förlänga det hela ännu mer. Vi har ju en ortopedakut några trappor under närakuten, där har jag varit när jag bröt fingret:) Jag fick släppa av henne och åka och leta parkering för det finns ju aldrig i närheten. Helt stört besvärligt. Funkar ju med stora barn men svårt med mindre.

Jag trodde i min enfald att man kunde gå direkt till ortopedakuten. Men icke sa Nicke. Man är tvungen att åka upp till närakuten, och ta en kölapp för att sen vänta på att få komma in till en undersköterska i en kur. Där ska man berätta vad man söker för och visa leg, antagligen betala om man inte är underårig, och sen får man gå in på själva akuten. Eller ner till ortopeden.

I över en timme väntade vi där. Jag gillar inte att samlas med folk som är sjuka i vad det nu kan vara. I ett sådant där väntrum kan det ju vara lite vad som helst, och även om min kräkfobi är under kontroll så kan en fobi blomma upp när som helst. Jag undviker inte sådana situationer för man måste vinna över fobin, men jag uppsöker dem inte heller;)

EN timme för att få visa leg och gå ner till ortopeden, det känns som att det borde gå att effektivisera. Exempelvis genom att man när man vet att man har ont i skelettet på nåt vis, brutit eller så, går direkt dit. En liten mottagningskur där skulle funka. Alternativt flera kassor. Snark. Ineffektivitet är något jag har svårt för. När jag ser lösningar som skulle underlätta.

Jag vill här passa på att säga – det är inte personalens fel. De gör så gott de kan, det är jag fortfarande övertygad om. De gör det de kan med vad de har till buds. Att det inte funkar är styrets fel, beslut tagna under många år som lett till att vi har en sjukvård som är världsbäst men svår att få tillgång till. Vilket är pinsamt och uselt. Men det är inte folket på golvets fel.

(Dock…killen i kassan/mottagningen/vad de nu kallar det, var inte direkt ett under av trevlighet. Han sa typ ”hej, vad är det för fel på dig?” Och sen ” du ska ner till ortopedmottagningen”. Inget smajl eller omtänksamt hummande eller så. Bara två meningar.)

(PLUS! Helt oviktigt, men alltså Aleris val av färg på sina kläder….? Nåns lags illgrön/turkos-aktig historia. Sjukt ful. Och rätt obehaglig färg, om man nu ska vara sån. Svårt att se pigg och fräsch ut i en färg som skriker😅)

Tjusig utsikt dock! I Uppsala har vi inte så många höga hus som man kan se ut över staden ifrån. Därför är den här vyn sällan skådad och jag blir lika tagen varje gång. 🤷‍♀️

Ja, vi traskade ner till ortopeden igen då, och såg att tjejen som varit två nummer före oss i kassan uppe precis blev inkallad. Jippie det kanske går snabbt här!

Not. 😂

Två unga män stod mitt i väntrummet och argumenterade med en manlig undersköterska, tror jag han var. Mannen ville komma in och få sin hand omlindad och uskan sa att han var tvungen att anmäla sig uppe på närakuten. Det ville ju såklart inte mannen alls, han behövde ju bara ett bandage, linda nu bara. Uskan sa nej, det funkar inte så, det är folk före. Mannen sa aggressivt att det inte skulle ta någon tid alls, han ville ju bara ha handen omlindad. Det gestikulerades och höjdes röster och krävdes att få gå före och jag kände mig bara trött. På att fördomar hela tiden bekräftas. Jag är ledsen att säga det, men det var inte svenska unga män. Utan att lägga någon värdering i det, man måste kunna tala klarspråk. Hetsigt, gapigt, aggressivt och krävande. Jag, jag, jag. Han hade ju inte tid att vänta. Nä, kompis inte jag heller, och knappast den gamla farbrorn där i hörnet eller den unga tjejen. Men det är väl klart att just DU ska gå före.

Uskan suckade, bad honom vänta och gick in i rummet, kom tillbaka och gav honom en rulle bandage. ”Nästa gång kan du köpa det på apoteket.”

Nöjd med det men ändå muttrande tog killen emot bandaget och gick ut. Inget tack. Jag avskyr att få vatten på min kvarn i sånt här. Det finns så himla mycket fina och bra människor där ute, men det är de som inte beter sig som utmärker sig. Oavsett kön eller etnicitet. Jag skiter i vilket men det är så tråkigt, och gör inget gott utan bara tvärtom.

Man kan inte bara gå in på ett sjukhus och kräva att få gå före alla andra. Allra helst inte om det bara var ett litet bandage som behövdes, som killen gång på gång sa. Gå och skaffa ett jäkla bandage nån annanstans då. Nu undrar jag om ni kommer ge mig en hard time för det här….? Antagligen får väl Bloggbevakningsfolket till rubriken om hur rasistisk jag är, men det handlar verkligen inte om det. Det handlar om att uppföra sig, om vett och etikett, om sunt förnuft och hänsyn och respekt. Åt alla håll, alltså även från killen mot sjukvården 🤷‍♀️ och mot övriga patienter. Jag kan inte bry mig mindre om var folk kommer ifrån. Men killar som den här är sen de som gapar högst om att de särbehandlas pga sin härkomst. Jag undrar varför 🤦‍♀️ För egen del särbehandlar jag dem pga dåligt beteende. Men det är ju svårt att ta till sig;)

Nåväl, efter att arga killen gått var det slut på underhållningen och det blev tvärtyst. Jag vet få ställen som det kan vara så jäkla tyst på som i ett väntrum. En öronbedövande tystnad är en bra beskrivning:)

Till sist fick vi komma in, läkaren klämde och kände och sa att det är 50/50, en spricka eller inget alls. Röntgen nästa, och den låg vägg i vägg så via en liten dörr mellan rummen kom vi dit. Jag gick ut, för jag har utsatts för tillräckligt med strålning i livet redan. Dels som liten, dels i min roll som barnsköterska där jag ofta fick stå inne med barn på röntgen för att hålla fast det som skulle tas bild på, och sen med mina egna barn.

Snabbt avklarat. Och sen ut och vänta på svar.

Både Lovelia och jag var trötta och det finns en gräns för hur länge man kan sitta på en stol när man väntar:) Ventilationen susade och det var nästan bara vi kvar… så segt. Så trött. Så seeeeegt.

Jag höll på att somna:) Upp och hoppa lite, röra på sig och få runt blodet.

Jag tycker om Samariterhemmet som är ett gammalt sjukhus. Det finns massor av gamla detaljer kvar här, som skickar en rakt tillbaka till Syster Bartons tid. Ni som läst sjukhusserieböcker med romantik ni vet vad jag talar om. Stärkta förkläden, små hättor och strikt. Har ni sett den där danska serien förresten? Om sjuksköterskor. Den tiden är fortfarande kvar här:)

Den här sortens dörrar finns inte helt frekvent på Akademiska, förutom i de äldre delarna. Glasrutor, handtagen, bredden. Sen är det marmor på golven, i fönsterkarmarna och även väggarna i trapphusen. Just de här lokalerna är rätt nya för det här ändamålet, och jag vet inte vad det var förr. När jag bröt fingret så höll de på att flytta in här, och det är några år sen. Jag är så nyfiken på vad det var förr. En sommar när jag gick i högstadiet sommarjobbade jag på arbetsterapin här. Rätt trist, men redan då var jag helt förälskad i arkitekturen. Fin konst har de också här, prismärkta så jag antar att man kan köpa den?

Den här kostar 1000kr. Så fin!

Till sist fick vi komma in igen, och bästa beskedet: Inget brutet, ingen spricka bara en stukning. En rejäl sådan som kommer ta sina veckor att läka men ändå. Nog för att jag hoppades lite på en spricka eller så, för att det skulle vara värt väntan;) men det här är ju bättre på alla sätt och vis:)

Läkaren var supertrevlig och berättade hur Lovelia skulle göra för att få den bästa läkningen. Så nu är det bara att avvakta några dagar sen börja träna stabilitet. Jag måste eventuellt fixa ett fotledsstöd till henne, som hon kan ha under matcherna. Men det visar sig.

Summan av nästan fyra timmar på sjukhuset blev ändå ett positivt besked och det är alltid bra.

Vi åkte hemåt, åt en sen middag vid nio halv tio, och sen tror jag vi båda somnade rätt ovaggade. Tänk att det tar så på krafterna att sitta rakt upp och ner på en stol och vänta? Jag stod för övrigt upp den där första timmen 😜

Idag tar Lovelia sig fram utan kryckorna, skönt att veta att det är okej även om det såklart gör ont.

Så det var våran tisdag:)

Nu ska jag byta om för att åka och träna 🙂 Hörs snart!