Så var det dags för att avsluta vår härliga tid i USA. Detta märkliga land som jag tycker så mycket om. Det har jag alltid gjort, ända sen jag som liten såg det på TV:D

Nu var det dags att lämna vårat fina hostel med den blå dörren och det med vemod. Helst hade vi stannat kvar i den lilla bubbla man hamnar i när man är iväg så här.

Jag vill återigen slå ett slag för det här stället. Jag har länkat det tidigare men vill verkligen säga det igen. Om man är på en tight budget, som vi, eller om man bara inte vill pröjsa svinmycket för att sova några timmar, så kolla hostel. Alla är garanterat inte toppen, precis som med hotell, men kolla recensionerna. Vi bokade som sagt via Booking.com men det går att boka direkt med hostelet också. Här kunde man också hyra cyklar och delta i olika små evenemang de hade varenda dag. Vi missade dock alla för då var vi ute och snurrade:) Personalen var supertrevliga och fanns på plats dygnet runt.

Vi packade ihop våra väskor, vilket inte var det minsta svårt för vi hade ju inte handlat något:) Minns alldeles för väl hur vi har slitit med att tetrispacka nästan alla andra gånger, och hur besvärligt det är. Nu var det mer att häva i alla kläder och stänga väskan. Klart.

Man skulle checka ut före klockan 11, så vi klev faktiskt upp en timme tidigare, redan klockan sju. Galet för att vara oss, vi vill sova så mycket det går utan att tulla på tiden vi får att använda;) Sen käkade vi frukost i lugn och ro, smackade i oss av de goda flingorna och drack kaffe, drog ut på det så mycket vi bara kunde. Ville inte att det skulle ta slut. Ville verkligen inte. Men till sist var det dags, och vi hämtade väskorna från rummet och gick ner och checkade ut. Gav killen i receptionen några påsar salt lakrits vi haft med oss, och han blev så glad. Det var ju så gott! Ordning på honom:) Vi bad om att få ha kvar väskorna lite och det var inga problem.

Så gick vi in på vår lilla stadsgata för att köpa det vi spanat in. ”Lite” godis i Halloween size bland annat:)

På TJ Maxx tror jag butiken hette så hittade vi den här fina skålen/burken, fanns i tre olika storlekar och den här är mellan. Går att värma i micron med locket på och känns som ett bra minne av resan ändå:)

Och en Stitch:) Jag har en i min ljuskrona i köket men det är Corrindas, så jag ville ha en egen, och där satt han. Förs skulle jag inte ha, syrran köpte en och jag tänkte att jag skulle ta en annan. Dessutom fanns det bara en, så problemet var löst av sig själv:) Men tro på sjutton att längts in längst bak satt han och gömde sig, men ropade såklart på mig:D

Så fin ju:)

Vi återvände till hotellet och hämtade våra väskor. Killen som stod i repan då, frågade om vi var tvillingar:D Det har aldrig någon undrat förr, men han såg väl nån likhet utöver det vanliga. Det är väldigt olika hur folk ser oss. En del tycker vi är så olika att de aldrig kan gissa att vi är släkt medan andra tycker vi är extremt syskonlika. Många tvivlar inte en sekund på att vi är systrar medan andra tror vi är ett par:/

En gång i tiden hade jag en lärare som hette Steve. Jag utmärkte mig inte det minsta lilla i skolan så att han ens kom ihåg mig efter lektionens slut var ett under;) Men när han sen hade min syrra, fyra år senare, så frågade han om det möjligen var så att vi var systrar, för vi var så lika. Då hette jag också Johansson, så inget efternamn som var direkt ovanligt:D

Och nu twins alltså:) Sen försjönk han i syrrans väska, för hans favorit var ju Musse Pigg, han hade ett mobilskal med bilder på honom, så jo det kan man säga:)

Vi tackade för oss, packade ner det vi köpt och rullade mot stationen för sista gången. Min väska var skittung. Men okey, jag hade pumpa på konserv och typ tre kilo godis, totalt vägde min väska fem kilo mer. Oklart vad som vägde faktiskt men vågen på flygplatsen talade ett tydligt språk. Eftersom det är hjul på så gjorde ju inte det nåt…. Tills jag insåg att det är ju lite bära, av och på, upp och ner för trappor osv. Fan också;) Den är ganska hög så det blir svårt att bära av den anledningen, plus att det är tungt att bära sjutton kilo stor väska oavsett liksom.

Hej då Fullerton, hoppas vi ses snart igen!

Vi tog spårvägen till Washington station där vi bytte linje och den var så full att vi inte fick plats att sitta. I efterhand insåg vi att den lilla fördröjning som varit på vår station hemma, tydligen spillde över på fler linjer. Den till flygplatsen hade varit rejält försenad och därför var den proppfull. Jag överförde en tjej som snackade:D

Vi hade varsin ryggsäck och en stor resväska och stod vid dörrarna, inte superoptimalt men det funkade. Vid en station klev det på ett gäng kvinnor i blandad ålder och plötsligt stank det rök i vagnen. Som att någon stod och bolmade på både en cigg och en cigarr samtidigt. Det måste ha varit de som fimpat precis innan de klev på, kanske hade de fimparna i fickorna, för fy fan så det luktade. Jag är känslig för dofter och nu kände jag hur illamåendet anades i bakgrunden, men efter en stund så avtog stanken. Herregud. Det var vanliga tjejer liksom. I vagnen låg en gammal man och sov när vi klev på, han luktade inte direkt rosor, men det var ändå att föredra framför den där tobakslukten.

Det tog mycket längre tid att åka TILL O’Hare än från;) men i själva verket var det säkert samma tid. Tre piloter klev på längs vägen så om vi hade några tvivel på att vi var på fel tåg så försvann de då.

Väl framme på O’Hare är det lite knöligt, det är det alltid tycker jag som så sällan är på flygplatser. Man ska ta ett tåg till rätt terminal och sånt där är jag värdelös på. Men eftersom det är syrrans jävla ansvarsområde så hänger jag bara med;)

När vi skulle ställa oss i kö för säkerhetskontrollen och jag inser att vi sa visa passen så inser jag att jag inte har en aning om vart mitt är…? Helvete. Var gjorde jag av det? Jag vet att jag hade kollat det, så att det var med var jag säker på, men var? Kollade väskan, som dessutom gått av i axelremmen på tåget, plötsligt så bara gick den av. Jaha, tack för att den inte gjorde det tidigare iaf:D Men inget pass. Kastade ner resväskan och slet upp remmar och började rota. Passet var ingenstans. Inte heller i ryggsäcken. Kollade resväskan igen allt medan paniken steg och svetten bröt ut i pannan. Nix. Det måste ju vara här! Kollade handväskan men icke. Syrran tog min rygga och letade igenom den och i nåt annat fack hittade hon det. Herregud så stressiga minuter! Vi checkade in våra väskor.

Med passet hårt tryckt i handen:) så gick vi igenom säkerheten. Det är ju snabba ryck och ganska rappa repliker på de som jobbar så jag kollade noga hur de före mig gjorde. Skorna i en egen låda, okey. Sen väskan i en och den skulle stå upp, check, jackan fick ligga bredvid och så mobilen i handväskan. Som jag hade i ryggan nu. Sen tog jag fel väg:D Jag var helt klart fortfarande uppstressad över att inte hitta passet för jag försökte gå utan att passera larmbågen. Fick en vink och ett trött leende av killen som stod där och rättade in mig där jag skulle och tacksamt nog pep inget. Jag har haft märlor inopererade i ett knä och de pep i vissa kontroller, så det är skönt att vara av med dem:D

NU var vi igenom. Bara att leta reda på rätt gate och sen SAS-loungen. De visade sig vara precis intill varandra, kanon. Syrran hade ju vouchers men givetvis var det av ett slag de inte sett. Det tog tid innan de ringt nån supervisor och kollat, och syrran som lämnar ut sådana hela tiden till kunder som kompensation och så vidare är inte helt nöjd. Det är ju inte som att man som missnöjd kund blir en glad kund om ens fräsiga lounge entré inte funkar… Personalen var ett under av trevlighet, och det var såklart syrran med:D Men vi kom in, med lite tidsbrist även nu, fast vi haft sån himla god tid på oss hela tiden.

Vi hade siktat på champagne men sen insåg vi att vi inte alls ville ha det, och nöjde oss med cola och macka:)

Ser ju inte så där himla gott ut men det var det. Sen hann vi med en snabb dessert också. Den var så god!

Sen var det dags att gå ombord på planet hem. Exakt så här kändes det. Vill inte.

Såklart saknar jag mina barn men alltså, det är som en verklighetsflykt att få dra iväg så här. Skönt och välbehövligt. Jag inser ibland att jag nog är rätt trött i själen av de sista tio åren och att det nu, när alla barnen börjar vara självgående, släpper en hel del. Jag är inte mer än människa och jag har kämpat överjordiskt jäkla mycket med att rådda allt ensam. Mer än vad jag själv begriper;)

Jag har absolut dåligt samvete över att sticka iväg på roliga saker utan dem, helst skulle jag såklart vilja ta med dem på en jordenruntresa, men jag vet också att de skulle hata att vara med oss så som vi kör:) Att gå och traska och bara ta saker som de kommer, vara i vardagen, vara trött i fötterna, hungrig och full av intryck och ändå vara på gott humör, det är inte något som de skulle uppskatta. De vill mer kolla på saker som kostar, som Disneyland eller nån av alla de här turerna man kan göra. Som en CrimeTour exempelvis. Det lät ju helspännande, men kostade 800kr per skalle, för två timmars bussresa runt i staden… det går inte. Att bara knata runt och kolla på hus skulle de få spunk på efter en kvart.

Jag tänker att var sak har sin tid, så tiden för att resa med dem kommer. Vi har ju åkt med Robban, Corrinda och Novalie när tvillingarna fyllde 18, och det ska göras med övriga barn också såklart. Näst på tur är då Trixie och Lovelia men det vet de inte riktigt om än 🙂 Kanske tar vi med även småkillarna, det beror helt på var och hur. Just nu under brinnande inflation och skit kommer det inte bli av dock.

Väl på planet ångrade vi vårt platsval direkt. När vi flög till NYC för några år sen så satt vi precis bakom toaletterna, vilket innebär lite extra benutrymme och tv-skärmarna finns i armstödet så man fäller fram det i stället för på ryggen på stolen framför. Vi tyckte det var toppen då och flyttade på den seatning vi fått. Det tog väl fem minuter innan vi insåg det dumma i det. Kärran var halvfull och folk som satt ensamma på sina rader kunde lägga sig ner och sova. Vi som satt där blev dels störda av toaletten hela tiden, dels var det kallt och drog, dels kunde man inte sträcka ut fötterna under sätet framför utan det var en vägg som stoppade. Vi borde ha satt oss på var sin rad, helt klart. Man hade kunnat fråga flygvärdinnorna om att få byta plats, men man får faktiskt stå sitt kast också. Vi fick mat ganska omgående och sen kurade vi ihop oss för att försöka sova. Det är ju något med luften på flygplan som gör en sömnig:D

Det gick ju sådär att sova, men lite slumrade blev det i alla fall. Jag kollade på en rätt kass film som jag inte kommer ihåg ett dugg av, det för att skärma av ljudet och för att jag blev supertrött av den:D

Den här flighten hade faktiskt lite tråkig personal. Det svider att säga det, för SAS är alltid i mitt hjärta. Jag reste mig upp för att gå på toa en gång och stod i gången bredvid stolen och sträckte på mig när en av de manliga stewarderna kom ångande i full fart. Han kanske var blind, men det vore ju märkligt. Han höll på allvar på att springa omkull mig. Jag som alltid försöker underlätta för alla, tryckte mig in mot syrran och han bara klämde sig förbi. Det här upprepades en gång till och jag blev en aning sur. Samma sak med det mesta, de var artiga men inte så omtänksamma som på vägen dit. Jaja.

Vi landade lite före utsatt tid. 7.30 på Arlanda. Kallt och ruggigt och mest tråkigt att vara hemma;) Vi hade ingen skjuts hem utan när vi fått våra väskor så började vi googla hur vi skulle ta oss hem. Kom ihåg att i Chicago betalade vi 5 dollar, typ 60 kronor, för att åka ett dygn.

För att ta sig från Arlanda med tåg så kostade biljetten 199kr, och sen kostar det 130 kronor för att få gå på, det har ju med att göra att just den stationen ägs av nån som skoja ha betalt. Eller vad fan det är. Men totalt 329kr per person. Det blir 658kr totalt.

En taxi kostade 659kr tror jag. Då kommer man till dörren hemma, med tåg måste vi ta buss som kostar typ 35 kronor till per person. Alltså var taxi billigare än kommunalt. Helt sjukt.

Det går en buss också, och den skulle kosta 106kr tror jag, och då ingår bussbiljett i stan, så den fick det ju bli. Tar längre tid förvisso men att betala 130 kr för att gå ner på stationen gör jag inte, det är bara så.

Så det blev buss hem, och så klev vi av och bytte till vår buss sen.Jag klev innanför dörren hemma vid halv tio.

Där mötte jag mamma och Doris som precis skulle ut på promenad och Doris som normalt flippar av saknad om jag varit iväg en kvart, brydde sig inte det minsta. Inte mamma heller 😉 utan de gick ut. Jaha. Okey:D Novalie var i alla fall vaken och tyckte det var kul att jag kom hem, men det var väl hon som brydde sig. Jag HADE kunnat stanna kvar! Det var min ärliga bedömning av det hela. Är jag inte efterlängtad kan det vara.;) När mamma kom in igen så satt vi och snackade en stund, vid det laget var jag nästan inne på ett helt dygn vaken, minus lite slummer på flyget så det började kännas. När rummet vajade till och det kändes som jag var en aning rund under fötterna så fick det vara nog, jag skjutsade hem mamma och sen dök jag ner i sängen för att sova. Sist vi var i USA sov jag inte, och var tillbaka i tiden snabbt. Men nu var det helt tvunget, jag var helt slut. Plus den lilla detaljen då att vi skulle träffa fotbollskillarna på eftermiddagen 😀

Jag somnade som en stock, vaknade till av att jag hörde Janelle och Patricia i köket. De skulle fixa håret på Janelle och det var enklare hos mig. Sov i tre timmar sen klev jag upp, sömndrucken och kände mig bakis och off. Jordan var hos en kompis, Trixie hos sin kille, Robban jobbade, Jamie var hos kompisar, och Lovelia var nog inte heller hemma. Jag duschade och klädde på mig, fixade till mig så gott det gick och sen snackade jag med tjejerna, när de åkte så var det nästan dags för mig att dra.

Fastnade i hallen med Novalie så fick rusa till bussen sen, typiskt. Det regnade såklart, Sverige hälsar en välkommen hem…

Om det nu var så att kidsen inte brydde sig för fem öre att man kom hem och vad man hade gjort, så gjorde killarna det i alla fall:)

Skönt att några saknat oss i alla fall;) Haha, nä det kanske var att ta i, men de var i alla fall nyfikna på vad vi gjort.

Vi mötte upp dem på O’Learys och kollade på fotboll först och sen gick vi vidare därifrån till Uppsalas alldeles egna, nyöppnade rockbar: Kaliber.

Där hade vi inte varit förr men det var ju himla trevligt. Bra musik för en gångs jäkla skull också:D

Jag som inte varit ute och svängt mina lurviga i min ungdom, för jag valde ju att bli mamma ganska tidigt, hade aldrig varit här förr. Men det är tydligen i samma lokaler som massa andra klubbar legat. Exakt nu precis när jag skriver inser jag nog att jag faktiskt visst varit här, en gång. Kanske.

Kvällen gick snabbt, kan säga att den första ölen var så god att det var länge sen jag drack en så god. En helt vanlig Staro men iskall:)

Robban kom och hämtade oss på stationen, efter att vi sällskapat med en av killarna som bor utanför stan tills hans buss kom. Det sitter hårt rotat i oss att man inte lämnar nån ensam, inte ens om det sen innebär att man själv får gå hem solo:D Tror vi kom hem runt halv två och jag slocknade ju som en fallen fura. Vaknade vid lunch dagen efter av att mamma var där och hämtade nåt hon glömt. Helt och fullt i fel tid. Så drygt! Jag mådde bra, och bara jag fått vakna till så var det prima, men totalt kvar i Chicagotiden.

Det känns som jag är det fortfarande om sanningen ska fram. Det hjälpte ju inte det minsta med att ställa om klockan till vintertid eller att det var höstlov med lite andra tider. Jag är pigg som en mört på nätterna, mer än vanligt då, och sen sjukt trött hela förmiddagarna. Novembermörkret hjälper inte heller till, så när jag är tillbaka på banan vete sjutton. Jag fattar ju att det inte är jetlag längre, såklart:D

Summan av denna resa är då att Chicago är en ny favoritstad. Helt otippat, på precis samma sätt som New York. Jag trodde att båda var jobbiga storstäder men sanningen är att de är fina städer. Chicago med en mer småstadskänsla än NYC.

Nu har jag varit i fem delstater: Kalifornien/Los Angeles, Nevada/Las Vegas, New York/New York, Illinois/Chicago och Hawaii/Honolulu. Nästa gång borde bli söderöver. På samma sätt som jag hade fördomar mot NYC och Chicago så kanske Dallas, San Francisco, och liknande överbevisar mig om tvärtom. Samtidigt som jag vill åka tillbaka dit jag varit så vill jag också se mer och nytt. Jag har alltid småsnackat om att bila i USA längs med Route 66 då såklart, och att vara där minst ett halvår. Lycka till med det och deras lagar om hur länge man får stanna;) men ni fattar. Jag älskar det där jäkla landet.

Jag älskar den där jäkla landet ❤️ Tack Chicago! Tack SAS för vinsten och tack syrran för att jag fick åka med, och för att vi alltid har så kul:) Tack mamma för barnvakten och tack barnen för att ni är så enkla att vara ifrån ett tag:D