Ja, så har jag kommit hem och landat lite:) Nu ska jag berätta för er vad jag inte vågade förut, av rädsla för att jinxa allt. Jag hade inte ens berättat för mamma, så känn er inte bortvalda:D Anledningen till det är enkel, jag prokrastinerade det, sköt det framför mig, försökte att varken tänka eller prata om det för att inte bygga upp några förhoppningar hos mig själv. Det är så förbannat jobbigt att bli besviken, speciellt i saker som betyder väldigt mycket för en.

Ni vet ju hela bakgrunden till den här operationen, men här är en snabb re-cap:

Jag är född 1969 och redan då fick alla nyfödda barn en k-vitaminspruta direkt efter förlossningen, den sattes bak på låret. K-vitamin är en koagulationsfaktor som är viktig för att blodet ska koagulera. Nästan alla har tillräckligt med den när man föds men ett fåtal barn har för lite och då kan det snabbt bli massiva blödningar vid ett trauma, som att födas är. Resultatet av det kan bli att barnet förblöder, snabbt. Det här är nån screeninggrej, som förekommit länge och förekommer än idag. På mig slet den här sprutan sönder min ischias nerv med flera följder. Jag är svagare i höger ben överlag, men under knät är benet atrofiskt. Det betyder förtvinat, men det är ett så extremt fult ord:D Benet är extremt fult, och det här har varit något jag tyckt varit svinjobbigt i alla år. Inte som liten, eller ens tonåring, men sen. Fy fan vad jag har lidit av det här. Varenda jäkla dag, utan att överdriva.

Skåda själva.

Höger ben har i princip inget fett eller muskler, utan är som ett litet skelett. Dessutom har jag fula åderbråck i knävecket och lite här och var, det har jag inte ett spår av på vänster så det är ju också en solklar biverkning av den här jävla sprutan.

Akademiska sjukhuset, där jag är född, erkände i ett privat samtal med mina föräldrar att det var pga k-vitaminsprutan, och det står även i journalerna, men de gav också mina föräldrar ett ultimatium. Om de inte anmälde skadan skulle de bistå med all tänkbar hjälp till mig, då och i framtiden, men om de anmälde skulle de backa upp varandra, neka och köra över dem. Det här är så fult att man baxnar, men tänk att det var jäkligt länge sen. Vad själva anledningen till att de inte ville erkänna en skada var kan jag ju bara spekulera i, och det orkar jag inte:D Mina föräldrar var strax över tjugo, och blev överkörda, vilket de båda under åren ångrat. Jag säger att vad skulle de gjort då? Skadan var redan skedd, jag fick hjälp, tills jag blev 18, då släppte de mig. Hade de stämt sjukhuset hade vi fått en struntsumma på sin höjd, spela roll liksom. Det hade ändå inte gjort mitt ben helt.

Anyway. Det blir inte så kort re-cap va;) Jag har gjort flera operationer, bland annat en för att frilägga ischiasnerven och kolla hur det ser ut där inne. Idag hade man inte behövt skära upp hela baksidan av ett lår för det, men då fanns inga andra alternativ. Jag har opererat en droppfot som liten, jag gick på tå, och som 12-åring satte de in märlor i mitt friska knä för att stanna av längdtillväxten. Det för att inte benskillnaden skulle bli så stor. De märlorna opererades ut när jag var runt 18. Sen gjordes en operation för två, eller tre år sen(?) när man flyttade en sena för att få upp foten ur det hängde läge den hade. Den operationen var planerade många år tidigare. Jag sökte när Trixie var liten, fick först ett ja och de satte upp mig på väntelista, men tappade bort mig… Jag fick komma igen efter några år för att återigen bedöma om det skulle göras något och då fick jag nej. ”Den här foten är nog den sämsta jag någonsin sett, risken är att den blir sämre, så vi vill inte göra det här.”  Va? Men den andra ortopeden sa ju …? En överläkare kom in, gjorde samma bedömning och vips så skulle jag inte alls opereras längre.

Nähä. Eftersom jag inte är varken läkare eller specialist i ortopedi så får man ju nånstans lita på att de kan saken bättre än vad jag kan. Eller inte kanske, för det verkar tyvärr som Akademiska inte längre är så … bra. Eller alltså kompetensen finns, men inte viljan. Eller troligare – pengarna. Vi ska ju bygga spårväg nu för 20 miljarder, som är samma budget.

Några år till gick och jag insåg att vänta nu? Folk gör faktiskt vadimplantat? Bara för att de har lite klena vader … Men hallå? Till mig hade de alltid sagt att det inte går. Jag skickade egenremiss till plastikkirurgen. Fick komma dit, en läkare som var ganska positiv, sa att det kan nog funka, men han måste ta det med kollegorna. Som sa nej. ”Vi gör bara rekonstruktiva operationer, som ex efter bröstcancer.”

Hm…? Men vänta lite här nu? Det här ÄR en rekonstruktiv operation. Och allvarligt, hur ofta går en kvinna barbröstad, jämfört med barbent? Jag är glad att alla som vill får nya bröst om de behöver det, missförstå mig inte. Men rent krasst?

Han skrattade och drog det en gång till för kollegorna med den motiveringen, och nu nappade en superkirurg. Han frågade om jag ville ha funktion eller utseende? Jag sa: ”Rent ytligt jag vet, men det är utseendet jag är ute efter. Jag vet att funktionen aldrig kommer bli speciellt mkt bättre. Utseendet, tack. Men vill du göra båda är det helt ok.”

Han sa att då börjar vi med funktionen. Som då alltså är den operation som ortopederna INTE ville göra. Den gjordes, funktionen är lite bättre och jag behöver inte längre använda hjälpmedel. Det är ofantligt skönt för de klämde, skavde och gjorde förbannat ont. Jag behövde ju ha dem på hela min vakna tid.

När allt var klart och jag var på sista återbesöket och kirurgen sa: ”Då är du klar, du får höra av dig till oss om det blir några problem”, så insåg jag ju att den estetiska operationen var off. Jadå. Han ville inte längre göra den. Jag ifrågasatte, han sa att han trodde att jag inte skulle bli nöjd, att jag hade för höga förhoppningar, att det inte skulle bli bra osv. Jag sa att det kan fan inte bli sämre. Han sa nej. Jag gav mig inte. Han sa att han skulle researcha, och att vi skulle höras om en månad. Det gjorde vi och då var svaret fortfarande nej. Han ville inte göra det här. Jag krävde en second opinion av Karolinska Sjukhuset som redan vid det första nejet från plastiken tittat på mitt fall och sagt att det skulle absolut gå att genomföra med ett godtagbart resultat.

KS kallade mig ganska snart, och kirurgen, återigen en superspecialist, sa att det här kan vi fixa. Inga problem. Det kommer inte bli likadant, men det ska absolut bli mindre markant skillnad. Fotografen jag fick träffa var förvånad över att inte Akademiska gjort något mycket tidigare, och det är den återkommande reaktionen. Varför har inte Akademiska hjälpt dig?

Jag undrar faktiskt samma sak.

NU tillbaka till för två veckor sen. Då ringer KS och ger mig en tid. Jag fick komma för inskrivning först, en vecka innan, och sen skulle jag infinna mig åtta noll noll på Plastikkirurgiska Loungen:D

Eftersom jag skjutit allt framför mig så åkte jag och handlade massor kvällen innan, packade väskan, bäddade rent i sängen och duschade med bakteriedödande medel både på kvällen och morgonen. Jag ”tvingade” Robban att skjutsa mig. Det är ju den enda nackdelen med att utföra det i Solna, att det är en resväg på allt mellan 50 minuter och 1,5 timmar. I stället för de tio jag har till Akademiska, men det är smällar jag gärna tar:)

Han släppte av mig runt halv åtta och jag gick upp, fick vänta lite i ett vanligt väntrum innan de kom och hämtade mig. Jag fick byta om i ett omklädningsrum, ett eget bås med lås( på Akademiska hänvisades jag till toaletten…) och fick sen en riktigt fluffig och mysig morgonrock innan jag installerades här inne:

Supersköna fåtöljer, (på Akademiska fick jag en säng i korridoren…) Här satt jag en stund och läste, fick lite alvedon, och information, funderade på om det kanske var fel, kanske var det ett SPA jag var på:D

Hospital-chic:D

Det vill säga tills man får en nål, då fattar man att man är på sjukhus:) Jag var riktigt nervös ju. För att allt var okänt, inget va det har jag gjort förr. Eller jo, opererat har jag gjort, och jag har jobbat på sjukhus, jag känner mig hemma och trygg i miljön, men förutom det. Den sköterska som hade hand om mig innan var så ofantligt trevlig, och det var alla jag träffade på, så fina människor överlag. Det är det även på Akademiska, det tänker jag aldrig säga något om. Personalen gör så gott de bara kan, det är jag övertygad om.

Det är skillnad på KS och Akademiskas rutiner, inte mycket men det skiljer sig åt, och det är intressant ändå. Jag fick så småningom gå över till en säng och blev inrullad på Pro/Post operativa vårdavdelningen, där jag fick träffa min kirurg. Han ritade på mig, dels på vaden för att inte ta fel sen i hastigheten;) och sen var fettet skulle tas. Jag som tänkt att jag skulle slippa banta bort magen får tänka om;) för han ritade på ryggen och låren. ”Goda fettdepåer på flank och mage” står det nånstans,, och det är kanske inte en superkomplimang i vanliga fall;)

Sen fick jag vänta lite till, innan det var dags. Först in på toa, sen vandra in i operationssalen. Vindlande korridorer och okänd mark. Narkospersonalen som hämtade mig var precis lika gulliga som alla andra och förklarade att det skulle vara mycket folk i rummet. Det för att de skulle vända och vrida på mig under operationen. Alltså, fy fan vad glad jag är över att slippa se det:D

Ett slappt stycke kropp med flobbiga valkar som rullas runt lite hit och dit och fettsugs. My god, det kan fan inte vara vackert alltså. Och det måste vara TUNGT!

Jag fick gapa och visa så allt såg bra ut i munnen, och sen lägga mig ner, folk kom och presenterade sig och det enda jag noterar är att alla ser typ likadana ut i sina operationskläder. Jag som hanterar allt med en skämtsam kommentar fick bita ihop lite om alla idiotsäker som ville hoppa ur truten. De förklarade massor, och till sist fick jag masken över ansiktet. Det är en stund av tvehågsenhet. Ska man dra därifrån? Bara ta allt och sticka? Eller bara andas och låta sig svepas med? Givetvis andas man och från en sekund till en annan är man helt utslagen. Bara för att vakna sen av att de bökar och grejar med en och varsamt pratar med en. ”Allt har gått bra, Carola, det är över nu.”

Tillbaka på uppvaket, med folk runtom, som frågade om jag hade ont vilket jag inte tror jag hade, men fick smärtstillande ändå. Det är trögt att vakna, samtidigt som det är väldigt enkelt. Inte som hemma, utan det är en helt annan känsla. Upp på toa ganska snabbt, och sen kommer jag inte ihåg så mycket förrän jag är uppe på det rum jag ska bo på. Jag vill minnas att de sa att kirurgen lagt in 230 nånting i min vad, men kan för mitt liv inte komma ihåg i vilken enhet. Cl, ml, gram? Oklart:)

Jag hade inte ont i benet, och har det inte nu heller, men däremot är hela mittenpartiet av kroppen ömt. Känns lite som jag misstänker att det kan kännas att få stryk, eller att åka torktumlare, eller manglas.

Jag har plåster på låren, och bak på ryggen, men svårt att se för jag har också en hårt åtdragen gördel över magen. Den sitter riktigt tajt. Sen fick jag också ett par svintajta cykelbyxor, som var som en fars att få både på och av första gångerna jag skulle på toa:D

Bland annat härifrån har de tagit fett:

Och lagt in det här:

Det går ju inte att se tydligt, jag antar att benet är svullet också, men det är skillnad. Det här är steg ett av flera. Han börjar med att lägga in fett för att töja ut huden en del så det sen ska gå att få in ett implantat. Om jag fattat det hela rätt, så är det för att risken för något som heter Compartment syndrom, kallas även för Inklämning, ska minska. Om man sätter för högt tryck på muskeln, även om den är liten och förtvinad, så kan det innebära att den förstörs helt. Det vill man absolut inte. Därför är fett bättre än implantat till en början. Det märkliga med transplanterat fett är att det minsann upptas av kroppen. Allt mellan 30-70% försvinner. Det är ju surt när man verkligen vill ha det där, vore ju betydligt bättre om det skedde med det fett man önskar bli av med;)

Jag har inte helt fattat, eller jag har ju hört flera olika saker under de här åren från olika kirurger, jag vågar inte helt lita på mitt minne. Men det kan vara så att det behöver göras ytterligare en fettransplantation. Eller så räcker det med implantatet. Jag vet inte, men tänker att just det är inte mitt ansvarsområde utan det kommer kirurgen att ha koll på:)

I mitt förnekande inför det här, alltså rädslan för att börja hoppas för att besvikelsen blir så tung, så har jag kanske också glömt att googla konvalescens efter fettsugning och fettransplantation:D Jag hade koll på att ett implantat i vaden skulle ta ungefär en vecka att läka, så det var vad jag tänkt. Men det här kommer ta längre tid. Vilket såklart inte gör mig det minsta, men jag skrattar åt hur dum jag är ibland;) Jag tänkte att jag är tillbaka på gymmet om en vecka. Började ana att det kanske inte skulle funka när de sa att gördeln skulle sitta på 24/7 i minst fyra veckor. Så jag antar att jag har en träningspaus nu då. Allvarligt, jag gör som de säger, skulle de säga att jag var tvungen att pausa träningen i ett år, skulle jag göra det rakt av.

Jag får röra mig som jag vill, men kan inte för det gör ont. Men det blir bättre för varje dag. Jag får promenera så det ska jag göra så fort det slutat regna, öser ner just nu. Gördeln och cykelbyxorna är till för att när man tar bort fett så blir det hålrum, och de vill man undvika att de fylls av vätskeansamlingar eller annat skit, därför ska man ha tajta bandage över länge. Avdelningsläkaren sa: ”Ha det på så länge du kan, sa de fyra veckor så tänker jag – fem”, och jag siktar genast på sex eller sju:) De sa att jag skulle tejpa mina ärr tre månader men gärna längre, jag tejpade ett år, för att jag vet att det är bra att skydda dem från solen också. Jag gör som jag blir tillsagd, för aldrig att jag medvetet skulle riskera något runt det här. Men det är tajt alltså:D Jag får äta små portioner ofta:D

Jag gillar ändå hur bra de tajtar till:)

Jag fick mat och sen kom en gullig undersköterska med kvällsfika, och det det var folk in och gav mediciner, tog kontroller och sådär. Jag fick gå upp som jag ville, och det gjorde jag. Var uppe på toa och hämtade vatten och borstade tänderna osv.

Och jag hostade, och gör fortfarande. Jag antar att det är andningstuben som skavt i halsen under sövningen. Tänker att det nästan är ogörbart att INTE skava när man ska vända runt en kropp. Det är irriterat och jag kan inte prata fortfarande utan att hosta, lite som när man har vanligt ont i halsen, förutom att jag inte har ont. Jag hade TV, så jag kollade på fyran hela kvällen tror jag, och den fick stå på som distraktion hela natten. Det är skönt med sällskap på nåt vis.

På morgonen vaknade jag av mina kids som var sjuka, fattar inte varför det ska bli så varenda höstterminen :/ men så är det. Jag hade slumrat till och från under natten och var inte pigg alls, men sen kom de in för att ta kontroller, och sen fick jag frukost. Sen fortsatte jag slumra på under dagen. Min kirurg var inte inne och pratade med avdelningsläkaren, sjuksköterskor, undersköterskor och en fysioterapeut, plus städerska 😀 Fullt hus.

Syrran som jobbar i Solna kom och hämtade mig vid ett, fördelen med att kunna jobba hemifrån också. Hon körde mig via apoteket och ett uttag av en miljon piller känns det som, plus fragmin-sprutor. ”Jösses, ska jag ha så här jävla ont!” utbrast jag till apotekaren när jag såg mängderna:D 931kr fattigare landade jag hemma, men troligen med ett högkostnadskort inom räckhåll iaf:D

Syrran hjälpt mig in med väska och piller sen åkte hon hem för att jobba vidare, jag ringde mamma för att berätta att jag var hemma och sen intog jag soffan och sov en stund.

Jag mår utmärkt, men är trött. Det är väl en rätt naturlig reaktion på en stor operation tänker jag, och tillåter mig att vila och ta det lugnt. Några dagar i alla fall.

Min agenda en månad framåt, minst, är att läka. Ta det lugnt. Och ett återbesök på tisdag för omläggning.

Ja det var det.

Äntligen har jag fått påbörja det jag för länge sen trodde var en utopi och skämtade om, liksom man skämtade om att alla skulle ha en mobil i handväskan för 35 år sen; Jag vet inte hur många gånger jag sagt: ”Tänk om man kunde ta fläsket härifrån och liksom flytta det dit”, pekat på magen och sen vaden. Och nu är det en verklighet, inte bara i mitt fall utan man gör det till vardags. Folk sprutar in eget fett lite överallt.

Läkarvetenskapen ändå ♥ Och Karolinska sjukhuset ♥

Nu vågar jag ju inte förutsätta att steg två osv ska ske, bränd som jag är, men jag hoppas innerligt.

Tänk va? Jag har en större vad än jag hade i söndags:D

Nu ska jag krångla mig ur cykelbyxorna och gå på toa, sen ska jag skriva en uppgift i min kurs. Jag har lagt beslag på Jamies säng och rum, han har en som man kan ställa i olika vinklar. Det är extremt skönt att kunna flytta tyngdpunkten en aning utan att behöva röra på sig. Här kan jag sitta med bra stöd och jobba, alternerat med att röra på mig.

Det går bra det här:)

Ha det gott!