Ja, så är det, min minsta lilla kille är sen igår tonåring, och jag har nu bara sådana eller äldre i huset:)

Han är fortfarande mammas pojke och det hopppas jag att han aldrig kommer sluta med:) Han är liten fortfarande, på så vis att han tycker om att göra saker, hänga, leka, busa. Han är inte så brådmogen som typ alla är idag, där det enda som är viktigt är att bli vuxen så snabbt som det bara går. Han är nöjd med livet här och nu. Det är jäkligt fint och något jag gärna försöker uppmuntra. Han har ett helt liv på sig att vara vuxen, så låt honom vara barn så länge han bara kan:)

Vi ska fira honom i helgen, och det ser han fram emot. Han har verkligen längtat efter sin födelsedag, det är speciellt på det där viset som barn tycker. Och det är magiskt att se:)

För tretton år sen föddes han i raketfart, och sen dess har han charmat alla:)

Lilla Jamie ♥

Jag skriver det här varje år, men det blir ju alltid lite känslosamt:) Jamie är MIN, bara min, och syskonens förstås. Men hans pappa kan göra noll anspråk på honom i mina ögon. Han lämnade familjen när Jamie var nyfödd, inte fysiskt men han avskärmade sig från oss alla. Inte de första veckorna, men allt startade den hösten och sen gick det bara utför. Det får stå för honom, det är bara han som har svaret på varför och jag misstänker att han glömt bort, förträngt eller kanske visste han aldrig vad som hände och allt är ett stort svart hål. Jag vet inte. Jag bryr mig egentligen inte heller längre, jag har ältat klart det där. Men nog fan är jag nyfiken på vad som rörde sig, och rör, sig i hans huvud. Hur kommer man liksom på att man ska lämna sin familj? Efter alla de här åren så är det ju inte riktigt möjligt att komma igen, som farsa. Hur lever man med det?

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det. Hellre skulle jag hugga av valfri kroppsdel.

Men Jamie var ju så liten att han aldrig har upplevt hur det är att ha en pappa. Inte heller Jordan, och knappast Lovelia heller. Jag har många gånger önskat att jag haft en brorsa också, för att få en trygg och stabil manlig förebild till barnen. Min pappa var det under åren, tills han blev sjuk, men oavsett hur bra han var, så var ju han så mycket äldre. De hade garanterat behövt en i min ålder, ungefär. Nu har jag ju en ny brorsa på sätt och vis, i Jimpa:) och han är helt galet mer farsa åt ungarna än vad deras egen är. Det är till honom de vänder sig när de behöver fråga något, eller behöver hjälp. Till honom skulle de våga ringa mitt i natten, det skulle de inte ens komma på tanken att göra till sin biologiska. Jimpa skulle dessutom komma direkt om de ringde.

Tänk ändå va:)

Jamie blev skitsur på mig för några år sen när han frågade något och jag sa att det var ju när pappa bodde här. Han var helt övertygad om att jag ljög för han har ju aldrig, alltså ALDRIG, sett mig och sin farsa i samma rum, aldrig hört oss prata, efter att han stack sin kos. ”Pappa har ju aldrig bott här!” Jo, men det var i ett annat liv, en annan galax och ett annat tidevarv, typ.

Ja det är tragiskt, ingen behöver tala om det för mig. Men jag tycker nog att vi i stället kan klappa mig på axeln och säga;

”Fy fan vad vass du är! Vilket jäkla pannben, vilken styrka, vad coolt.” Men framför allt: ”Vilken rikedom, vilken kärlek!”

För även om jag skulle ljuga om jag sa att det varit en walk in the park så är det ändå värt varenda sekund:) Jag förlorade mycket men jag ”vann” barnen, jag slapp missa halva deras liv. Men jag önskar ingen det jag och barnen tvingats till, och jag föraktar den som åsamkade oss det med hela mitt väsen och det kommer jag alltid göra.

Så var det sagt i år också 🙂 Det är något med Jamies födelsedag som triggar minnen.

På lördag ska vi fika och mysa, familjen och den nya morbrorn:D

Jag måste sova lite nu, jag vet att jag ligger skapligt efter här, men snart kommer det en recap av dagarna som gått:)

Nu – godnatt:)