Vi började dagen med det vanliga kvittrande Godmorgon, klockan åtta. Jag sov så otroligt bra alla nätter, typ lade ner huvudet på kudden och sov till åtta när klockan ringde. Syrran var ofta vaken runt sex-tiden och låg och försökte somna om. Antagligen (?)var det mina hostattacker som väckte henne:/ Jag har en envis hosta två gånger per natt kvar sen jag var sjuk, en precis efter att jag somnat och en strax innan jag behöver vakna. Typiskt va;)

Det hade börjar regna kvällen innan, vi fick lite blött i håret när vi gick hem och det hade fortsatt hela natten. Vi hörde hr det dundrade på rutan. Det hade nästan slutat på morgonen men var en gråmulen dag. Då passar det extra bra med färgglada frukostflingor:)

Och de här våfflorna. Jag som brukar döma ut ett hotells frukost om det inte finns croissanter, ska ändra det nu. Finns det inte sådana här våfflor med lönnsirap kan de dra nåt gammalt över sig:)

Skickade en bild hem till kidsen.

Normalt äter jag sällan sådana här flingor, jag gör ju egen müsli:)

Idag hade vi några planer, dels skulle vi handla lite på våran shoppinggata, och sen skulle vi se på basket.

Det här är vår gata, i Fullerton:)

En del av den, för allt var inte avstängt. Men jag gillade skylten:)

Kontrasterna är så charmiga.

Flub a Dub Chubs:D

Eftersom vi skulle se Chicago Bulls spela så ville vi ha en varsin tröja. De finns överallt, men givetvis hade vi inte köpt några. För det skulle vi göra ”sen”. Och då hittade vi såklart inga:D Vi trodde vi sett en snygg inne på Target men det var fel. Chicago Bulls färger är RÖD. Jätteillandesröd. Och gärna en stor tjur. Eftersom man ändå är gammal nog att inse att man aldrig skulle använda en sån illröd tröja hemma, så ville vi ha den vi sett tidigare, den hade dessutom en snygg v-ringning.

Vi hittade en annan kul butik som jag nu glömt namnet på, men där det var lite av de där priserna man vill ha, dvs billigare än hemma. Jag tror att det var idag och inte igår som vi letade efter Wallmart också, sorry. Efter att ha insett att det inte fanns längre så ville vi ha kaffe. Jag puffar för pumkinspice så ofta jag kan och vi hittade två kaféer mitt emot varandra. Valde det ena och bytte sen till det andra:D Såklart, det är så vi jobbar hela tiden;)

Och det var ett bra byte:)

Svindyrt såklart, men det var ju allt. Vi delade på en munk med äppelcidersmak. Helt ok, men kaffet var topnotch:)

Här fanns det jättefina både muggar och t-shirts med deras logga på, som gärna velat följa med hem, men nope:)

Jag är ju svag för dåliga skämt så sånt här gillar jag, Stanwiches på Stans Donuts;)

Efter att ha krånglat en halv evighet med att koppla upp mig på deras Wi-Fi så kastade jag ett getöga på bordet intill mig…

Vad bra att jag startade nån prenumeration på ett veckobrev eller så:)

Vi fikade klart och sen gick vi hem för att byta skor. Det var en av mina absoluta höjdpunkter den här resan. Jag hade med mig tre par gympaskor, och alternerade mellan dem. Jag som får så ont i hälarna att jag kan grina, hade förvisso ont i fötterna efter 25-30 tusen steg men hälarna var ok. Halleluja! I ena paret hade jag mina gjutna inlägg och i de andra två är det memory foam. Jag kommer aldrig resa iväg med mindre än tre par igen. Den här dagen hade jag ett par nya, men från Rieker som jag inte kunnat ha så mycket hemma för jag har haft en ond tå. Ni med minne kommer ihåg att jag blev stämplad ute på dansgolvet inte bara en gång utan flera, och att min stortånagel blev blå och sen ramlade av. Urk. Den har bråkat med mig sen dess, det blev som en tjockare kant på nageln som tryckte och gjorde svinont om skorna satt det minsta åt. För bara några veckor sen hade den äntligen blivit så pass lång att jag kunde klippa bort det tjocka. Och plötsligt var allt som det ska, nämligen att man inte känner sin tå. I form av smärta då:)

Jag har fotat så många hus! De är så fina och charmiga 🙂

Och höga smala:) Och gärna torn:)

Här hyr de ut lägenheter. Vi hittade prospekt utanför ett annat sånt här ställe och det verkar som det kostar runt 15 tusen för en tvåa.

Husdjur kostar extra, nån tusenlapp i månaden och hundar är dyrare ju större de är:D Trots det är det otroligt mycket hundar här, och de är så väluppfostrade. Inte som Doris direkt;)

Vi gick till tåget.

Tog vår vanliga tur.

The Loop går ner downtown och i en loop, sen tillbaka.

På varenda station sitter det olika skyltar om hjälplinjer, samma ombord på tågen. Mest fokus på människor som mår så dåligt att de vill ta livet av sig, men även om man vill ha hjälp ur ett missbruk eller en dålig relation.

Vi skulle till det större Target som vi hittat tröjor på, och skulle också leta reda på Union Station, där en buss skulle gå till basketarenan. Vi hade ju massor av timmar på oss så vi hoppade av på en annan station än vanligt. Den har extra snygga skyltar, i trä.

Ni ser ju, väldigt lite trafik, det här är ändå helt centralt.

Vi hittade fram till Union Station utan större problem.

Tyckte det var en jäkla trist ingång, men visade sig senare att det här var nån annan sida. Ingången var av någon oklar anledning bakom galler. Kanske pga Chicago Maraton som varit veckan innan, eller nåt annat, vi vet inte så noga:)

Men vi hade nu koll var vi skulle senare, så gick till Target för att köpa de där tröjorna. Gick sådär;) för det fanns två i rätt storlek men den ena hade ett hål. Frågade en kille som jobbade där och han kunde inte se att de hade fler på lager, men kollade upp närliggande butiker. Jo där skulle det kunna finnas, sex stycken fanns. Vi köpte den ena och fick en vägbeskrivning till den andra butiken. Tåg och promenad. Givetvis gick vi åt fel håll, och fick fråga:) Givetvis hade de ändå inte tröjan

Så då åkte vi tillbaka och haffade den enda som fanns kvar i en storlek större

Finns fan-kläder i alla storlekar och för både pojkar och flickor

Sen traskade vi runt och kikade lite:)

Vädret var lite skruttigt med regn som hängde i luften men vi slapp det nästan hela dagen

En kyrka mitt ibland skyskraporna

Maffig.

Jag är inte helt säker på att jag skulle våga gå ut på de här brandtrappan…

Det är så högt!!

Skulle heller aldrig våga vara byggnadsarbetare

Vi skulle äta innan matchen hade vi tänkt men sen hann vi inte det. När vi återvände till Union Station för att leta reda på bussen som var för besökare till arenan, så hittade vi den inte. Letade runt lite bland alla hållplatser men nu regnade det och vi gick in för att fråga.

Den var maffig från det här hållet:)

Jag vet inte vad de höll på med, men nedanför den här trappan var det en gigantisk hall, typ väntsal a la dåtid, praktfullt och mäktigt. Men där höll de på med att göra om till nån slags kontorsyta? Fult. Men inte mitt problem:)Vårt problem var att vi inte hittade bussen och nu inte heller någon att fråga. Vi såg en polis. Vågar man fråga en polis? Ja det gör man såklart, men vågar VI fråga en polis? Det gjorde vi, och det hela slutade med att vi fick poliseskort till en annan buss:D

Aldrig i hela mitt liv har jag varit med om snurrigare människor som jobbade på ett ställe men inte hade nån koll:) Nog för att det är en stor station med massor av fordon men vafan;) Polisen tog med oss till en informationskille bakom en disk och han fattade inte heller. De var mer imponerade över att vi ”unga svenska damer” (vi var säkert jämngamla med dem) skulle på en Bulls-match:)

Ingen av dem hade hört talas om nån buss som skulle serva fans och gäster till arenan. Vilket är så sjukt märkligt. Hade jag varit mindre tillitsfull och mer benägen att tro det värsta så hade jag varit övertygad om att vi skulle bli kidnappade och bortförda;) Infokillen bad polisen vakta disken och tog med oss för att kolla nåt. Vi lallade efter, och han haffade en tjej med nån form av rullstol, såndär som folk kan få blir dragna i om de har svårt att gå, av henne då. Hon hade absolut ingen koll hon heller och de pratade om vilken buss som skulle kunna ta oss till arenan. Vi visste bussnumret men de sa ungefär tio andra. Till sist kom polisen och sa att vi ju kunde ta en taxi, det kostade bara typ 5-10 dollar. Nej, sa hon, absolut inte det kostar mycket mer än så. Och så höll de på:D

Syrran och jag trampade nervöst för klockan tickade jäkligt snabbt. Till sist sa polisen åt oss att komma med honom och så tog han med oss ut, stoppade trafiken så vi kom över gatan, och gick fram till en buss. Chauffören öppnade och de dividerade en stund, hon visste heller inget om nån buss… men till sist pekade hon mot en annan hållplats. Polisen eskorterade oss dit, frågade en tjej som satt där ohm bussen möjligen gick till Union station because these two lovely young ladies are going to a Bullsgame?

Hon log och sa absolut, det gör den, den stannar precis intill. Äntligen! Polisen sa att vi måste fråga chauffören också så det blev rätt och det lovade vi. Efter att ha tackar honom så mycket klev vi på. Årets snurrigaste snut, utan tvivel, men trevlig. Chauffören sa att han inte direkt stannade vid arenan utan en bra bit bort. Men för helvete? Vad är det för krångel

Jamen kan du säga till när vi är i närheten då? Ja det kunde han. Det slutade med att vi frågade tjejen som suttit och väntat på bussen om vi var på rätt buss och hon skrattade och sa att det var vi. Jag säger till er när ni ska av, sa hon. Tack och lov för henne, för chauffören hade ju glömt det‍♀️

Nu var vi lite sena. Mängder av folk strömmade till så vi hade inga problem att hitta. Kanske är det så att de i USA räknar en promenad på sju minuter som alldeles för långt? Vet inte men det var absolut inte längre än så:)

Vi såg arenan hela tiden.

För att komma in var det säkerhetsbågar och röntgen av väskor. Det gillar jag:)

Vart ska vi då? Arenan var ju gigantiskt och matchen började snart.

En fråga senare så var svaret att vi skulle ta rulltrapporna upp. Så det gjorde vi:)

In på toa för att byta tröjor och sen hela vägen upp till våra platser. Som var ALLRA LÄNGST UPP

Holy fuck så brant det var 🙂 Jag ser ungefär lika livrädd ut som jag var;)

Tänkte att om jag lutar mig fram så kommer jag falla hela vägen ner på plan. Efter en stund kändes det bättre och jag vågade röra på mig igen 🙂

Ni ser ju hur stort det var.

Bilden ljuger lite dock, faktum var att man såg riktigt bra! Den här är mer rättvis.

Jag följde spelet på plan, inte via jumbotronen. Däremot utspelas massa annat där som man kollar på.

Först var det såklart nationalsången som sjöngs av en tjej med röst som fick det att rysa längs hela ryggen, så maffigt. Den presenterades lagen, det var ju då såklart Chicago Bulls och de spelade mot Minnesota Timberwolves.

Det var en preseason match, så arenan var långt ifrån fullsatt men det var häftigt ändå:)

Jag vet inte om det är för att USA är världsbäst på att anordna evenemang eller om det är basket som är en knepig sport, men fokus låg på allt utom matchen

Det var CheerCam när kameran fångade upp folk som skålade, det var tröjor som sköts ut i publiken, tävlingar och allt möjligt. Så fort det blåstes av blev det nån form av jippo. Och ut på plan strömmade förutom säkerhethetsmän i kostym och öronsnäcka även cheerleaders, barn som skulle tävla, dansgrupper och Bulls maskot som kanske hette Benny the Bull. Inte en sekund utan underhållning.

Det var KUL!

Jag som inte ens tycker basket är en speciellt kul sport var helt med. Varje gång som Timberwolves skulle skjuta straffkast så buades det, alltså det uppmanades på jumbotronen att GET LOUD Som svensk är man ju hört fostrad att inte bua, det är inte PK, så det var otroligt befriande att få stämma in i det:)

När det var anfall för Bulls så uppmanades man att vråla Lets go Bulls, och i försvar Defense.

Men!! De gnisslande dojorna som jag trott man skulle slippa uppe under taket…. De hördes klart och tydligt. Hatar det ljudet, det letar sig hela vägen in och retar mina hjärnhinnor tror jag. Jag får ofta migrän av det, men så högt lät det ändå inte. Och inga vidriga skithöga signaler heller som det är när Lovelia spelar. Man får ha öronproppar eller få tinnitus, det är valet. Jag fattar inte vem som ställer upp ljudet på max med förstärkare, för det är ju helt onödigt.

Summan av det hela var att jag hellre ser en Bullsmatch än mina egna barns Sorry not sorry.

Det var en jäkligt kul upplevelse! Om än lite märklig:) Tröjorna då? Jo, en usel bild men vi höll ju på att ramla ner från tusen meters höjd 🙂

När det var slut så följde vi strömmen ut, och många gick åt samma håll. Michael Jordan drog

Jag fick frågan om jag kunde fota en familj framför statyn, så det gjorde jag. Alltid lika orolig att man tar kassa bilder;) Men de blev ok.

Han är en legend:)

Så tog vi en tur in i fan-shopen, där allt var rött.

Och sen så gick vi ut. Gissa vad det FÖRSTA vi såg utanför var?

Bussarna som servade arenans gäster tiotals. Snurriga snuten och hans kollegor måste ju ha huvudet under armen;)

Vi åkte in på stan, och handlade mat, var ju vid det här laget rejält hungriga. Hittade inget vi gillade såklart, och allt var dyrt. Men enades till sist om en rejäl smörgås.

Kom på att vi hade chips och det kan ha varit den godaste måltid vi ätit på länge 🙂

Vi satt länge nere i matsalen, vår sista kväll. Sen gick vi upp och gjorde oss i ordning för natten.

”Vänta!” Sa syrran och tog en bild på min extremt käcka outfit.

Inte konstigt att man är singel kanske 😉 Men jag är fanimej mig själv i alla fall

Fleecepyjamas, fluffiga tofflor, necessären i en plastpåse för att kunna hänga upp den och handväska… Herrgud jag som inte ens är en handväskeperson hade den med mig 24/7. Jag hade inga fickor och man behöver ju ha med kortet till dörren, och enklast var att ha hela handväskan med:)

Fleecepyjamas var för att kunna gå någorlunda anständig i korridoren på väg till badrummet, och ifall det hade varit kallt. Vi var i London ett år och höll på att frysa ihjäl. Jag hade ett nattlinne under som räckte mer än väl. Det var perfekt.

Ja, så somnade vi ovaggade även denna natten. Sista natten i en stad vi numera älskar.