Jag är ju kanske som bekant inte ett fan av socialtjänsten. I mina ögon är de stolpskott hela bunten. Tacksamt nog har jag inte haft med dem att göra så ofta, men de gångerna räcker. Min åsikt här grundas alltså på personliga erfarenheter.

Under alla år som jag inte haft med dem att göra så trodde jag att de var bra, kompetenta och vettiga. Sen ville min man skiljas och av nån anledning trodde han att man måste gå via familjerätten. ”Vi ses i familjerätten!” väste han när jag satt och grät, och sen gick han. (Jmf: See you in court”) Och i och med det så hamnade vi hos soc. I nån förbannad vårdnadstvist men med tvisten att han ville ha barnen så lite så möjligt. Jag ville ha ensam vårdnad eftersom vi absolut inte kunde kommunicera och han vägrade. Varför? Jo, för att med ensam vårdnad skulle jag kunna vara med i Familjen Annorlunda igen och snacka skit om honom. 🤦‍♀️ Jodå det är på fullaste allvar. Som att FA för det första skulle vara det minsta intresserade av att hänga ut honom som en idiot. För det andra, vi var aldrig på tal till ännu en säsong🤷‍♀️

Men i alla fall. De tanter jag träffade där, för typ nio år sen, får det fortfarande att krulla sig i hårrötterna. Jag har aldrig blivit så dåligt behandlad, någonsin. Och det av myndighetspersoner. Det var så illa att jag ville anmäla dem för tjänstefel, men ”fick inte” för deras chef som jag hade möte med. Hon erkände dock att det var beklagligt att de bemött mig som de gjorde. I den mentala status jag befann mig då så orkade jag inte fullfölja. Något jag ångrar idag såklart. Bara tanken på att någon annan bemötts på samma sätt som mig gör ont. JAG vet att jag är en bra mamma. Jag vet vad mina barn mår bra av och vad de behöver, men nån som inte är lika självsäker där kan knäckas deluxe.

Sen var det några svängar med att nån läsare soc-anmälde mig för nåt som givetvis lades ner direkt. Man ska ha lite mer på fötterna än att jag säger elaka (sanna) saker om exet. 🤣 Det var även andras problem som gjorde att jag behövde handskas med soc ett tag. Sammantaget har mina kontakter med dem gjort att jag avskyr dem. Alla, för jag drar dem över en och samma kam. Taskigt ja, det kanske finns vettigt folk där men de jag har erfarenhet av är stolpskott.

Därför reagerade jag kanske starkare än vad jag skulle gjort utan det bagaget, när jag öppnade brevlådan och fann två brev från socialtjänsten barn och ungdom. Ett till mig och ett till Lovelia. Min första tanke var att det var nån undersökning. Sen öppnade jag:

Lovelia är för övrigt helt ok med att jag skriver om det här.

Jag fattade först inte vad det stod. Var JAG anmäld? Har jag utsatt henne för olaga hot? Tankarna snurrade, har jag sagt nåt ironiskt på bloggen eller instagram? Häromdagen sa jag att Jamie inte skulle få någon mat om han släppte in mål i matchen😂 Det räcker för vissa. Men nu verkar det vara polisen som anmält? Fattade ingenting. Ringde Lovelia som hade lektion och luren på Stör ej. Jag var på väg till träningen så jag åkte, och läste brevet igen vid varje trafikljus. Ny insikt, nytt sätt att tyda det. Kanske hade Lovelia hotat nån? Nä. Messade när jag kom fram att hon skulle ringa och skickade en bild på brevet.

I min familj är vi nära varandra. Barnen berättar det mesta för mig, och vi pratar öppet. Sen fattar ju alla att vissa saker får jag inte höra, och det är precis som det ska vara. Man ska inte veta allt om sina barn, eller sina föräldrar. Lovelia är ofta i köket med mig och berättar saker, och jag kunde inte begripa vad det skulle kunna vara. Lite orolig blir man ju också, här kanske man går runt och tror att man har bra kontakt och i själva verket kanske de mörkar allt. 🤷‍♀️

Svaret jag fick var: ”Ehhhh jag har ingen aning. Jag har inte blivit utsatt för olaga hot.”

När hon slutat och jag kom hem så hade hon funderat och pratat med kompisarna. Det enda hon kunde komma på var en händelse som hon också berättade om för mig, syrran och Patricia en taco-kväll . Hon var ute på promenad, sent, efter maten och träffade på några småbröder till några klasskompisar. De hängde en stund vid skolans basketplan och så dök det upp två äldre snubbar. Hoppade ur en bil och började spela basket. Nån av de mindre killarna, typ 13-ish, jiddrade lite med dem och en av dem sa: ”Gör mig inte förbannad. Jag har en tabbe.”

Jag har missat vissa uttryck helt uppenbart, även om de brukar vara generösa på att hålla mig uppdaterad. En Tabbe, är en pistol. Jag hade väl svarat att han var en tabbe;) Men han skulle ha en pistol alltså. Lovelia såg ingen, men möjligen att nån av de mindre killarna blev visad en pistol. Det vet jag inte. De blev iaf lite rädda, killarna, och Lovelia följde dem hem. Hon är lugnet själv och var helt obrydd. So What att nån säger nåt. Det gör ju folk hela tiden utan att mena nåt.

Det här var det enda hon kunde komma på. Det lät ju iofs rätt troligt, men vem skulle ha anmält. Hon frågade sina kompisar, alltså storebröderna, men de trodde inte att deras föräldrar anmält.

Jag är exakt noll intresserad av att hamna i deras rullor. NOLL. Jag höll på att storkna, de har alltså avsatt minst en timme för mig, hennes frånvarande farsa och henne själv. För vad? Att pappan är frånvarande kan de ju inte veta såklart, men halleluja vad fan är det frågan om? Jag mailade och frågade. Rör det den här händelsen? I så fall kommer varken jag eller Lovelia ringa, för hon har inte upplevt sig hotad. Vi vill inte uppta er värdefulla tid som andra behöver så mycket mer.

Sen tipsade jag, i all välmening om att de borde se över sina formuleringar. Om Lovelia nu var ett offer så kanske man kunde få veta för vad, lite mer specifikt. Som det är skrivet får man ju hjärtat i halsgropen. Jag känner mina barn och jag har som sagt en normal relation till dem, men vad händer när en våldsam förälder får samma brev, kanske drar felaktiga slutsatser, eller när en icke svensktalande får det? Det står förvisso att man kan få tolk om man behöver det, men då ska man ha klarat av att läsa brevet hela vägen. Tre mail senare fick jag svar. (Jag ville ju veta att det var ok att vi inte ringde, för man vet ju aldrig vad de får för sig då😎)

Ok, jag köper ”utifrån rättssäkerhet”. Men däremot … visst står det mellan raderna att jag är en usel förälder som inte tar orosanmälan på allvar? 🙈

” Kan jag inte påtvinga er….” Nej, tack för det iaf. Jag säger bara det, den soc-människa som någonsin försöker påtvinga mig nån personlig kontakt med dem kommer inte få det så kul 😜Jag skulle vara den mest obstinata och motvalls människa de sett på länge. Jag har haft ett race med dem, och jag kommer inte ta en rond igen. Det blir vägran direkt om jag så åker i finkan för det. Jag har ingen respekt för de som jobbar där. Jag förstår heller inte hur folk som jobbar med barn inte har någon utbildning på just barn. Noll timmar barnpsykologi, noll specialkompetens. I min enfald trodde ju jag att det var ett krav. ”Mina” tanter vägrade tala om vad de hade för utbildning gällande barn, men deras chef var sen tvungen att tala om det för mig. Man kan ju säga att min egen utbildning innehöll mer specifikt riktad kunskap. För att inte tala om att man blir skapligt kompetent av att ha nio ungar.😬 Dessutom var jag dömd på förhand av de båda. Som en försmådd hustru som ville hämnas på min exman via barnen. Ja, så HADE det kunnat vara, om man bortsåg från den lilla, pyttelilla detaljen att han ville ha barnen så LITE som möjligt. Det borde fått dem att i alla fall försöka vara lite mer objektiva.

Ja, som ni hör så sitter det hårt, fast det gått lång tid 🤣 Ni vet att jag i princip aldrig använder ordet ” kränkt”. Men i det fallet kände jag mig extremt kränkt. Jag VAR kränkt. Och då är det illa.

Nu var det inte soc som var drivande, det var polisen. Någon av föräldrarna anmälde. Det verkar som att de här anmälningarna går lite på automatik. Kallades för nåt jag glömt nu. Och är säker bra i många fall. Men att vi ska ta upp en timme för att prata om något som Lovelia redan glömt, och som ingen av oss tre vuxna reagerade speciellt på, mer än att det givetvis är skit att det kanske finns pistoler i fickan på killar som spelar basket vid skolan. Nej. Det är inte undra på att folk som verkligen behöver hjälp av soc inte får det. I det här fallet gick det supersnabbt, någon vecka.

Jag har bekanta som väntat i år på att få hjälp, och som när de äntligen får kontakt ändå inte får nån hjälp. Något är fel då.

Jaja. Jag är såklart tacksam över att polisen tar det på allvar. Det ÄR massa sattyg i omlopp främst i området intill vårt, men det spiller ju över hit. Men soc får det att gå kalla kårar längs ryggen 😅

Nu var det inget allvarligt, jag kan fortsätta lita på mina barn och vi kan fortsätta ha den relation vi har. Det är skönt.

Och jag har lärt mig ett nytt orten-uttryck 😜