Ska man vara helt korrekt så är det väl inte direkt JAG som ska mönstra, utan Trixie, men jag måste tydligen vara chaufför. Jättekul verkligen att infinna sig nånstans i Värtahamnen en fredag morgon klockan noll åtta noll noll, Sharp. Komma försent till det militära går ju inte, så jag vet inte när vi måste åka hemifrån.

Siktar på sex. Det bör inte ta med än 1,5 timme, förhoppningvis mindre men den förbannade Stockholmstrafiken är inte att leka med. Jag hittar en väg, via Valhallavägen, men det ser ut på kartorna som om man skulle kunna köra mot Lidingö från E4? Jag tänker inte chansa:D

Sen ska hon ju hem också, och det var bara att inse att jag kommer tillbringa dagen i Stockholm. Mest troligt i en parkerad bil utanför Plikt och Prövningsverket, har jag tur kanske det finns ett ställe att hänga på för chaufförer. Om inte inne i deras lokaler så kanske det finns nåt köpcenter, bibliotek eller så i krokarna? Jag skulle ju kunna åka in till stan också men har absolut inget där att göra:D Jag tänker ta med min dator och en termos kaffe, kanske en matsäck, och sen ska jag skriva. En promenad för att sträcka på benen. Mera skriva. Det blir bra.

Trixie är noll intresserad av att göra lumpen, och tror inte att hon kommer klara de fysiska testerna, och då verkar det som man får åka hem. Jag ser det som ett misslyckande medan hon ser det som ett lyckande:D

Jag ville ju så gärna göra lumpen, men på dåtiden var det ju väldigt få tjejer som gjorde det, och det, plus att jag har ett ben som är uppfuckat som mest troligt gjort så jag fått kalla handen direkt, gjorde att jag inte ens testade. Och det har jag nu givetvis ett romantiskt skimmer runt, tänk vad bra det hade blivit;) Nu gillar ju jag att sova ute i tält, kräla i lera, skjuta med vapen och gå med svintung ryggsäck dagarna i ända…. nej, det sista är kanske inte favoriten, men jag var scout under många år. Jag har vandrat med en tjugokilos rygga två dagar i sträck. Och paddlat två dagar i ösregn;)

Nu bidde det ingen värnplikt då, och nu är jag överårig, det tåget har gått. Men, det vore ju roligt om NÅN av ungarna skulle vilja det. Knappast Trixie då, hon säger själv att hon är en introvert jäkel som skulle få panik av att behöva ha massa folk runt sig dygnet om. Hon gör det hon blivit kallad att göra – men hon kommer inte gråta när hon åker ut.

Jordan kläckte ur sig häromdagen att det vore ju najs att bli pilot, han pratade om både militära flyg såväl som reguljära SAS-flyg. Vi har ju ändå SAS i blodet 🙂

Min farbror var FN-soldat i det som då hette Kongo, för det heter väl nåt annat nu? Och min pappa hade siktet inställt på en karriär i det militära innan han hamnade på SAS. Jordan skulle lätt kunna bli precis vad han vill för han har en vilja av stål och ett pannben som heter duga. Dessutom är han smart och har lätt för sig. Jag har sagt sen han var liten att det inte förvånar mig ett dugg om han är en förläst professor när han är typ 25:)

Nåväl.

Fredagen innehåller också ett Soultrain, som jag tänker gå och svänga de lurviga på. Kanske får jag åka direkt:)

Innan dess ska det vara både resten av onsdagen och hela torsdagen.

Idag har jag tränat, och i morgon ska jag inte träna, det fanns inget att köra. Jag ids inte åka och hitta på nåt själv, så tar det på viloschemat.

Igår passade vi på den kvart som solen når över trädtopparna, ut och njut!! Skynda skynda!

Idag snöade det i morse, mars visar sina många ansikten:) Jag älskar den här årstiden! Det är bakslag i vädret men det gör inget, för vi går mot både ljus och värme.

Igår hämtade vi Novalies pojkvän, han bor i London, och det var länge sen de sågs IRL nu, så det blev ett kärt återseende. De ”träffas” ju hela tiden online, skillnaden är ju enorm mot hur det var innan internet och alla möjligheter att prata världen över.

En av mina kompisar träffade sin kille på en språkresa i England mellan åttan och nian. Där handlade det om skrivna brev och en kvarts telefonsamtal i veckan, plus att de kunde åka över och träffas nån gång ibland. Hårda tider! Och tro det eller ej men de är fortfarande gifta och happyhappy. Jag är så avis, på ett bra sätt:D De bor i England nu, har typ alltid gjort det och deras tre barn är födda där. De har gått i svenska skolan på lördagar och vanlig engelsk skola förutom det, och de är fullt ut tvåspråkiga. Hennes man pratar också flytande svenska. Jag är imponerad och beundrar dem stort. Fantastiska människor, som jag träffar alldeles för sällan. Men när vi ses är det bara att ta upp tråden från sist:)

Nu är visst tanken att han ska försöka hitta jobb här och i förlängningen flytta hit. Det är tur att han har dubbla medborgarskap, hans föräldrar kommer från Polen, men jag tror att han alltid bott i England. Att England inte är med i Eu gör det ju svårare om man bara är engelsk medborgare, men som EU-medborgare funkar det ju fint. Det blir nog bra:)

Han är trevlig och man märker knappt av honom, ännu mindre nu när Novalie bor nere. Däremot blir det ju en annan sak med språket plötsligt. Det är svårt att ställa om till engelska, jag kan men pratar ju så sällan att det är ringrostigt. Det är också knepigt när vi är så många. Sitter vi en tacofredag och är femton personer runt. bordet så är det flera samtal som pågår parallellt. Ska alla föras på engelska då? Eller bara när man pratar med honom? Det känns oartigt att han inte förstår allt, samtidigt som det blir fånigt om jag och syrran sitter och pratar engelska med varandra om nåt som inte är av allmänt intresse:)

Det är ett kärt besvär:)

Jag ska ringa och byta mobiloperatör också. Herregud, jag har Tele2 och de tycker på allvar att jag ska betala 269kr/månaden för 5GB. Eh nej, glöm det. Jamie har 12GB och det kostar 159kr, det är Hallon eller nåt. Jag ska absolut inte ha kvar ett så dyrt abonnemang. De höjer nu, och jag borde ju ha bytt redan förra gången men av nån anledning jag inte kommer ihåg gjorde jag inte det. Jag tänker härmed hoppa runt, kan de inte ge mig ett billigt så drar jag, oavsett från var.

Men det där med att GÖRA det, det är tråkigt. Bara innan man har knappat sig igenom alla dessa val….

”Gäller det bredband, tryck 1, gäller det service, tryck 2, gäller det tv, tryck 3, gäller det mobil, tryck 4.”

”FYYYYYYRA”

”Gäller det nytt abonnemang, tryck 1, gäller det befintligt abonnemang, tryck 2, gäller det support, tryck 3, gäller det uppsägning, tryck 4.”

Och så vidare i en evighet.

Jag har inte tålamod med sånt. Jag kan lugnt stå och vänta i en fysisk kö, det rör mig inte speciellt mycket, men att behöva manövrera genom en meny av val som är långsamma och man måste lyssna på alla för ingen kanske är helt solklar;) det gör mig förbannad. Samma sak med Friskis usla app, jag blir bara arg. Användarovänlig som få.

Så det är morgondagens projekt. Plus lite annat då. Sen måste jag komma i säng före tre på natten om jag ska orka upp och köra vid sex:D

Just nu är jag så skev i dygnsrytmen. Jag är absolut inte det minsta trött på kvällen, eller jo vid sex, sju, men då kan man ju inte lägga sig. Sen vid nio då kvicknar jag till och har min absoluta primetime. När jag sen somnar så gör jag det ofta snabbt, för att sen vakna efter 45 minuter – klarvaken. Pigg som en mört. En powernap liksom….

Eller, så drömmer jag. Jag drömmer nåt så otroligt just nu. Och det är verklighetstroget och bra drömmar. Inga mardrömmar. Men en hel del bottnar nog i Stranger Things tror jag;) det har varit en del jakt på monster, haha.

Jag vaknar mellan varven men måste somna om för att kunna drömma klart men lik förbannat kommer jag inte ihåg ett skit en minut efter att jag vaknat. Det är rätt jobbigt samtidigt som jag tycker om det. Det är så pass verkligt att jag sen tillbringar en del tid under dagen med att fundera på om det hänt på riktigt eller inte:D

Ja så kan det vara, jag kanske bara ska skylla det på klimakteriet som verkar vara det man gör;) Det verkar ju kunna vara boven till typ allt, och även om jag inte direkt tycker att jag är/mår annorlunda mot någonsin förr under livet, så kan det ju vara najs med nåt att skylla på;);) Jag har aldrig varit speciellt påverkad av hormoner, och tycker det vore märkligt om just de här skulle göra så mycket dumt. Varken PMS, tonåren eller graviditet/amning har påverkat mig nämnvärt så jag tänker förutsätta att jag glider igenom även klimakteriet utan problem. Det lär väl visa sig. Jag har ju i sanningens namn ingen vidare koll på ens hur det skulle kunna vara:)

Men jag ska fasen skylla på det. ”Nej, det är inte jag, det är mitt klimakterie.” Som folk pratar om sina diagnoser som ADHD osv. Nej, var jag taskig nu kanske? Kränkte säkert nån, sorry. Eller nej, jag orkar inte be om ursäkt:) Blev du kränkt eller känner dig utpekad? Det låter mer som ett Du-problen än ett Jag-problem. Eller som Peder från Robinson uttrycker det: Kränkt? Blame your parents for raising a pussy:D

Så, jag kommer alltså inte att skylla på något, det är som det är helt enkelt:D

Ha det gott:)