DET signade jag INTE upp på när jag skaffade dem. Fy Fan vad jag hatar det. Jag fattar att det är livets gång och blablabla men det hjälper knappast mot den enorma sorgen i hjärtat. Det känns som en bit av hjärtat krossas och karvas ut ur bröstet med en spade. En såndär fyrkantig och trubbig sak.
Corrinda flyttade i lördags och jag känner mig halv, trasig och väldigt ledsen. Jag är rastlös och lite apatisk på samma gång. Att man egentligen inte ”får” vara ledsen över att man fostrat starka modiga barn som vågar lämna boet gör det hela ännu värre. Vissa fattar till 100% medan andra tycker att det är löjligt.
Jag kommer mycket väl ihåg när jag själv flyttade, det var mest bara glädje i det och jag gav säkerligen blanka fan i vad mamma och pappa tyckte. Nu rev de i och för sig väggen mellan mitt och syrrans rum SAMMA KVÄLL som jag flyttat ut, så jag antar att de kanske fick något de längtat efter i utbyte. Eller så ville de bara säkerställa att jag inte flyttade hem igen 😉
Men för mig finns det noll bonus med att barnen flyttar. It’s nothing in it for me. Not a single shit. Bara sorgligt. För min del hade jag helst haft alla boende hemma, gärna i ett hus intill, a la Bullerbyn. Jag trivs som allra bäst när hela familjen är samlad, alla är under mina vingar och jag kan se att de mår bra.
Jag har också insett att ju längre livet lider, ju jävligare blir det. Förr så var det glädje – man flyttade hemifrån, man köpte sin första lägenhet, köpte sitt första hus, skaffade barn, de började prata, de började skolan, deras första avslutning, första sommarlovet, första småsyskonet, första konfirmationen. Vänner fick barn, gifte sig och så vidare. Allt var glädjande för MIG. Det var förväntan och längtan.
Nu? Jamen nu tar allting slut. Barnen flyttar, jag kommer till sist att bli ensam, folks föräldrar går bort, ens vänner går bort, man fråntas saker hela tiden. Vänner, släktingar, arbete, kanske fysiska och psykiska förmågor … och sen dör man. Det är ju det enda man kan vara säker på.
Jag kommer alltid att ha mina barn, det fattar ju jag med, men de kommer inte bo hemma. DET är skitjobbigt.
Jag har nio barn och jag, eller såklart jag och min exman, valde att jag skulle stanna hemma med dem. Så att vara mamma är mitt jobb, har varit i snart 30 år. Det är min karriär i livet, och det får man tycka vad man vill om. En del kommer tycka det är rubbat och helt galet, för vem vill ens det? När man kan göra ”riktig” karriär? Andra förstår mig till punkt och pricka. Jag anser att jag har gjort ett svinviktigt jobb! Det viktigaste, för mig. Och faktiskt för vårt samhälle. Det är viktigt att forska på virus och kärnfysik också, precis lika viktigt som att städa på på McDonalds, alla jobb är viktiga. Men att ta hand om nästa generation är ett långsiktigt viktigt arbete som underskattas deluxe. Det märks inte minst på er som kommer tänka att jag inte gjort något vettigt
Så kom inte och hojta om att jag inte gjort nåt i livet och hej och hå bara för att jag ägnat större delen åt det till att vara mamma på heltid.
Att vara mamma är till stor del min identitet. Jag har aldrig fattat grejen med att behöva vara barnfri ibland för att ”bara vara Carola.” Trams. Jag är jag hela tiden, bara med och utan barnen. Jag är exakt samma person. Fast lyckligare med barnen nära.
Jag kan inte sätta ord på det här, och det är kanske inte heller nån idé. Antingen begriper man hur jag känner eller så skakar man på huvudet och tycker det är konstigt. Jag önskar att jag kunde vara en sån obrydd människa som inte tyckte att det var jobbigt utan tvärtom att det var kul. Men vad fasen är kul med att ens barn flyttar? Jag kan verkligen inte komma på speciellt många saker. Det är kanske kul att det går åt mindre toappper, hygiensaker och mat. Men det är allt.
Jag tyckte ändå det kändes rätt ok den här gången. Innan vi kom fram till dagen det vad dags vill säga.
När Janelle flyttade hade jag blivit ensam några månader innan och var i djup chock, och så kom hon och sa att hon skulle dra. Hon med. Precis efter studenten. Det var som en spark i magen, helt oförberett. Enligt mina beräkningar skulle hon och Simon inte kunna flytta än, de hade inte stått så länge i bostadskö, och det pratades om att plugga vidare, jag var helt oförberedd. Och redan väldigt skör. Så fick de en andrahandslägenhet via hans mammas kompis. Alla glada som fan. Utom jag då som dessutom redan mådde skit. Det var enormt tufft. Värre än vad någon kan fatta tror jag. Satte säkert spår i mig som kommer fram nu.
Sen var det ungefär samma sak med Patricia. Förutom att hon var äldre, men hon hade också kommit mig oerhört nära. Hon var den äldsta som var kvar hemma och blev min sidekick i det mesta. Livet i stort. Hon är också pysslig och fixade den mesta maten, städade och höll ordning. Hon blev den andre vuxna i familjen och när hon flyttade blev jag återigen ensam på ett sätt.
Och nu Corrinda. Hon flyttar dessutom så långt. Till lilla fjuttiga Bromölla. Det är sextio mil bort. Sju timmar med bil. Kunde lika gärna vara utomlands. Varför? Jamen det är ju på ett sätt mitt eget fel. För något år sen hade hon sån ångest över att hon inte gjorde något och ville flytta, för att få förändring. I Uppsala kostar det alldeles för mycket att bo och hon har inte stått tillräckligt länge i bostadskö för att få tag i en vettig lägenhet med normal hyra. Så det var på vippen att hon tackade ja till ett litet pyttekryp-in på typ 20kvm med kök och vardagsrum i ett och en minimal sängplats lite avskärmat. För jag vet inte hur mkt i månaden. Jag som ändå känner mina ungar bra, visste att det inte var lösningen. Hon skulle ruttna i den lägenheten. I stället föreslog jag att hon skulle resa. Hon sa att hon inte hade någon att resa med så då föreslog jag Facebook och resesällskap-grupperna som finns där. Det tog inte lång tid innan hon hittat tjejerna hon sen drog till Costa Rica med:) Den ena och hon blev som systrar, och den tjejen bor i Sölvesborg, nånstans i krokarna av Bromölla. Jag är kass på geografi så jag har bara kollat på kartan.
Corrinda var SÅ taggad på att åka iväg och jobba på lyxyacht säsongsvis när hon kom hem och jag tyckte det lät toppen. Lev för sjutton! Och ha kvar dina bopålar hemma hos mig:) Det är ok att de är iväg och gör saker, även länge, så länge som de inte flyttar. Att de har sin fasta punkt här betyder mycket för mig. Jag behöver inte alls ha dem klistrade på mig, det är inte ett osunt förhållande jag har, utan det är nog mest bara en väldigt stark mamma-instinkt. Jag vill ha dem under mina vingars beskydd.
Nåväl, hon har ju åkt ner och hängt med kompisen där nere, och så träffade hon såklart en kille. Världens trevligaste så det är ett kap. Förutom att han då bor i Bromölla. DET är en stor nackdel.
Hon har funderat länge på att plugga, och ville söka sig till något av de större universiteten, Stockholm, Göteborg eller Malmö. Absolut inte Uppsala, för hon ville ha en storstad och ett studentliv. Nu sökte hon till Kristanstad. Mindre och säkert mysigt och trevligt men inte vad hon pratat om. Jag tvivlar inte en sekund på att hon kommer ha det bra, absolut inte. Hon är en fantastisk person som är enkel att ha att göra med. Hon ska plugga till lågstadielärare och kommer bli grym som det.
De som kommer få ha henne nära är lyckligt lottade.
Jag sa när de åkte att de får bo där i fyra år, de år som utbildningen är, sen får de fan flytta till Uppsala. Zerro, hennes kille, som är född och uppvuxen i Bromölla och har sin familj där som han är nära, kommer ju mest troligt inte vilja lämna det. Men han får lov till det helt enkelt.
Min stora fasa är att hon blir kvar där. Att de skaffar barn, köper hus och växer fast. Att ha min unge så långt bort, att mina barnbarn skulle vara så långt bort, det går inte. Jag träffar Jack alldeles för sällan som det är idag. De bor 40 minuter iväg, men den förbannade Stockholmstrafiken gör att det känns som ett smärre Golgata-lopp. Att mina barnbarn kommer bräka på skånska … gulligt såklart:) men kom igen.
För mig är familjen viktig. Jag har alltid varit nära mina föräldrar och min syster. Inte alltid som nu när vi hänger hela tiden, men vi har setts regelbundet. Vi har bott i samma stad. Förutom ett tag när syrran pluggade. Och ett år när vi flyttade ut i obygden för att komma nära hans jobb. Stod inte ut längre än så;)
Jag saknar henne otroligt mycket. Nu hade hon varit där nere på semester i fyra veckor, och kom hem förra lördagen. DÅ slog det till. Insikten att hon skulle försvinna iväg. Även för henne, så hon hade gråtit hela dagen. Det suger ju att ha sin kärlek 60 mil bort, det fattar ju vem som helst, så jag förstår att hon vill dit. Men nu pratar vi inte om henne utan om mig:D För mig finns det inget bra med det här.
Bra hade det varit om Zerro flyttade hit och hon började plugga på Uppsala universitet, och de bodde i stan. DET hade varit BRA. För mig.
Sen Corrinda sökte skola i våras har jag anat att hon skulle flytta, men förträngt det. Hoppats att hon skulle ändra sig. När hon fick antagningsbeskedet så visste jag ju att hon skulle flytta men hoppades likafullt att hon skulle ändra sig. Hela tiden har jag tryckt undan känslorna. Inte velat tänka på det för jag kan ändå inte göra något åt det. Det är hennes val. När hon så kom hem från Skåne förra veckan så slog det till med full kraft.
Jag har varit så jävla ledsen och inte klarat av att skriva något alls här. Om något. Det har känts fel. Jag har inte orkat. Hela veckan har jag försökt se nåt positivt i det, men inte lyckats. Jag har försökt.♀️
Hon är en kul tjej. Hon har go och driv och är ofta den som ser till att saker händer och blir av. Hon är glad och skrattar oftast. Hon kommer saknas nåt så oerhört. I vardagen. Varenda dag.
Hon kommer komma hem, så klart, men alla vi som har barn som flyttat hemifrån vet att det aldrig blir samma sak, det blir annorlunda.
I fredags kom Zerro upp med en lastbil och i lördags packade de in allt och for. Panikångesten var ett faktum. Det går över, det gör allt, men fans helvetes jävlar vad jag hatar separationer, avsked och avslut. Och förändringar som jag inte får vara med och besluta om, fast de rör mig. Och bara tanken på att jag ska igenom detta sex gånger till …
Jag vet att hon kommer ha det bra. Det är bra, jättebra, såklart. Det hade ju varit överjävligt om hon inte velat det här. Jag är övertygad om att Zerro är en fin kille, jag gillar honom massor, så det känns bra. Det är bara jobbigt. I hjärtat.
”Du måste skaffa dig en kille, mamma”, sa Corrinda. ”Som kan trösta dig.” Haha, det är också en anledning att skaffa en snubbe:D
Men ja, det är därför jag varit frånvarande. Jag är ledsen, heartbroken som fan.
Jag kan verkligen inte formulera mig i ord gällande det här, det blir bara svammel om omtag. Men nu har jag sagt det iaf. Och det gör ont som fan.
Slutar nu, och kör på som vanligt sen. Tacksam om ni är varsamma om ni kommenterar ❤️
Kommentarer
Helt fantastiskt skrivit. Det kunde varit mina ord för jag upplever precis samma känslor. Tack för att du delar med dig.
Jag fick en del skit för att jag var ledsen, folk tycker man ska tiga och lida. Det har jag gjort i många år och det funkar inte🤣 så nu låter jag alla känslor synas. Det ÄR för jävla jobbigt att barnen flyttar. Tycker man inte det så tycker Jag att man är konstig 😇😅
Förstår dig verkligen. Har sån ångest över att min största son snart är på väg ut från hemmet. En del verkar inte förstå hur ledsen man kan känna sig över det… Kram till dig! 🥰
Sonen med fru och vårt första barn-barn 2 år , barn -barn 2 skulle precis födas flyttade 5 timmar bort.
Jag hade varit miljonär om alla tårar varit pengar. Är några år sedan och ibland längtar man efter dem så det gör ont . Kan känna tacksamhet ändå att det är inom Sverige.
Det är en av de saker som jag kan se som positivt med att ha barnen varannan vecka, som jag. Att man vänjer sig vid att inte ha barnen hos sig jämt, vilket förhoppningsvis gör det lättare när de flyttar på riktigt.
Tänk såhär, att du genom din dotters flytt får möjlighet att upptäcka en ny del av Sverige som du inte visste något om tidigare. Roligt för Corrinda och hennes kille att få visa dig Bromölla med omgivningar och de smultronställen de har där!
Det jag fasar för när det gäller mina barn är väl att de ska flytta så långt bort i världen att det blir flera år mellan möjligheterna att ses. Har man inte så bra ekonomi är det inte det lättaste att flyga till Australien, Japan eller USA ofta. Europa går an, längre bort hoppas jag inte de hamnar.
Det är sant, tror jag. Till en viss del:) Jag skulle ju ha hatat att vara varannanveckaförälder. Jag vet att man oftast inte har något val, så det är en sak jag för evigt kommer vara tacksam mot min exman för. Även om jag samtidigt är väldigt ledsen över att barnen förlorade sin pappa.
Alltså ja, jag fattar det braiga, men jag har ju fasen aldrig varit så sugen på Skåneland🙈 Trots att en av mina allra bästa och äldsta vänner kommer därifrån. Av någon anledning lockar det inte. Jag har också lite svårt att se att jag kommer åka ensam dit, för barnen vill ju också träffa sina syrra, och då blir det ett större mission. Det finns inte riktigt ekonomi eller ens tid för att åka tåg/flyga/bo på hotell med hela bunten, och vilka ska man då lämna hemma. Men! Det kommer garanterat att lösa sig! Jag hyser noll tvivel över det, och jag är också glad att det iaf är inom Sverige. Hon hade kunnat flytta till Costa Rica. 🤣
Även här flyttas det hemifrån. Nr 2 av 4. Känslorna är tudelade, minst sagt. Hon har pluggat på universitetet en termin redan och hon har ”skolat ut” sig själv rent mentalt genom att ta ett stort kliv från familjegemenskapen och genom att vilja ta hand om sig själv. Hon har kort och gott varit lika trevlig som tandvärk sista året. Det ska bli kul att få träffa henne, när hon inte behöver hålla distansen för att markera sin självständighet som hon tycker att hon behöver nu, men det är samtidigt klart att jag kommer sakna hennes tjuriga närvaro och alla djur som flyttar med henne. Huset blir tomt men hon och systern bor bara på andra sidan stan i samma lägenhet 🙂
Har 4 barn som flyttat hemifrån, 1 bor kvar hemma. Visst sörjer jag att inte vara behövd på samma sätt. Men samtidigt är jag sjukt stolt över mig själv som förälder att uppfostrar självständiga barn som står på egna ben. Men brukar skoja med den minste som är runt 20 att han aldrig får flytta. Det är han som hjälper till vid allt tekniskt strul. Men ev så blir det flytt neråt Europa eller mot USA för vidareutbildning. Får se var han hamnar. Jag gillar att de är starka och lyckliga, även om jag saknar dem massor.
Jag är också väldigt stolt. Det finns få saker de inte klarar, de kan städa, laga mat, har koll på ekonomi, vet var proppskåpet är och allt man behöver kunna i ett hem. Jag har inte curlat dem utan preppat dem sen länge för ett eget liv.
Det är kanske inte det roligaste som finns när ens barn flyttar men det är samtidigt början på ngt nytt. Mina barn har flyttat i omgångar, först varit utomlands ngt år, sedan pluggat i annan stad långt bort i några år. Jag fick liksom en förkänning på hur det skulle bli. Jag har inte känt den där sorgen direkt. Jag har fått en annan relation till mina barn. Det är liksom mysigare att umgås med dom nu när dom är vuxna och självständiga. Jag har en kompis från Syrien och vi hade en diskussion om familj och föräldrar nyligen. Han är singel och har inga barn. Att vara mamma är typ det viktigaste som finns för kvinnor i hans kultur. Han sa typ: ”Du är ju x och x mamma”. Man har till och med ett speciellt namn för de kvinnor som är mammor. Man har typ mer status som mamma. Jag blev sjukt irriterad och sa att jag är i första hand Anna och i andra hand mamma till x och x. Jag tror det är viktigt att man själv är nöjd med sitt liv, jobb, familj och fritid för att känna glädje när ens barn försvinner.
Jag tycker det låter fint jag 🙂 Att ha mer status som mamma, det skulle kanske lösa ett och annat på många områden. Din reaktion på vad han sa är så långt från mig det går att komma. Jag är väldigt stolt över att fått bli mamma. Mer stolt för varje barn tror jag. För mig är det en mäktig sak. Jag blev, som nån skrev, ”hel när jag blev mamma. Inte för att något saknades innan, men allt föll på plats”
Att känna glädje när barnen försvinner? Där känner jag att det vill jag aldrig känna. Jag kommer aldrig vara glad att de flyttar ut. Jag är glad för deras skull, absolut! Men jag är fan inte glad för min egen skull. Jag blir av med fantastiska människor som omringar mig i vardagen, vad är det för glädje med det?
Lika lite glad blir jag när vänner försvinner, så det är inget possessive över det hela, utan jag vill inte bli av med människor jag älskar helt enkelt.
Jag har en härlig relation till de barn som flyttat, det är verkligen inte det som gör mig ledsen. Det är annat. Som man nog inte kan förstå om man inte … tja förstår 😂😂 Det vore skönt att kunna vara mer obrydd som sagt.
Men jag är glad och nöjd med mitt liv, mitt jobb, min familj och fritid:)
Låter så otroligt jobbigt. Får själv ångest av att tänka på att barnen kommer flytta, typ snart, eftersom tiden bara rusar fram – de är 2 och 6 år 😅 Usch, svårt för mig att äldsta barnet börjat förskoleklass t.o.m. Hatar förändringar. Glad att jag har/haft barnen hemma länge (fel i mångas ögon, helst ska de ju börja på dagis när de är 1 år)
Ibland vill jag bara ha lugn och ro, sen tänker jag på att det blir lugn och ro i överflöd sen.. Tystnad och inga leksaker liggandes överallt. Usch, tungt.
Hej Carola !
Förstår att det är tufft för dig. Det var det för mig när min äldsta dotter flyttade hemifrån.
Det som hjälpte mig att ha en nära kontakt via sms och att alltid skriva God natt till henne. Nu är det 2 1/2 år sedan hon flyttade, vi har inte lika tät sms kontakt längre men vi ringer till varandra då och då ser till att vi ses då och då även på tu man hand någon gång.
Många styrkekramar till dig.
🌸🌸🌸
Jag förstår dig till 100% det vet du.
Stor kram till dig 🫶🏼🫶🏼🫶🏼
Läs mer här: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Empty_nest_syndrome
Klart jag känner igen den där sorgen som griper tag så djupt…men det är som alla säjer Livets mening!
Du kommer att hitta igen dig själv…men som en ny Carola! Framtiden ligger för dina fötter och plötsligt händer det!
Lycka till!
vår minsta tänker plugga i japan sticker 2024 april. jag är redan i upplösningtillstånd vill inte.
Jag förstår dig till fullo!
Vår dotter drog 60 mil norrut till Uppsala efter gymnasiet. Det är nu 10 år sedan och vår relation är på ett annat sätt idag men mycket närmare varandra i själ o hjärta.
Jag älskar mina 3 barn över allt annat, men skulle aldrig vilja ha dom boendes hemma forever. Vi har jätte fin kontakt ses ofta när det passar. Jag fick barn när jag var 19 så jag har inte haft mycket till ungdom att prata om. Mina barn flyttade hemifrån vid 20, 23 och 24 nu har jag och min man ett vuxenliv där vi inte behöver plocka, tjata på barnen. Vi gör vad som passar oss. Kan inte förstå, men respekterar att någon vill ha barnen hemma för alltid. Dom finns där ändå och får uppfylla sina drömmar och när vi ses är det kvalitetstid. Hoppas du mår bättre över dotterns flytt, boka in en resa dit framåt och mys med henne ❤
Förstår dig led när mina flyttade för att plugga en 60mil och den andra 120mil, tänkte som så att dem kom tillbaka när det var färdig läst mennä då kärleken kom mellan men nu är det ”bara” 60 mil till bägge. Vänjer mig gör jag aldrig en får ta vara på stunderna när vi ses. Har själv som 70+ flyttat dit där vår tredje dotter boren sträcka på 12 mil. Och inte så långt från Bromölla en liten mysig ort där din dotter säkert kommer att finna sig till rätta.
Hej Carola
Bor i Sölvesborg 1 mil från Bromölla. Sölvesborg är en fantastiskt stad på sommaren. med fina sand stränder och bad i havet. Det kommer att gå hur bra som helst. Ni har face time det hade man inte på min tid. Min mormor o morfar bodde i Västmanland 60 mil ifrån mig. Jag hade en fin relation med dom trots avståndet. Det blir lite annorlunda eftersom man träffas mer intensivt när man ses. Vi firade alltid julen tillsammans med dem under hela min barndom. Det kan bli hur bra som helst. När vi barnbarn blev lite större så kunde vi själva ta tåget till mormor och morfar på loven och åka skidor. En krögare jag pratade med från en annan ort beskrev Sölvesborg/ Bromölla bor som väldigt trevliga och lättsamma att umgås med och mycket gemenskap. Det finns en positiv sak med flytten. Nu äntligen får du en anledning att åka till Sweden rock som du bara kommer älska. Förstår att du just nu bara ser svårigheterna med avståndet i mellan er. Men det löser sig när du ser din dotters lycka.
När våra barn flyttade hjälpte vi först den ene med lägenhetshyran i 3 månader så att han skulle komma i fas. Han träffade en tjej och så småningom flyttade dom till lite större. Då var det dags för dottern. Samma för henne, 3 månaders hyra för att komma i fas. Hon fick ta över hans lägenhet pga att jag var kontaktperson med hyresvärden och sonen hade skött sig exemplariskt. En underbar etta med kök och balkong i en vacker äldre fastighet.
Och som vi njöt!!! Och vi har fortsatt njuta 🙂
Att barnen flyttade och skapade egna liv var underbart!
Barn är till låns. Jag skulle aldrig gråta eller visa våra barn att jag vill ha dom hemma för evigt. Jag hjälper hellre till att skaffa lägenhet och ge dom möjlighet att flyga.
Och vi var aldrig ledsna utan väldigt glada för deras skull. Att barn bli vuxna och klipper av navelsträngen hör till mammalivet. Det är såklart ingen nyhet och jag förstår att det är otroligt ledsamt om mamma är ens identitet.
Det är jag. Och vi är alla olika. Vi gjorde så här av djup kärlek till våra barn. Och till allas våra behov och liv.
Förstår dig så oerhört väl! Märkligt nog finns det många som man nästan måste försvara sin rätt att vara ledsen inför. Det handlar ju inte om att man inte har ett ”eget” liv eller intressen utan helt enkelt om att man tycker om o tycker om att umgås med sina barn. Kram
Här satte du verkligen huvudet på spiken! Exakt så är det🤗
Det du känner är helt ok,hatar att inte ha dom hemma🙈När dom flyttar,skaffar familj osv helt normala saker så blir man inte nummer ett längre och dessutom ska man bara acceptera det,faen heller.Sagt det till dig tidigare,borde vara förbjudet för barn att flytta hemifrån😘😉Troligen blir jag hängd nu men det struntar jag i,vill ha ungarna omkring mig.Kram
Min dotter flyttade 7 mil när hon var 16 år för att gå gymnasiet, vi bor i Norrland och där är det vanligt att man flyttar iochmed gymnasiestart, sen 60 mil bort för universitetet och sen blev hon erbjuden jobb i London och dit drog hon iväg när hon var 23 år, helt själv. Vi ses ett par ggr per år, under pandemin kunde vi inte ses alls på ca 1,5 år. Men saknar henne gör man varje dag, värst är när man ska säga hejdå efter ett efterlängtat besök.
<3 visst gör det ont när knoppar brister! <3 Men du har inte "bara varit mamma" du har ju utbildat dig för en författarkarriär, här kommer den! Kanske kan du ställa upp husvagnen åt det hållet, så kan ni ha mötesplats där ibland? En av mina tre barn drog till 30 mil till Lund och pluggade i fem år, men det var härligt att hon kom hem på somrarna, bodde hos oss och sommarjobbade nära, det är en lösning, kanske kan de båda göra det? Typ avvänjning…Jag fick lyckan att efter studier så flyttade hon nära oss för att bo och jobba. Förstår du gråtit ett tag! Tack och lov för face-time, på så sätt är de ofta med vid matbordet.
🧡 Jag gillar som min mans familj bor i Algeriet. De bor i ett hus som har fem lägenheter. Det tycker jag är perfekt. Man bor ihop, men ändå inte.
Stor kram Carola, man känner som man känner. 💛
Utomlands är det ju ofta så, med olika varianter av generationsboenden, och absolut ingen tycker det är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Så kommer vi i Sverige, eller kanske Skandinavien, och ska promt tycka det är nästan lite stört att vilja bo nära sin familj 😳 Nä, många andra länder är klokare där helt klart 🤗 Och jag borde varit född där, både med tanke på värmen och familjen❤️
Men…Då så(?)! Småningom, kanske du kan skaffa dig boende i ett mer genomvarmt land och sen bli en mysig mormor/farmor som alla barn kommer att ÄÄÄÄLSKA att besöka och få semestra hos. Som tips, ta ett land där det fungerar att vara utbytesstudent, så kanske några barnbarn vill komma och bo hos dig? För annars kan det ju tyvärr bli så att det blir tomt, när det inte är semester eller skollov. Men då kanske du kan komma hem till Sverige och bo turvis hos dina barn och vara en extraresurs? Sen fly hem till utlandet när du vill fokusera på annat, för att kunna förbli en ”supermormor/superfarmor”. Men då tänker jag detta om MÅÅÅÅNGA år, men ändå roligare än att bli åldring i Sverige. Tror jag.
Haha jajamen! Så får det bli:)
Jag har det som en plan, och en annan är att åka runt till barnen, bo en vecka här och en vecka där, och liksom kalla det paybacktime 😂 ni vet, ta sista oboyen, slänga skorna överallt, inte ta undan disken, lämna tomma förpackningar i skåpen osv 😂
Förstår precis hur du känner, har känt likadant och det får vara så bara. En liten bit av en själv blir inte riktigt hel igen när barnen flyttat
Nu är mina barn bara 9 och 15 MEN jag fasar för den dagen när de ska flytta. Att vara mamma är en stor del av min identitet och jag kommer sakna dom något enormt mycket. Dock vill jag inte att de ska känna sig hämmade på grund av mig och min separationsångest, och jag kommer aldrig att ge dem dåligt samvete när det väl är dags. Att barnen flyttar hemifrån är ju faktiskt helt naturligt.
Jag har lyssnat( läst). Det är det du behöver ❣️❣️
Ja. Så är det. Stort tack ❤️
Det är helt okey att känna så, Två av tre barn har flyttat hemifrån. Var också helt knäckt när äldsta flyttade,är också ensamstående och nu är hon i Spanien i ett år för att ta sin master utbildning.Hon som inte bara är min dotter men även min bästa vän , Det gör så ont att henne så långt borta, men jag vet att hon kommer klara sig fantastiskt bra. Första åren med bara ett barn hemma var hemska,önskade så att dom ville flytta hem igen, Men nu med bara en tonåring kvar , har jag fått tid att vara jag. Pluggar italienska en dag i veckan, min dröm är att flytta dit om några år,,,
Umgås med mina vänner, inga problem att åka ner 35 mil en helg bara för att träffa andra vänner, Men det betyder inte att jag inte är mamma, det kommer jag alltid att vara . Man hittar andra vägar att leva på. Och glöm aldrig att vi har uppfostrat våra barn till att vara fantastiska, trygga och älskvärda människor . Även om vi måste dela dom med andra människor .
Ja du, jag skrev en gång att jag inte skulle skriva mer men jag orkar inte låta bli nu.
Visst, det ÄR jobbigt när barnen flyttar ( mina flyttade hemifrån tidigt men vi har världens bästa förhållande ändå) men din text ger
mig lite ”obehagskänsla”.. lite att du ger dina ungar dåligt samvete för att de blir vuxna och flyttar ut?
Det är väl inte säkert att dina barn tänker på det ( om de ens läser din text) men det är livets gång. Barn växer upp, flyttar, skaffar egna liv och familjer. Precis som det ska vara.
Synd bara att de ska flytta så långt
Det hade nog varit bäst om du inte skrivit 🤷🏼♀️
Förstod att du skulle reagera negativt. Det gör du i stort sett alltid när någon inte håller med till fullo i det du skriver.
Jag förstår hur du känner men oavsett så ger din text ( i alla fall mig) lite negativa vibbar.
Man måste väl inte hålla med i allt för att stå ”på god fot” med dig?
Vi reagerar alla olika på det som skrivs och det här är hur jag uppfattar det. Måste man vara tyst om det för den delen då.
Du har fortfarande barn hemma i flera år och de kommer att lämna dig en efter en oavsett dina känslor. Oavsett vad du skriver och barnbarn kommer säkert att ”bräka” på en massa olika dialekter och du kommer att älska det.
Du kommer att älska att få rå dig själv helt och hållet också. Kanske kommer du till insikt så småningom. Ungarna kommer ändå behöva dig när de flyttat.
Haha jasså, det förstod du? Det jag sa var att det vore bättre om du inte skrivit. Det för att du lovat att inte göra det, jag vill minnas att du gjorde ett rätt stort statement också?
Man ska hålla sina löften tycker jag.
Men jag kan ju svara ändå om det nu var viktigt för dig. Jag kommer aldrig känna att jag älskar att rå om mig själv helt och hållet när alla flyttat. För jag gör det idag redan. Har gjort det i alla år, på det sätt som jag gillat. Jag har absolut inte gått och väntat på att något ska ta slut för att jag ska göra saker.
Jag trivs där jag är och har inte bråttom till nästa grej och nästa och nästa.
Kanske kommer jag till insikt en dag? Om vad? Det är som att du tror att jag inte fattar att det kommer bli bra, och det gör jag såklart. Jag vet att det kommer bli bra.
Men JUST NU är det inte bra. För mig. Det är jobbigt och hjärtat blöder.
Jag fattar givetvis att det inte kommer kännas så hela livet, tack och lov. Men jag har väldigt nära till mina känslor. Och jag försöker sätta ord på dem och dela med mig av dem. Jag säger alltid att alla känslor är tillåtna. Även sorg eller ilska eller att vara ex. avundsjuk. Allt är normala känslor som man inte behöver skämmas över. Man ska inte behöva gömma dem. Det hör till livet. Jag tror på att visa alla känslor för barnen, visa att det är ok att känna vad det nu är man känner. Inte stänga in för det måste tas om hand någon gång. Lika bra att deala med det så fort man orkar. Jag tror på ärlighet. Att vara rak, att kommunicera.
Även om känslor. Speciellt om känslor. Att jag blir ledsen är okey. Helt okej.
Ett rikt känsloliv kan vara jävligt jobbigt. Som nu. Men det betyder alltså inte att jag tror att det kommer kännas så här resten av livet. Det fattar nog alla?
jo då.. jag fattar precis hur DU känner.
Ser inte ner på dig eller det i alla fall.
ang om
att skriva så finns ”risken” att jag skriver även om jag sagt att jag inte ska.
Alla kan ändra sig och ibland må man ge uttryck för vad man känner. Precis som du gör.
Du tror nog att jag är en elak människa men det är jag inte och kände du mig skulle du se det ganska snart.
Men man måste vara lyhörd och även kunna ta till sig att ibland reagerar nån på annat sätt än du förväntat dig.
Som att jag inte begriper det menar du? Men ska jag ta hänsyn till allas åsikter, reaktioner och känslor så blir det inte många ord skrivna. Det måste du begripa? Jag skriver utefter mig, och vill du läsa så får du lov att komma ihåg det.
Jag tror att du är en människa som jag inte skulle vilja ha i mitt liv, helt enkelt. En energitjuv som inte kan lyssna på andra, som inte uppskattar det enkla och som alltid måste säga vad du tycker. Oavsett om någon bett om det eller tvärtom kanske bett om att inte få höra någons åsikt så levererar du den på ett beskt och taktlöst vis. Jag tror att du Tror att du är en härligt ärlig person men inte förstår att du sårar. Lyhörd är absolut inte ett ord jag skulle koppla ihop med dig. Att du kräver det av mig är därför ganska skrattretande.
Så här är det, det här är en personlig blogg, som skrivs av en person, dvs mig, som uttrycker mina åsikter, delar min vardag, mina glädjeämnen och sorg, mitt liv. Om man vill ha något annat så bör man nog söka sig vidare. Det finns garanterat andra skribenter som bättre motsvarar dina förväntningar. Här kommer allt levereras utifrån mig och vad jag tycker och tänker. Sen innebär inte det att jag inte har förståelse för andra, för med det rika känsloliv jag på gott och ont har, så besitter jag också en enorm förmåga att sätta mig in i andras situationer. Jag ser på situationer med flera olika par glasögon, vänder och vrider och analyserar och känner in.
Sen är det upp till var och en som läser att själva tänka till. Ibland hålla med till 100% ibland motsätta sig till 100% och ibland tycka att tja,så kan man ju också tänka. Jag menar aldrig att jag har 100% rätt, men det är vad jag anser till 100%. Solklart.
Och som alltid: Har man inget snällt att säga är det bättre att vara tyst. Det är också stor skillnad på hur man formulerar sig i skrift mot tal.
Du kanske inte menar att vara en ragata men du uppfattas så.
Jag skulle inte sakna just dina kommenterar om man så säger. För du tillför inte mig något positivt. Till skillnad från nästan alla andra.
Du motsvarar mina förväntningar för jag tycker du skriver BRA. Men fördenskull måste jag inte alltid ”slicka röv” och hålla med. Det tror jag inte du vill heller.
Men ärligt talat så tror jag nog vi skulle kunna komma överens i verkliga livet ändå och kunna ha en massa givande diskussioner och samtal.
Det är inte många av de där ”mångmammorna” från tv som gav så värst positiva intryck men det gjorde du och din familj.
Sen att du reagerar på det jag skriver säger jag inget om för du reagerar ju på det jag skriver. Men..tyvärr kan man inte alltid bara hålla med och TYVÄRR har jag lite svårt hålla käft när jag reagerar ( precis som du gör det)
Jag avslutar nu med att jag menar inget illa, tvärtom. Samt
håller med i att text ibland kan vara svårt att ta till sig och att vi tolkar på olika sätt.
Du har fina ungar och jag FÖRSTÅR precis det du skriver. Även om jag reagerar negativt. Svarar du mig nu så får du sista ordet. Sen måste du i
alla fall tro
mig när jag säger att ALLA som kan borde vara hemma längre hos och
med sina barn. DÄR är vi
överens i alla fall
Jag förstår inte riktigt. Du ”skrev en gång att du inte skulle skriva mer”. Men du läser här inne? Sen kan du inte låta bli att skriva, för att tala om för Carola att du får obehagskänslor och tolkar det som att hon försöker ge sina barn dåligt samvete för att flytta ut? Känner du dig lika manad att kommenterar här, fast du inte skulle det mer, när hon skrivit något du håller med om? Jag tror att Corrinda myser åt att det var precis så här, hon ”visste” att hennes älskade mamma skulle bli. Att hon ser det som en kärleksförklaring och inte som någon anklagelse. Men det är jag det.
Ja jag undrade varför du inte skrivit på ett tag
Jag har 2 barn som i omgångar bott utomlands
Men nu bor båda i Sverige. Vet hur det känns när de flyttar, men samtidigt så är livet.
Huvudsaken de mår bra och får ett bra liv
Nej det är jag som är GUNILLA THE. Håller med och förstår dig till 💯 % MEN blev faktiskt RÄDD och vände mig till mobilen. Du skrev inte ”Corrinda ska flytta, jag återkommer om några dagar”.. Särskilt när du skrivit om någon kusin? som hade dött i den vevan. Nu ska jag berätta om mina P bor hemma dvs hos pappa eftersom 👿 flyttade på mig istället till en ENRUMMARE 10 mil bort, I har ju levande och döda barn och kille som vi inte begriper oss på hans familj 15 mil bort C också hos pappa får inte ens bo gratis i min tomma lgh som 👿 tagit nycklarna till!! Hon har flyttat minst två ggr men det bästa : hon har ju kommit TILLBAKA!!!!! Så hon kanske inte tycker om plugget/skolan/Skåne, taskigt men allt konstigt kan ju hända. Riv inte ner några väggar!! Lycka till, grät ni båda i sex dagar?! Kram 🤗
Jag har yngre barn än du 14,11 och 9 men jag känner igen mig i detta med att vara mamma. Jag vet inte vem jag är utan dem. Jag ÄR en mamma. Livet blev helt när jag fick barn, även om det va bra innan. Men som mamma föll allt på plats. Jag älskar att ha dem hemma i soffan o ha fredagsmys. Jag är halv om ett barn inte följer med på tex utflykt.
Jag har aldrig efterfrågat egentid eller va fasen folk kallar det. Jag har inget behov av det. Jag lider med dig. Inser att jag kommer att ställas inför samma tids nog.
Jag har alltid ansett att egentid är ett modernt trams😝 Jag har all tid jag behöver för mig själv, och har alltid haft. Inte lika mkt alltid men det finns en tid för allt. Och när jag var i småbarnsåren, som förvisso var många, så var det vad jag ville. Jag trivdes med det jag gjorde. Jag vill inte vara utan mina barn. Nu är jag det hela tiden, vi lever mer bredvid varandra nu när de är större och det har sin charm det med. Allt har sin tid 🤗
Kram på dig! 😍 Förstår dina känslor och det är ok att känna så!!