Okej, jag har haft fullt fokus på skit. Jag hoppas innerligt att det är slut med det nu, och jag vet inte ens om jag orkar skriva om det, på något vis känns det som att jag jinxar och sabbar då.

Men att bo i ett gammalt hus, för det är ju vad mitt är nu för tiden, har sina nackdelar. Ålder och slitage är ena jävla bitchar. Paret som byggde huset har åtminstone inte snålat på kvalité, och exempelvis är det byggt på ”norrlandsvis” med tätare mellan takstolarna på det platta taket. Det känns bra varenda gång det ligger 25 ton snö ovanför huvudet:) Min förhoppning är att det även gäller el och avlopp.

Jag har fått den BÄSTA hjälpen, av Jimpa såklart, som kallade in det tunga kavalleriet när det behövdes:

Uppsala Avloppsspolning hittar man här

De här killarna kom och filmade i mina rör, och jag var hypernervös. Att säga att jag hade råpanik var helt korrekt. Jag såg framför mig hur domen blev: Allt är slut, du måste byta ut varenda rör, kommer kosta en miljon.

Kan säga att då hade det blivit Only fans:/ Men det såg tydligen ok ut, (vågar inte ens skriva det!)

Trygga lugna kompetenta killar med lång erfarenhet och kunskap, exakt så som man vill att det ska vara. Jag kan lugnt rekommendera dem från mitt hjärta.

Nu håller alla tummarna att det får vara lugnt och fint många år framöver, tacksam för det.

Sen har vi skrivandet:D

Det går framåt och jag är ”i mål” så pass att jag är över antalet sidor. I måndags hade vi ett ”frivilligt zoommöte” med skolan, och vis av erfarenheten, prioriterade jag in det. På det första ”frivilliga” mötet gavs info som inte tagits upp någon annanstans, så helt jäkla frivilligt är det ju inte. Jag kunde inte första gången men sen dess har jag hängt med oavsett vad. En av gångerna blev jag tvärsur:D När lärarna inleder med att säga något i stil med:

”Det här mötet är helt utöver kursen, det är något vi erbjuder er av goodwill, för att vi är så snälla.” Då blir jag motvalls och sur. Det är ett så nonchalant sätt att behandla studenter. Fysiska möten kanske inte tillhör studieplanen, det är helt ok, men om man har dem kan man inte få studenterna att känna att det är för att de offrar sig.

Nu var det en av killarna som frågade: ”Det här med att det är frivilligt att kursdeltagare läser hela manus och att handledare läser i mån av tid, innebär det att den sista feedbacken, det allmängiltiga omdömet,(BETYGET) enbart grundas på de tre, fyra sidor man lämnar in i sista omgången? Alltså att läraren inte läser hela manus och responderar på det?”

Svaret på det var: ”Jag handleder även Kreativt skrivande 2, det är alldeles för mycket att läsa, så det hinner jag inte.”

I min värld, så funkar det inte så. Är man handledare ska man läsa allt. Det har mina tidigare gjort, på alla skolor. Hinner man inte, då har man tagit åt sig för mycket och då blir det dålig kvalitet. Man kan väl för bövelen inte tycka att det är ok? Implementera det på andra ämnen; matte, jag rättar bara ett av tio tal för jag hinner inte mer. Svenska: Jag läser bara första stycket i din uppsats för jag hinner inte mer. Historia: Jag berättar bara om inledningen till andra världskriget för jag hinner inte mer. Osv.

Ursäkta mig, men det är ett jävla oskick.

Handledaren som såg att jag var med, hummade och muttrade att det var ju fler som varit på honom om just det, ja jag tog åt mig, men att om det var så att man ville ha mer av feedback så skulle man teama ihop sig med andra kursare.

Ja, det hade ju varit en väg att gå, OM MAN HADE KUNNAT PRATA MED SINA KURSARE!

I alla andra kurser jag gått, både universitet, folkhögskola och även komvux, så har det funnits forum där studenterna kunnat prata med varandra. Men inte här. Allt är låst och man får bara åtkomst till exakt det uppgiften går ut på. Så hur fan man skulle kunna teama ihop sig vete fan?

Nej, den där gubben ligger inte på min hitlist, utan högt upp på min shitlist.

Nu fick vi info om kommande moduler. Vi ska sälja in vårt manus. På riktigt. Eh va? Nej. Jag vägrar. Ett, mitt manus är inte klart, det är inte genomskrivet, det är ett halvrisigt råmanus som jag absolut inte vill att nåt förlag ens kastar ett getöga på. Jag skulle skämmas över att lämna in ett manus i det skicket och uppta deras tid.

Men jodå, det förväntas att vi ringer samtal för att försöka få prata med nån, få deras opinion eller på nåt vis sälja in oss, och man ska redovisa resultatet.

Jag kommer göra det helt fiktivt, finns inte på kartan att jag gör det på rikt. Jag tänker såhär, jag vill så småningom skicka in det här manuset, och de andra jag skrivit, till förlag. Då vill jag inte ha bränt mina broar redan. Har de sett mitt namn i samband med ett uselt manus … do the math. Förlag har tusentals manus att gå igenom, givetvis sorterar de ut många redan i ett första urval, och där vill jag inte riskera att hamna på grund av en larvig skoluppgift. Jag heter inte längre Johansson som kanske hade kunnat försvinna i mängden, utan Wetterholm. Det är inte ett superovanligt namn men sist jag kollade. var det runt 250 stycken som heter så i Sverige. Carola Wetterholm är jag ensam om vad jag vet, plus att det möjligen känns igen från Familjen Annorlunda. Jag tänker INTE försitta de eventuella fördelar jag kanske skulle ha pga mitt namn på det här.

🙂

Nu är inte min text i behov av speciellt mycket städande, jag gör det kontinuerligt. Jag försöker tänka medan jag skriver, och minimerar antalet SÅ som jag är extremt frikostig med:D Jag har korrekta indrag och skriver i stort så korrekt jag kan, allt för att slippa massa redigering, det blir bara knöligt med Word då, det flippar ur och lägger in extrasidor eller nåt annat skit man(jag) inte är kapabel att få väck sen;) Men jag har absolut lite upprepningar att se över, en del formuleringar är knepiga, några tidsangivelser stämmer inte och överlag måste det gås igenom. Det gör man alltid. Men eftersom jag inte är färdig är jag inte där än. Och tänker ta mig friheten att göra som jag vill:D

När jag läste på Linneuniversitetet hade jag bara bra handledare, genomgående, och eftersom jag fortfarande inte är helt hemma på det här med universitetstitlar så kommer jag bara ihåg att min sista handledare var professor i kreativt skrivande:) Det är högt:) Jag ville alltid göra mitt allra bästa inför dem. Jag känner inte det minsta så för den här snubben jag har nu, tvärtom.

Eftersom de tycker att manuset ska vara klart nu, dvs ihopsytt, så undrar jag hur det ska gå att se att jag lyckats när han läst några sidor här och var av dryga 100? Han sa att han i sista inlämningen ofta brukade läsa i alla fall de sista 30 sidorna och att han därifrån kunde göra en bra bedömning. Ja, eller inte. Jag har detaljer/ledtrådar som droppats under tiden, som behövs i slutet för att sy ihop, han kommer INTE veta det. Han kommer absolut inte kunna veta om jag missat något väsentligt eller om jag tagit med något oväsentligt. Han kommer definitivt inte fatta varför vissa saker tas upp och han kanske kommer sakna saker som han noterat, men som jag redan i texten rett ut.

Jämfört med mina tidigare handledare som lusläst manuset och kommenterat i marginalen om jag missat en punkt, eller om jag skrivit bara två punkter (..) i stället för de tre som man ska (…), eller att jag genomgående har ett mellanslag för mycket, eller hoppar mellan imperfekt och nutid på ett sätt som blir knepigt. Som kan efterfråga saker jag glömt.

Tänk att det kan vara sån skillnad!

Jaja, förlåt att jag tjatar! Men jag behöver ventilera:D

Nu behöver jag däremot jobba! Jag ska spela in en video och sen redigera den. Vi hörs snart:)