Jag är för det mesta den där personen som ser glaset som halvfullt, jag kan se glimten av positivism i ett hav av negativa händelser. Jag har galghumor som hjäper till att iaf få dra på mungipan i mörket.

Nu låter det här som värsta värsta har inträffat och så är det inte (TA I TRÄ!!) utan det här handlar om att ha ont.

Jag har ju den där nervskadan som jag tjatar om, så nu tar vi den ett varv till.

När jag var nyfödd, väldigt liten dessutom, jag var bara 44 centimeter lång och vägde 2,8kg, född i full tid, fulla 39 veckor. Men liten:) Alla nyfödda barn får en spruta med K-vitamin, det är för att tillföra en koagulationsfaktor som vissa barn saknar eller har för lite av. Saknar man den så kan man få inre blödningar av förlossningen som kan leda till svåra hjärnskador eller döden. Sprutan är alltså att föredra:D

Nu för tiden sätts den i framsidan av låret, men på min tid satte man det i bak. Jag, och mina medolycksfåglar som också fått en skada av den sprutan, är anledningen till att det blev ändrat, så ni kan verkligen tacka mig:)

Den sprutan träffade ischiasnerven och slet sönder den, den är rejält trasig, och sådana skador läker aldrig. Det medförde att hela mitt högra ben, samma sida som den sattes, är påverkat. Mest synligt är att hela underbenet är atrofiskt, som är ett vackrare ord för förtvinat. Det är så fult ord att jag inte kan med att använda det;) Mest märkbart rent funktionsmässigt är att jag inte har något som helst frånskjut i foten, det är som att gå på ett träben, kan jag tänka mig. Jag haltar och slänger med foten, och innan jag äntligen fick en operation för några år sen som flyttade på en sena för att foten skulle hänga med bättre, så var jag tvungen att lyfta väldigt högt på foten för att den inte skulle släpa i backen. En läkare kallade det för ”tuppfot” och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det lät för gräsligt men det är så gången ser ut, sprättig och som en tupp som lyfter högt på benet;) Nu är det bättre med det men jag har en helt annan gång, som Friskiskillen refererar till som min Gangsta-limp;) Hade jag varit ganster hade det kanske funkat bättre in, en image som är ok i de kretsarna:D

Högra benet är mer eller mindre värdelöst. Det är svagare, hur mycket fattade jag inte förrän jag började lyfta riktigt tungt för några år sen, då blev det extremt tydligt. Det har noll balans, jag kan inte stå många sekunder på det benet, och det är klumpigt.

Nåväl, alla fattar att det är jobbigt psykiskt, det är så mycket som jag undviker pga det här. Bara en sån sak som att gå på spa…hatar det, för det är ju noll mysigt att vara där och känna att jag får blickar pga en skada. Hade ju varit annorlunda om det var för att man var snygg som satan, men det är ju nu inte fallet;) Eller att gå ensam, jag föredrar alltid att gå bredvid någon. Det känns mindre uppseendeväckande.

Det är också mycket jag tvingats välja bort, jag hade en dröm om att bli flygvärdinna, men det funkar inte med ett ben som ser ut som Gollums. Så är det bara. Jag har för det mesta hittat mina vägar och lösningar, och spelat både fotboll där jag var fullkomligt orädd i tuffa närdueller och sköt hårt, med höger fot, åkt svartaste puckelpistarna i slalombackarna och vandrat med 20 kilos packning hela helger med scouterna. Det allra mesta går, rent funktionsmässigt. På mitt vis.

Men så har vi den här med smärtan.

Jag har en molande värk konstant längs med hela ischiasnerven, den går från rumpan vid höften ungefär och ner till tårna, och jag känner den hela vägen. Värst är molvärken uppe vid rumpan, ner på sidan av låret, knät och en bit ner i vaden. Sen tror jag att pga att jag har sämre nerv och muskelfunktioner ju längre ner man kommer i benet, ju mindre känner jag. Den här värken känner jag mindre dagtid, säkert för att det är annat som distraherar och jag kan också röra på mig, vilket lugnar den.

Men nattetid. Fuck off vad jäkla drygt det är att ha molande värk då. Periodvis är det inga problem, för att sen dyka upp smygande. Periodvis sover jag som en drottning, medan det andra gånger är totalt omöjligt. Grejen med nervsmärta är att den är helt schizofren, den tar sig exakt de uttryck den känner för, och det kan vara väldigt lite eller massivt. Den kan hålla sig borta, eller bete sig annorlunda. Det finns aldrig något generalknep som alltid funkar.

Jag ledsnade för några år sen och sökte läkare, sa att jag fan inte kan sova, det funkar ju inte. Han, eller de faktiskt, för de var två riktiga läkare, ingen kandidat utan nån som var neurolog under specialistutbildning, skakade bara på huvudena och konstaterade att det inte finns någon medicin som funkar. Det kunde möjligen funka med nån blockad, kanske, jag kommer inte ihåg men det var ju mer eller mindre hopplöst, massor av väldigt dåliga biverkningar. Att ta medicin som man gör vid huvudvärk, en alvedon typ, hjälper inte. Öh nähä? Så vaddå?

Jo jag fick en epilepsi-medicin. Som jag skulle äta varje dag, för att kanske eventuellt kunna ta topparna av det onda. För nervsmärta behöver man tydligen ha en viss mängd av läkemedel i blodet för att kunna kapa det värsta. All smärta kan man glömma tydligen. Jag är fortfarande helt förbryllad av det här, vi kan ersätta kroppsdelar med skrot och metall men inte fundera ut hur man slipper nervsmärta? Mycket märkligt.

Jag hämtade ut den där medicinen. Läste på förpackningen, googlade på FASS, kollade biverkningar och slängde in den i skåpet. Jag vägrar att äta en relativt tung medicin med mycket biverkningar av alla de olika slag, för att kanske ha lite mindre ont när jag får ont. SÅ ont har jag inte att jag inte står ut, absolut inte, det är ”bara” störande.

Med åren har jag lärt mig hantera den, typ. Jag har allra bäst effekt av TENS, och har försökt få läkarna att skriva ut en sån apparat, för de var svindyra förut, men det fick jag absolut inte. Det fanns tydligen ingen vetenskaplig bevisning att det skulle funka. Vilket är skitsnack, eller så har de insett det med åren, det är ju några år sen jag tjatade om det. Jag vet nämligen att folk har fått TENS inopererat och att det funkar toppen. Jag har köpt egna, och det funkar svinbra.

Förutom att det är meckigt. Jag vet aldrig när smärtan kommer, och när den bli oöverkomlig. Återigen, smärtan i sig är helt hanterbar, det är noll problem dagtid, men att sova när det molvärker … det går liksom inte. Så det blir ingen sömn eller väldigt splittrad, absolut inte välgörande och uppiggande = alla vet vad sömnbrist gör med en.

När smärtan kommer så smyger den sig på, den visar inte sitt fula tryne förrän jag lagt mig, och nästan somnat, och där och då orkar man inte ens fatta vad det är som stör, än mindre gå upp och klistra fast  TENS-plattor:) Dagtid är det borta, och då glömmer man. För att komma ihåg det nästa natt, och så upprepas det.

För att ytterligare krångla till det så ändrar sig värken. Den flyttar sig, eller är mer odefinierbar, jag vet ibland inte alls var det gör ont, varför eller ens att det gör ont, det är bara ett obehag som stör. Sjukt irriterande!

När jag får en period med mer ont, så vet jag att jag brukar kunna häva den, eller lindra, genom att antingen köra med TENS-maskinen och då ett par timmar. Det rekommenderas typ 30 minuter i taget och det är lika med noll effekt. Så jag kör en kväll, tills det börjar göra ont i skinnet. Då kan jag ha tur att det bryts.

Eller med den här massagepistolen som visat sig vara jäkligt vass.

Den kommer från Flowlife och är ett litet mirakel 🙂  Jag har deras TENS också, svinbra, bästa jag testat faktiskt.

Jag tror att det funkar med vilken sån här som helst, det är mer den riktade massagen som är grejen, att det liksom vibrerar in i det exakta problemområdet.

Det är samma med den här, jag kör den ett par timmar sen brukar smärtan avta. Den här måste man ju hålla i, vilket är knöligare än att klistra på TENS-plattorna, men å andra sidan kan man köra med pistolen utanpå kläderna. Jag vill inte vara utan någon av dem faktiskt, de kompletterar varandra. Grejen med pistolen är att ungarna också äskar den, så det är inte alltid den finns där man tror:D

Nåväl. Senaste tiden har den smugit på, molvärken. Den har hållit sig borta ett tag, men sista veckorna, kanske månader, så har den börjat störa mer och mer. Inte tillräckligt för att jag ska komma ihåg det dagtid och alltså sätta fart med ”behandling”, men så pass att nattsömnen varit störd.

Jag tror inte att man riktigt förstår om man inte har det här problemet själv, jag hör ju hur det låter när jag skriver. Det enklaste vore ju bara att GÖRA det, eller hur? På med TENS, fram med massagepistolen? Gör det bara.

Ja, men grejen är att jag inte riktigt vet vad det är som stör. Kanske vaknar jag av månen? Kanske nåt som stör utifrån? Kanske nåt ljud inifrån huset? Kanske ett barn, ungdom eller djur?

I natt somnade jag som en stock, och vaknade med det där klassiska rycket efter en kvart kanske. Sen var det kört att somna om. Trött som en gnu, vände och vred och försökte hitta en bekväm position. Jag vänder mig alltid mycket på nätterna pga att jag har ont, antingen i axeln jag ligger på, nacken eller benet. Som grädde på moset 😀 så har jag ju ett friskt knä, på det andra benet, som opererats för många år sen, för att stoppa växten i det benet för att jämna ut längdskillnaden som var. Det funkade fint, jag har numera normal skillnad i längd på benen, de flesta är lite ojämna. Men, trots att det är jävligt länge sen, sista operationen på knät var när jag var 18 år, det är en hel livstid sen ju, så kan jag inte ligga med insidan av knät, där ärret är, mot det andra knät, för då känns det obehagligt.

Ytterligare en distraktion alltså. Jag sover på sida, hopkrupen som en liten bebis i fosterställning, knäna ihop =obehag. Den sista störningen är min onda häl på det friska benet. Den molvärker också, och varför vet jag inte riktigt. Jag har sökt för det, fått höra att det är uttrampad fettkudde under hälen, fått inlägg och sen inget mer med det. Om det verkligen ska göra sådär förbannat jävla ont i den när jag inte ens belastar, det vet jag inte. Den stör mig dygnet om, jag får ofta sätta mig för att få bort tyngden från den.

Fy fan , jag låter som en gammal, gammal rugguggla, jag vet 😀 Men jag har haft så här hela livet, så det är inget åldersrelaterat;) mer än att det väl blir sämre och sämre kanske. Det känns inte som det än iaf, utan det håller sig på samma nivå.

Nu har jag fattat, och laddar i detta nu pistolen:) Jag ska overloada med massage och elektricitet idag. Kanske blir det bättre sömn för nu har jag sovit så dåligt länge. Jag sov som en gudinna i påsk, då låg jag på luftmadrass och där verkar det som att trycket fördelas annorlunda, jag vände mig inte en enda gång på natten och tvärsov. Men sen jag flyttade tillbaka in i min säng igen har jag inte sovit många timmar. Powernaps saves the Day, liksom. Men det är inte hållbart.

Allt det här är på grund av en enda jävla spruta för 50+ år sen. Jag tänker ofta att om jag vore född i landet där man stämmer brallorna av folk så hade jag åtminstone fått en rejäl slant för det, men här får jag inte ens hjälp utan att tjata mig till den. Det suger.

Sådär, nu har jag kanske klagat klart, men främst så har jag skrivit om det och det borde innebära att jag kommer ihåg att jag har väldigt ont just nu, och kanske kan sätta in motartelleriet:)

Jag återkommer snart med lite mindre gnälligt innehåll, tack för att ni lyssnar ♥