Jag tycker det är lite lustigt med det här med att samma ord kan ha sån otroligt olika betydelse. Att vara glad och positiv är ju trevligt, men att vara HIV-positiv kanske inte framkallar den där jublande känslan av glädje. Att ett graviditetstest som är positivt kan vara en negativ  katastrof vet man ju, och tvärtom – ett negativt gravtest kan vara det absolut mest positiva nyhet man kunnat få. Sånt där kan jag gå och fundera på:D

Jag tycker att jag är en rätt positiv person, min grundinställning är att det alltid går att hitta ett korn av bra även i det mest dåliga. Ni vet, som när pappa gick bort, det är ju bland det mest fruktansvärda jag varit med om i livet, men ändå, det positiva i det är att han inte behövde tyna bort och bli en blek kopia av den han varit. Han behövde inte kämpa och lida. Sen saknar jag honom hela tiden, och har fortfarande inte riktigt kunnat fatta att han är borta för alltid. Det kanske också är positivt? Att man inte helt förstått. Det kanske är en skyddsmekanism. Antagligen.

Nåväl. Jag vet inte alls vad jag ville säga med det här:D

Jag klagar och gnäller absolut mellan varven och kan ofta se det svåra i saker, men finns det en möjlighet så kämpar man på. Jag och Robban såg en film igår, om nån tjej som plockade upp en liftare… ja, ni vet redan nu vart det här barkar;) Han visade sig såklart vara en psykopat av värsta sorten, och för att undkomma honom, vad gör hon? Jo, mitt ute i ödeland, tror de var i typ Colorados klippiga ödemark, så bestämmer hon sig för att köra av vägen. Han har inte satt fast säkerhetsbältet så hon tänkte väl att han skulle flyga ut och dö, och hon skulle borsta av sig och köra vidare. Riktigt så blev det ju inte;)

Lite tvärtom faktiskt. Han flög ut och fick säkert lite ont, men hon fastnade med ena benet mellan dörren och sätet, upp och ner i bilen. Där satt hon fast. I flera dygn, lite oklart hur många men det blev natt i alla fall fem gånger. Under den tiden så lyckades hon hela tiden hitta nya saker där hon låg, som en tändare så hon kunde göra upp en liten, väldigt stabil, eld utanför bildörren. Hon låg alltså ner. Inte så troligt. Men, jag satt och muttrade hela tiden till Robban att om det varit jag, Gud förbjude att jag skulle hamna i en sån situation, så skulle jag tagit mig loss. Möjligen med skador som följd, men med tanke på att hon sen, så fort det började regna och bilen flöt bort i en flod, som höll på att dränka henne, kom loss, så jo – jag hade tagit mig loss:) Framför allt som psykopatkillen kom tillbaka med jämna mellanrum för att vara … jamen psykopat.

Jag upplever att man idag inte ens försöker. Vi behöver inte fastna på filmen, som heter Curve, eller liknande, men överlag. När shit happens, så står så många helt handfallna. ”Oj jag har punka på cykeln! Jag måste köpa en ny.”

”Oj, jag fick punka på bilen, jag ringer en bärgare.” ”Oj, min tröja gick sönder, jag slänger den.”

Jag kanske bara är snål och fattig, men min första tanke är alltid att LAGA saker. Jimpa säger att det är ingen ide att laga punktering på cykeln, utan att köpa en helt ny slang, för nånting-jag-inte-kommer-ihåg, och det tar emot varje gång. Jag vill laga:) Men han vet ofta bättre i sånt här, så just sånt lyssnar jag på honom utan att ifrågasätta så mycket. Men man köper iaf inte en ny hoj bara för att det är punka. Man byter slang, och svär, såklart för det är alltid på bakhjulet och i och med det sabbar man alla växlar och sen kanske man måste lämna in cykeln lik förbannat;) Men man försöker själv först.

Kläder som släpper i en tråd eller så lagar man enkelt, men idag går folk tillbaka och byter dem. Jag borde väl antagligen göra samma sak och jag gör det om det är mer än att bara nästa upp en tråd, för att det suger att saker inte har nån kvalitet.

Men när ungarna får hål på sina brallor dag två, då lagar jag. Sur och svärande absolut:)

Som sagt, vad jag ville säga med det här är helt oklart.

Ska vi sluta?

Jag kan visa er vad jag gjorde klart igår i stället:)

Det tar sig, även om det är helt hopplöst att hålla rätt antal maskor! Jag har ändå virkat in en tråd i annan färg i slutet av varje varv, plus att jag räknat men vad hjälper det när jag på nåt vis ändå lyckas tappa eller hitta några på vägen? Ska det vara 45 maskor och är 44, eller 46 så kan det bero på att jag räknat fel/tappat räkningen också ju;) Det gör jag hela tiden. Ni vet, tjugoåtta, tjugonio, tjugotio, tjugoelva … nej vänta! Var var jag? Trettio måste det vara! Mm, eller inte:D

Men det är bättre, så övning ger kanske färdighet.

Jag virkade ju en mössa till Jack för ett tag sen där jag gjorde som nån av er sa, virkade runt runt, och det är najs för man behöver inte räkna, men det blir inte nån direkt elasticitet i det. Den visade sig vara för liten. Han älskade den, men den var för tajt och han fick ont. Så kan man inte ha det! Så jag har gjort en ny:)

Den första har dock ett ballare märke med Spiderman så jag kanske får byta, det var vad jag hade kvar. Det garnet är roligare med det flerfärgade men samtidigt blir det tufsigt och luddigt så fort man virkar, ser ut som den är tvättad flera gånger, vilket är rätt trist när den är ny.

Vi får se vad han tycker helt enkelt. Jag kan ju för allt världen repa upp den första han fick och göra om, men det är ju nästan enklare att köpa nytt garn;) Roligare i alla fall. Jag har en tendens att ganska ofta få med några trådar som inte ska vara med och då blir det stopp i upprepningen, och det är allt annat än enkelt att repa upp det jag gjort:D

Nu har jag slut på inspiration vad jag ska virka. Jag har gjort ett tiotal mormorsrutor och det är rätt kul nu, men jag vet inte vad jag ska ha dem till:D Om jag ska göra en pläd så kan jag inte gärna ha de prilliga färgerna. Plus att det är ju supertrist att göra stora saker. Kommer ihåg det enormt tunga överkastet jag hade, som var virkat i nåt kraftigt garn, vägde så mycket att det inte gick att köra i vanlig tvättmaskin, och sen släppte hopnästlingen, så det var lite trasigt. Jag fick det av nån äldre släkting som jag tror fått det av nån äldre släkting. Gammalt, välgjort, vackert och lite opraktiskt. Men väldigt fint på sängen. Jag har det såklart kvar i nån låda. Kanske ska jag virka ett överkast? Det lär jag ju ha att göra med ett tag iaf. Men som sagt, trist.

Jag ser folk virka fina väskor, men vet inte om jag själv skulle använda det? Tjejerna skulle det absolut inte. Jag tänker mig ett linne, lite bohemchic, men har inte riktigt förstått hur man gör. Jag måste bestämma mig och sen kolla Youtube för intstruktion:)

.

Idag skulle jag träna, men syrran har ingen plats och jag är nu i valet och kvalet. Ska jag avboka? Det är ett svintufft och kul pass, men eftersom det också ingår att man ska vara parvis, så blir jag lite nervös.

Jag HATAR ju att ta i andra människor:D För att inte tala om att bli tagen på … brrr!

Avskyr verkligen när man ska göra saker på träningen i par. Nu är det bara uppvärmningen oftast, som varit att man ska toucha varandras fötter och försöka förhindra att bli touchad själv, men ibland är det mer. Jag älskar den här killens pass överlag, men just det här är jobbigt. Kanske är det mitt introverta jag som får spel;)

Missförstå mig rätt nu, det går utmärkt att dansa och kramas och sitta nära med de som fått tillträde, men inte med svettiga främlingar på ett gym;)

Jag gillar inte att var för nära helt enkelt. Jag har, som Patrick Swayze undervisar om: My space – your space, en integritet som är stark och blir obekväm om mitt personliga space invaderas. Så backar jag är ni för nära:D

Och tvärtom då, backar jag inte är det i sin ordning.

Så jag sitter här nu och hoppas att nån ska avboka så hon får en plats, lite tid kvar! Annars blir det promenad ute, vilket är najs, men jag klev på en hammare i helgen ju, och har ett sår under foten:( Det är fint och så, men det är inte jätteskönt att promenera långt med.

Nu ska jag som vanligt, gå och göra en kopp kaffe. Sen ska jag svara på lite mail och borde försöka skriva lite. Robban och jag började kolla på Stranger Things igår, det var helt ok, och funkar för att virka samtidigt, till skillnad från den danska serie jag såg på vanlig TV – Oxen kan den ha hetat. Jag begriper absolut inte ett ord danska. Om jag ska förstå måste jag titta noga på den som talar och koncentrera mig, då möjligen:)

Hörrni – ett svamligt inlägg senare, guldstjärna till er som orkade läsa:) Hörs snart!