IgĂ„r var det skolavslutning đž Och för första gĂ„ngen pĂ„ 23 Ă„r var jag inte med. I 23 Ă„r, konstant, har jag haft barn i skolan ute hos oss:) Nio barn, med sex eller sju Ă„r dĂ€r blir 23 Ă„rs avslutningar, ibland tre stycken efter varandra dĂ„ de haft uppdelat mellan Ă„rskullarna đ Det Ă€r rĂ€tt coolt Ă€ndĂ„ đ€đ„ł
IgĂ„r Ă„kte jag förbi kyrkan, det var knökfullt pĂ„ parkeringen och jag fick en nostalgiflash och lite tĂ„rar i ögonen. Jag har tyckt om den hĂ€r skolan, jag har ju gĂ„tt i den sjĂ€lv en gĂ„ng i tiden ocksĂ„ đ
Varje Är sÄ dyker ett minne upp pÄ Facebook och grumlar dagen lite.
Den hÀr bilden Àr elva Är gammal, det Àr för mig en vÀldigt sorglig bild för jag minns exakt hur ledsen jag var.
I februari för elva Ă„r sen reste sig pappan till barnen, min man, upp och gick. And thats it. Sen dess Ă€r det jag och barnen, pĂ„ heltid, alltid, i ur&skur. NĂ€r bilden togs visste inte âallaâ Ă€n, inte ens jag hade en aning om just nĂ„nting för han hade inte sagt ett ord. Och dĂ€r Ă€r vi fortfarande, elva lĂ„nga Ă„r senare đ€Šââïž
Jag har inte haft ett enda samtal med honom under alla Ă„r, och den Ă€r helt pĂ„ honom. Bollen lĂ„g hos honom hela tiden. Ligger đ€·đŒââïž Det var han som valde att lĂ€mna, det Ă€r hans ansvar att se till sĂ„ hans barn mĂ„r bra. Men det har han inte gjort. De har inte fĂ„tt ett enda svar de heller pĂ„ nĂ„got de frĂ„gat.
Jag Àr inte en curlande person. Jag curlar inte mina barn och definitivt inte en vuxen person, sÄ jag har inte förskönat, försvarat eller förmildrat nÄgot Ä hans vÀgnar. Jag har varit Àrlig, anpassat efter Älder pÄ barnen.
Min fasta Äsikt Àr att det Àr bÀttre att bli sÄrad av sanningen Àn tröstad av en lögn. Sanningen kan vara brutal och för jÀvlig men den Àr vad den Àr, och först nÀr man har den kan man börja bearbeta, acceptera och bygga nytt. Att bygga pÄ en lögn innebÀr en rasrisk nÀr som helst. Ett fall som blir sÄ mycket vÀrre eftersom allt man trott pÄ visade sig vara falskt.
Min önskan har alltid varit att barnen ska veta att de kan lita pÄ mig. Att jag finns dÀr och Àr Àrlig.
Det har med facit i handen varit en bra strategi, barnen Àr trygga och lyckliga idag, fötterna pÄ jorden och de har med tiden förstÄtt sjÀlva att deras pappa inte bryr sig speciellt mycket om dem. Det Àr hÄrda ord att skriva men de Àr dessvÀrre sanna. Kontakten mellan dem Àr knapp. Sist det var nÄn form av umgÀnge Àr 1,5 Är sen, sen dess Àr det nog bara smÄpojkarna som trÀffat honom. DÄ för att de frÄgat om de fÄr jobba pÄ marknader. Det fÄr de, med hans fru. SÄ de trÀffar honom inte mer Àn möjligen om de möts upp pÄ donken efterÄt, de Àr pÄ olika marknader.
Jag fick oerhört mkt skit för att jag inte ville krypa, böna och be för en fungerande relation med en mÀnniska som inte ens svarade nÀr jag ringde/messade. Av lÀsare som ansÄg att jag var elak, men frÀmst av socialtjÀnsten som hade hand om nÄn idiotiskt vÄrdnadsutredning. Blir Àn idag förbannad över att han tvingade oss alla igenom det, nÀr det enda han ville var att ha barnen sÄ lite som möjligt. Om jag fÄtt ensam vÄrdnad hade mitt liv underlÀttats rejÀlt, och hans hade varit helt oförÀndrat.
Men nej dĂ„. Det Ă€r jag ocksĂ„ förbannad över. Att en förĂ€lder anses ha rĂ€tt till sina barn no matter what. Det sĂ€gs att det Ă€r barnet som har rĂ€tt till förĂ€ldern och det Ă€r sĂ€kert tanken, men i praktiken blir det inte bra. En vettigare vĂ€g vore att anvĂ€nda procent đ Har du inte hand om ditt barn mer Ă€n en viss procent sĂ„ ryker vĂ„rdnaden. Det finns ju inget klokt i att en frĂ„nvarande förĂ€lder har rĂ€ttigheter som sĂ€tter kĂ€ppar i hjulet för den nĂ€rvarande förĂ€ldern som kĂ€mpar för att fĂ„ allt att funka, eller hur? Och med kĂ€ppar i hjulen menar jag ocksĂ„ enkla saker som att inte skriva pĂ„ papper till vaccinationer, eller godkĂ€nna skolval. SĂ„nt som tar massa energi och glĂ€dje frĂ„n den andra.
PĂ„ bilden Ă€r det tre trötta barn som Ă€nnu inte börjat i skolan som fick vakna tidigt och Ă„ka med till kyrkan och avslutningenâ€ïž Jag hade sjĂ„at sĂ„ mycket innan, med att fixa klĂ€der till barnen, se till att de var friska, mĂ„dde bra, var fina, osv. SĂ„nt dĂ€r som jag gjort alla andra Ă„r ocksĂ„ men dĂ„ med hjĂ€lp av pappan. Det var den första lite större saken som jag fick göra ensam. Jag vet inte om nĂ„n kommer ihĂ„g, eller ens vet, men jag var ocksĂ„ vid den hĂ€r tidpunkten djupt nere i emetefobi-trĂ€sket. Min krĂ€kfobi var pĂ„ topp. Jag var vĂ€ldigt begrĂ€nsad i livet, Ă€ven om jag kĂ€mpade extremt för att inte lĂ„ta fobin vinna. Varenda jĂ€kla dag var en kamp mot mina hjĂ€rnspöken och har man inte varit dĂ€r sjĂ€lv kan man inte fatta. Jag fattar inte ens sjĂ€lv idag hur det varđ
Men de var jobbigt. Att ta hand om barnen var INTE jobbigt, det vill jag vara tydlig med. Jag Àr sÄ glad över att inte behövt dela dem med nÄn annan, utan fÄtt leva varenda dag, varje timme med dem. Men det var jobbigt med ovissheten runt precis allt. Det var jobbigt med kÀnslan av otillrÀcklighet, och det var skitjÀvlajobbigt att hela tiden vara livrÀdd för att nÄn skulle bli magsjuk. Fuck fobier!
Det Ă€r fortfarande jobbigt. Jag har fortfarande inga svar. Jag vet inte. Och det tĂ€r pĂ„ en mĂ€nniska. Ăven om jag givetvis inte gĂ„r runt 24/7 och grubblar. Men jag Ă€r fri frĂ„n emetefobin och det i sig Ă€r ett jĂ€kla mirakel:) Jag fĂ„r ofta Mail eller Dm frĂ„n mĂ€nniskor som Ă€r dĂ€r jag var, som söker efter hjĂ€lp för sin egen fobi, hittar mig och skriver. Jag svarar alltid och Ă€ven om jag inte kan sĂ€ga vad jag gjorde för att bli fri, sĂ„ vet jag att jag kan ge dem en smula hopp. Det gĂ„r att bli fri.
Det trodde jag inte sjĂ€lv utan sĂ„g framför mig ett liv med rĂ€dsla. Idag Ă€r jag tvĂ€rtom, jag chansar, jag skulle aldrig förr ens tĂ€nkt tanken att ens smaka pĂ„ mat jag vet Ă€r gammal. Idag Ă€ter jag lugnt kvarg som Ă€r mĂ„nader gammal, sĂ„ lĂ€nge som den luktar och smakar okej. Jag skulle aldrig druckit ur samma glas som nĂ„n förut, nu har jag inga problem att plocka ett okĂ€nt glas frĂ„n bĂ€nken och fylla pĂ„ det. Jag skulle inte Ă€tit kött som var det minsta rosa, idag uppskattar jag en fin rĂ„biff đ
Att utsÀtta mig direkt för magsjuka gör jag inte gÀrna, men det Àr ÀndÄ sunt tÀnker jag. Men om det blir sÄ kan jag hantera det utan panik. Jag fÄr alltid ett adrenalinpÄslag deluxe i de situationerna men det gÄr över nÀr jag drar nÄgra djupa andetag.
Jag Àr inte rÀdd för det lÀngre. Jag vill inte krÀkas för det Àr fortfarande det Àckligaste som finns, mÄ illa Àr vidrigt, men jag Àr inte panikslagen inför det. Om jag idag kÀnner att jag Àr rÀdd för nÄgot, att jag börjar undvika saker, som folk exempelvis efter pandemin;) sÄ tvingar jag mig att göra det som ger obehag. Vad det Àn Àr. Jag tÀnker inte skaffa mig en ny fobi, eller halka tillbaka i emetefobin.
Fake it til you make it đ
För att Ă„tergĂ„ till skolavslutningarna:) Nu för tiden Ă€r det bara barnen som gĂ„r pĂ„ sina avslutningar. FörĂ€ldrarna Ă€r inte vĂ€lkomna pĂ„ samma sĂ€tt som i lĂ„g & mellanstadiet. Inte pĂ„ mina barns skolor iaf och det handlar nog delvis om platsbrist. Jag tycker det Ă€r trĂ„kigt, för Ă€ven om skolavslutningarna ocksĂ„ varit stress sĂ„ Ă€r det mer mys och glĂ€dje. Jag saknar detđž
Jag kanske fÄr hoppa ivÀg till nÄn gudstjÀnst och fÄ lite orgelmusik. I denna ljuva sommartid saknar man ju!!
För nu Ă€r det sommarlov! Tre barn gĂ„r tillbaka till skolan i höst, en slutade för alltid. Vad de ska göra vet jag inte, mer Ă€n jobba nĂ„gra veckor, men jag hoppas det blir underbart vĂ€der! Just nu Ă€r det bara regn och rusk, med skyfallsvarningar hela tiden. MĂ„ det Ă€ndra sig! Jag vill ha, behöver, sol och vĂ€rme. Det hĂ€r vĂ€dret nu gör mig illamĂ„ende och trött, vilket inte Ă€r en bra kombo. đ€·đŒââïž
Sommarlov, det Ă€r hĂ€rligt!! đžđž
Ăn sĂ„ lĂ€nge har de inte brĂ„kat đ
Vi hörs snart!
Kommentarer