Om allt går som planerat, så kommer jag opereras lite idag, måndag ✊🏻

Efter att ha bråkat i många år så ska det nu ske. Inte på mitt sjukhus, de vill inte. En gång i tiden var det de som orsakade allt, men det låtsas de inte om. Det säger jag varenda gång och varenda gång så pratar de förbi det;) Men efter en rejäl skopa av att stå på mig så fick jag en second opinion på Karolinska sjukhuset. Där sa de: inga problem, vi kör!

Och efter att ha väntat länge även där, så är det nu min tur. Men. Jag vågar inte tro det förrän jag ser det. Så krass har jag blivit runt det här. Jag vågar inte glädjas eller ens tänka på det, och har skjutit fram det  och väntar hela tiden på att de ska ringa och skjuta upp eller ställa in helt. Minns ni att min senaste operation ställdes in inte bara en, utan två gånger? Pga covid och just det bör ju inte ställa till det den här gången, men det finns alltid något. Ja, jag är ibland negativ:)

Jag har velat det här så länge, och bråkat och kämpat i fasen orkan, och nu … är vi här. Kanske 😅

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, oro och en skvätt ångest och panik. Jag måste inte göra den här operationen för att något ska bli bättre rent fysiskt. Men fan vad det kommer att göra saker psykiskt om det blir bra. Jag vill göra det. Jag tror att eftersom jag har absolut noll kunskap inom det här området så känns det läskigt. Obekant. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Det har jag gjort förut, för då har det varit saker jag gjort förr, på ett ungefär. Nu vet jag inget om smärtan, eller vad som kommer sen. Mer än det jag googlat då;)

Nu ska jag sova, ska infinna mig kl 8.00 och det tar minst en timme att köra. Och så ska jag duscha i bakteriedödande medel innan 🙂

Håll alla tummar ni kan är ni snälla, för att det ska genomföras och för att det kommer bli bra ❤️

Jah tidsinställer inlägget, så jag inte jinxar något !
Natti natti