Ni vet den där när man har roliga planer för hela helgen, som man sett fram emot, och så – poff! Allt ställs på ända.

Just så.

I fredags var planen så här: Skjutsa Corrinda tillbaka till Skåne, eller iaf till tåget, träna, jobba, handla och sen möta upp Helen på DogBar för att lyssna på Lasse, favorittrubaduren. (Den enda jag lyssnar på också iofs)

På lördag var planen följande: möta upp killarna på Olearys för att kolla fotboll, Champions League med avspark typ efter frukost, eller iaf tidigt på eftermiddagen, hänga med dem långt in på natten.

Söndagen var obokad men tanken var en lugn och najs dag i solen.

Hur blev det då?

Jomen det började ju bra, syrran hämtade upp oss, för Corrinda bokade ett tåg som gick perfekt i tid för att vi skulle kunna droppa av henne på centralen och sen åka vidare till träningen. Kramade henne, torkade sen lite tårar i bilen för fan vad jag saknar att ha henne nära. Hon bidrar med så mycket glädje, den ungen är inte sur mer än en sekund, och ytterst sällan. Hennes glas är alltid halvfullt, nästan fullt:D Sen åkte vi för att köra HIT, högintensivt pass, alltså skitjobbigt. Som i mördarpass. Det var dessutom länge sen så jag visste att det skulle kännas överjävligt. Innan vi började kände jag av huvudvärk och svepte en värktablett. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre varenda dag i två veckor, sen jag fick ett migränanfall, och varit tvungen att peta i mig tabletter. Inte vad jag gillar.

Körde passet och det gick ju suveränt bra, jag orkade mer än jag trodde och det kändes stabilt:) Najs. Men på vägen hem i bilen började huvudvärken smyga sig på, jag tänkte att det är inga problem, jag dricker vatten och käkar lite så ger det sig. Vevade ihop havregrynsgröt, åt den, och kände mig mer och mer obekväm. Helen messade och frågade om vi skulle ses vid sju och jag sa att det blev kanon, men med en liten flagga för att jag kände av ett migränanfall. Jag trodde inte på det själv fullt ut, normalt får jag ju aura i form av blixtar som förvarnar om ett anfall. Tio minuter senare låg jag i sängen med bultande huvudvärk, trodde fortfarande inte det var migrän. Ställde klockan och tvärdäckade. Vaknade och insåg till min stora besvikelse att huvudvärken var kvar envist och brutalt. Tog migräntabletter, tänkte att jag får dricka cola i kväll och hoppade in i duschen. Hett vatten brukar hjälpa men icke det. Ställde mig framför spegeln, tog fram sminkväskan och tänkte sen att vad fan håller jag på med? Jag pallar ju inte en kväll på stan. Det var bara att messa Helen som tursamt nog ändå hade sällskap, och ställa in. Deppigt, för jag hade ju sett fram emot att ses.

Migränen var ett faktum och jag antar att det går att skylla även den på klimakteriet. Det är ju bra, men det löser inget.

Trots att jag tog ytterligare migräntabletter så hävdes inte anfallet, det lindrades inte ens utan jag hade ont, ont och ont. Hela kvällen, hela natten och kunde bara slumra korta stunder. Vände och vred mig och hade ont i nacken. På lördag förmiddag nån gång såg jag att Helen messat att Lasse frågade efter mig. Najs att vara saknad ju:) Jag svarade och sen småpratade vi kort via mess men jag kunde inte vara vaken, huvudet värkte och det enda jag ville var att sova, få det att gå över. Skjut mig, var det jag tänkte mest hela tiden. I huvudet snurrade partier av The Walking dead, det var var jag kunde åstadkomma tydligen;) Jag messade syrran att jag kommer inte kunna hänga med och kolla fotboll med killarna, lika surt det för det hade jag såklart också sett fram emot. Sen sov jag hela dagen. Eller tja ni fattar, in och ut ur dimman. Vaknade till av att Robban plötsligt stod vid fotänden och frågade om jag fortfarande mådde skit. Då var klockan sent på kvällen, runt elva. Ja, var det korta svaret på det, mer än så orkade jag inte. Det är så oerhört jobbigt att vara sådär avtrubbad och borta, samtidigt som det gör ont. Jag hade försökt äta en rostad macka under dagen, det gick sådär, men gick ner iaf, sen käkade jag en glass som Robban så fint fyllt frysen med. Det var det, dricka gick inte alls, jag som vanligtvis älskar vatten och dricker massor varje dag tyckte det bara var för varmt, jolmigt och äckligt, det gjorde mig illamående. Hela lördag natt var lika illa, slumra, skjut mig, vända, vrida, slumra. Framåt morgonen avtog det och jag slocknade och sov några timmar. Vaknade och klev försiktigt upp, det verkade ok. Duschade och satt ute i solen lite, försökte äta men det gick sådär. Dricka gick iaf,men inte vatten utan svag fin light, men det duger ju. Jag var alldeles torr och fnasig om läpparna och det stramade i fejset, skapligt uttorkad. Robban bad mig skriva en handlingslista och så åkte han iväg, han hade bestämt att vi skulle äta lasagne.

”Du behöver protein, morsan”:) Han är jätteduktig på att laga mat, om än att den magra kraken är lite för förtjust i fett, vilket jag inte är, och även starka kryddor. Jag hjälpte honom röra i nån sås, sen var jag tvungen att gå och sova en stund igen, helt slut.

När han ropade att maten var klar var jag faktiskt lite hungrig. Lasagne är en stor favorit och det gick ner, otroligt gott, och med den så återvända livsandarna lite. Huvudvärken var kvar men nu mer en vanlig sådan, satt i baknacken och molade svagt, jag var trött men tänkte försöka vara uppe lite iaf, att bara ligga ner gör ju inte saken bättre direkt 😉

Kollade sen alla avsnitt som fanns av The Challenge, fyra tror jag, och det var väl lite kul. Sen övergick jag till Chicago Fire, min comfort-serie:) Helt fel i tid, blev jag sen rätt pigg vid halv två på natten och kollade mailen, mailade svar och lite sånt där. Sov sen helt ok.

Måndag morgon vaknade jag med bara en lätt känning av värk, luddig som en nyfödd lammunge (vet att det bara heter lamm, men gulligt med lammunge) i huvudet och det sitter i några dagar efter migrän.

Men hörni, vad jobbigt det här är! Jag vill inte ha migrän. Det är inte det minsta roligt, och framför allt inte när det nu tydligen tänker komma i en annan form än förr.

Ok, jag tackar för klagomuren, nu ska jag berätta om min måndag ist, men det tar jag i ett annan inlägg:)