När barnen var små innebar sportlovet gärna massor av aktiviteter. Kyrkis hade ofta sportlovskul, där man kunde göra massa roliga saker och jag saknar den tiden. Det är väldigt skönt att göra absolut ingenting också, nu för tiden har kidsen ungefär noll önskemål om att ”hitta på nåt”. Förr ville de åka och bada, eller åka pulka eller nåt.

Jag minns nu sportlovet 2006. Corrinda hade brutit benet, efter att ha fastnat i ett spår på isen med skridskomeden. Första gången ever som ett mindre syskon fick följa med ensam med ett äldre:/ Patricia och Corrinda gick upp till skolans isbana, på  wienerafton:) Det var fotbollsföreningen som anordnade det, de ställde upp högtalare vid isen, spelade wienermusik och sålde korv. Supermysigt.

Exet och jag var hemma, med en liten Trixie, hon var runt fyra månader, och samma dag som hon föddes blev exet sjuk. Riktigt riktigt sjuk, så risig att jag tog min nyfödda tjej och la mig på en madrass i vardagsrummet. Han hade feber och hostade lungorna ur sig. Han ringde 1177 ett antal gånger men de avfärdade honom som en löjlig nybliven farsa som hade en mancold;) Det HADE det kunnat vara, men till sist var han så sjuk att jag ringde och blev först avfärdad. De trodde att vi var hispiga över att ha en nyfödd i huset och påtalade att amningen skulle skydda henne. ”Jamen vafan”, sa jag till sist. ”Han kan ju knappt andas, hur dålig ska han bli?” Sen svängde jag mig med alla läkarord jag någonsin lärt mig, och de är en del, jag har både jobbat på golvet och varit avdelningssekreterare på sjukhuset:D

När jag gjort extremt klart för dem att jag inte var det minsta orolig varken över bebisen eller mig själv, så bad de att få ringa upp efter att ha konsulterat en läkare. Fem minuter senare ringde de: ”Vi skickar en ambulans.”

Okej…så nu var det tydligen allvarligt. Jag sa att det nog skulle funka bra med en taxi, spar ambulansen till de som behöver den på riktigt, och så skickade jag upp honom. Han hade kraftig, dubbelsidig lunginflammation. Första penicillinet bet inte så han fick åka tillbaka några dagar senare för att få ett kraftigare. Han var helt sänkt i flera månader efter det.

Jag antar att det var därför vi inte var med på isbanan den söndagen. Kan ha varit att nån unge var sjuk också. Men just den enda gången så är det ju klart att det ska bli allvar. Corrinda föll och gjorde illa sig, grät och kunde inte komma upp. Hon var bara fem år, skulle fylla sex i maj. Patricia bör ha varit tio. Jag får dåligt samvete nu igen, över att de var ensamma. Men de ville så gärna åka, och ingen annan ville det.

Corrinda grät och kröp upp på snövallen, Patricia skämdes, ingen vuxen brydde sig. Jag tror ändå att nån frågade om det var ok, och att tjejerna sa att det var det. Men minns inte helt. Patricia fick iaf upp Corrinda i pulkan de hade med sig, ingen mobil hade de på den tiden, och drog henne hem. Så duktig! Men det måste ha gjort ohyggligt ont, när det skumpade över grusiga vägar… Väl hemma ropade hon på mig och sa att Corrinda gjort illa sig, jag gick ut och möttes av en unge som var helt gråblek i fejset. Insåg direkt att det var riktigt allvarligt, och ropade på pappan. Han trodde att hon bara slagit sig lite, för han måste ha varit blind. ”Nej”, envisades jag. ”Det där är nog fan brutet.”

Så funderade jag på om jag verkligen skulle behöva klippa sönder hennes nya overall, och bestämde att det borde gå att dra av den. Skridskon var ett helvete att få av, jag snörade upp den helt och kunde lyfta ur foten. Sen var det taxi till sjukhuset med pappan.

Först var det tal om operation. Sen blev det bara gips. Hon skickades hem med EN citodon, och som hon grät den natten vill jag aldrig höra en unge göra igen. Hon och pappan låg ute på var sin soffa i vardagsrummet och jag i sovrummet med Trixie. Så hjälplös som jag kände mig då:/ Så fort det gick på morgonen ringde jag och krävde mer smärtstillande, och en rullstol. För inte fasen vet jag hur de tänkt sig, men de skickade alltså hem henne utan kryckor eller rullstol. Var tanken verkligen att vi skulle bära runt på en sexåring dagarna i ända? Fattar fortfarande inte. Kryckor fick de inte som så små, sa de. Nä okey, men rulle då? Jag fick bråka rätt rejält vill jag minnas, för att få låna den där rullstolen. Men väl vi fick den så blev livet lite enklare i de sex veckor som hon skulle ha gipset.

Som jag slet:D Trixie i bilstol, Novalie var nästan tre år och behövde också massa hjälp, och så bära ut Corrinda till bilen, sätta in henne, hämta rullstolen och barnvagnen, fälla ihop och in i bilen(buss som tur var) och sen samma procedur åt andra hållet. Jag var ju dessutom inte i form efter graviditet och förlossning:)

Nåväl, det här sportlovet var det kyrkis-aktiviteter. Det var massor av snö och kallt, och de anordnade ett spår ute som man skulle gå med kidsen. Alla barn ville såklart gå, och jag knöt in Trixie i en sjal på magen, under jackan, sen tog jag Corrinda i en pulka och släpade runt henne i knädjup snö, och höll Novalie i andra handen, hon ramlade hela tiden i den djupa snön. JAG VAR SÅ SLUT! 😀 Jag svettades som en gris när vi kom in, men alla barnen var nöjda och glada, och det är ju det viktigaste. ♥ Herregud så jag har vrängt ut och in på mig för att alla ska vara glada. Jag tror minsann att jag förtjänar en rejäl klapp på axeln:)

Söndagen efter att Corrinda bröt benet var det dop för Trixie. Corrinda skulle få hälla upp vattnet i dopfunten och hon var så ledsen över att sitta i rullstolen, men givetvis fick hon hälla ändå. Hon hade SÅ ONT då, det syns så väl på bilderna från den dagen, hur hon lider i tysthet. Jag såg det ju då med, såklart, men det är väldigt tydligt även i efterhand.

Tacksamt nog läkte allt jättefint och hon har inga men efter det. Det är skönt att bakjouren på barnortopeden kopplades in och bestämde att det inte behövdes opereras, för då hade hon ju haft ärr. Inte för att det är hela världen, jag har ju ett gäng själv, men ni fattar.

Ja, det var ju en flashback tillbaka en sisådär 18 år eller så.

Jag saknar kyrkis! Det var så himla mysigt att ha ett andra hem, och en andra familj nästan. Vi som hängde där var ofta hemmamammor, med samma tänk som jag runt det här med att stanna hemma med barnen när de är små.

Jag ångrar inte det en enda sekund. Det är det absolut bästa jag gjort i livet, förutom barnen själva då, men att välja att stanna hemma med dem på heltid. Den tiden är den bästa i mitt liv, utan tvekan. Även om det givetvis stundtals var besvärligt och jobbigt på olika vis, men att få vara nära under barnens uppväxt. Det är något jag tror att i princip alla barn skulle må så mycket bättre av än att fållas in i ledet, tvingas till förskola med hög ljudnivå, många barn, massor av intryck dagarna i ända. Jag vill kanske inte gå riktigt så långt som att peka på alla diagnoser som tillkommit under åren, men lutar åt att det bidrar. Faktiskt.

Små barn behöver inget annat än att vara med sin lilla flock, familjen. Det finns det forskning på. Orkar absolut inte leta reda på den, för att källhänvisa, är ni intresserade får ni göra det själva:)

Jag skiter i hur alla andra gör, men för MIG är det här det viktigaste som finns. Att ge mina barn en lugn och trygg tillvaro, utan stress, hets och en hjord av andra ungar. I samma ålder, med samma behov, gärna samtidigt. Jag har haft en unge i varje ålder, om man inte räknar tvillingarna då;) och har enkelt kunnat tillgodose deras individuella behov.

Under åren har jag fått mängder av skit på sociala medier över att dels ha många barn, och dels ha valt att vara hemma. Kontraproduktiva åsikter ofta, där det i samma mening kan klagas över att jag borde ha barnen på dagis samtidigt som det tjatats om att jag bara kostar samhället pengar. Kan väl rätt enkelt säga att mina nio har nog kostat samhället mindre totalt sett än att ha två kids på förskola från de är ett år till de börjar skolan:D

Jaja, de som haft åsikter får väl ha det, det är inget som jag tar nån slags ställning till. Jag har valt efter mitt hjärta och mitt tankesätt, och med facit i hand så kan jag ärligt säga att det är det bästa jag gjort. För mig och för dem.

.

Varför det här blev nån slags tripp längs Memory Lane vet jag inte:D Men så blir det ibland.

Det här sportlovet har jag bara fyra skolbarn, det är Trixie, Lovelia, Jordan och Jamie. Killarna är med kompisar i fjällen och Lovelia drar med sin pojkväns familj till fjällen i morgon. Kvar hemma är en krympande skara. Det är jag, Robban, Novalie och Trixie. Den sistnämnda är lite förkyld, och tror att henne kille är …. tadaaaa – i fjällen, så hon är kvar hemma, Novalie jobbar timmar och just nu är alla friska så hon är också hemma.

Jag har en bra träningsvecka, så tillvida att bästa ledaren har många pass, så jag är också nöjd:)

Vädret ute suger, idag har det regnat, eller snöat, hela dagen, det har varit jämngrått överallt, knappt så man sett var marken slutar och himlen börjar. Öken. Doris vill absolut inte vara ute, hon springer ut och kissar och kommer in så fort hon är klar. Katterna ligger och jäser.

Sellman skrämde slag på mig igår, han låg plötsligt i soffan med hela ena örat blodigt. Det hade runnit så hela örat är kladdigt och pälsen bakom är tovig. Han har ett jack i örat, ganska rejält. Så upptäckte jag att han också satt med vänster framtass i luften, och den hade han riktigt ont i. Paniken dyker alltid upp när djuren är sjuka, eller skadade, så jag får verkligen andas i fyrkant och avvakta. Jag tror att Sellman slåss med en annan hankatt på gatan. Det är en ungkatt som vuxit på sig och tuppat till sig, misstänker att han vill vara gatans kung. Han var här en kväll, ställde sig på bakbenen och kikade in genom balkongdörren:) En annan kväll slogs de i uterummet.

Sellman är ju fridsamheten själv, jag tror inte det är han som börjar, det tyder ju också det faktum att den andra katten kommer in på hans revir, hans tomt, och muckar på. Men det spelar ju ingen roll egentligen, för Sellman får uppenbart stryk, och det är svårt att göra nåt åt. Bara hoppas att han iaf ger igen:)

Sellman käkade grädde med god aptit, det lugnade mig lite, men han låg och sov hela kvällen. I sin korg, i en kartong, i fåtöljen. Ville inte röra sig mer än nödvändigt, men visade iaf att han kunde stödja på tassen. I morse var det en piggare katt som mötte mig, och han har varit ute och idag haltar han inte. Han är lite tufsig, och har fullt av små sårskorpor i huvudet, så stryk har han fått. Lille fina gubben♥

Jag älskar den katten nåt så otroligt, han är så personlig och charmig. Den mysigaste katt jag träffat:)

Nu ska jag gå och släppa in hans syrra som inte ligger på plus just nu. Hon kissar ju på saker, och igår gick hon raka vägen in i mitt sovrum och satte sig och kissade på mina foppatofflor. Vafan liksom? Det är en jävla tur att hon är söt:D

Ha en härlig kväll nu:)