Idag är det en vecka sen jag vaknade på KS, nyopererad och lagom lullig. I morgon ska jag tillbaka till Omläggningsmottagningen, och det blir första gången som jag ser något utan bandage. Det ska bli både spännande och samtidigt läskigt. Tänk om? Tänk om är något som vandrat vid min sida i hela mitt liv. Tänk om det inte blir bra, tänk om det inte går bra, tänk om det vore så här i stället, tänk om jag sagt si eller så, tänk om jag varit tyst, tänk om jag sagt nåt och så vidare i alla möjliga konstellationer. Jag är så trött på Tänk om. För det handlar oftast om något som inte fått det resultat jag önskat, och ofta saker jag inte heller kan råda över. Jag kan seriöst få ont i magen över saker jag sagt till någon för tjugo+ år sen som jag då uppfattade som dumt, ni vet när det hoppar en groda ur munnen, eller det kommer ut helt fel. Kanske en ironisk skämtsam kommentar som man ser uppfattas fel. Snark. Jag är en väldigt kontrollerad människa, ja:)

Jag märker att jag inte riktigt vågar tänka hela vägen gällande min vad. För rädslan att bli besviken. Jag vet att den kommer minska i omfång från nu, eftersom den är svullen och det transplanterade fettet kommer minska. Jag vet bara inte hur mycket, det vet ingen utan det blir som det blir.Jag är lite rädd att den ska se toppenfin ut nu, för den kommer ju inte se ut så här, och tvärtom, tänk om den är ohemult ful? Nu är det ju så att det knappast kan bli värre än det var, och jag vet att jag fungerar så här, och därför stänger jag av de tankarna. Jag orkar inte lägga fokus på något som bara jagar runt i hjärnan utan nån riktig substans utan bara som ett stressmoment. Då kommer nästa – hur ser det ut under gördeln? Tänk om det är trycksår av den konstanta pressen? Att ett trycksår känns och att det ser fint ut när jag gläntat och kikat spelar ingen roll. Jag är en övertänkare av rang:)

Det får bli morgondagens problem. Men jag är fasen rädd för att ta av gördeln, jag tycker den är ganska skön nu, och bara tanken på att få lätta på den, för att sen återigen dra till den, den känns;) Men, duscha vore trevligt, hittills har jag kört raggardusch:D

I morgon är det även min lilla loppas födelsedag. Lovelia fyller, håll i er – sjutton år. Det innebär att för sjutton år sen låg jag också på sjukhus:) Hon är född en måndag och på fredagen åkte jag in med sparsamma blödningar, och eftersom man inte kunde säga vad det var som blödde, blev jag kvar. Två veckor före utsatt tid, och med hjärtljud som nogsamt kollas upp under graviditeten då de var lite avvikande, hon hoppade över ett slag här och var, men det bedömdes som omognad. Jag fick värkar om jag satt upp men de avtog om jag la mig ner, och så höll det på hela helgen. Jag vill minnas att barnafadern ringdes tillbaka på lördagskvällen när de varit på besök under eftermiddagen, eftersom värkarna tog i, men sen stannade allt upp. Måndag var igångsättning, oavsett vad, ungen skulle ut. Jag var orolig över hennes hjärta men förutom det hade jag en rätt trevlig helg, i min ensamhet med ett gäng böcker, och allt serverat. Jag skulle inte vara uppe och springa så mycket utan fick allt serverat:) Det var trots allt en fin återhämtning för en sliten sexbarnsmamma:D Måndag morgon vaknade jag med värkar som inte gav sig oavsett läge, men jag höll mig uppe mestadels, jag minns hur jag stod och läste framför fönstret, tittade ut i en fantastiskt grön park och gungade under värkarna. Sa inget till nån, för det kändes som jag ropat Varg! allt för många gånger, om det här tänkte avta hade jag i alla fall inte sagt nåt. Läkare kom in för att checka status inför en igångsättning, och när hon kollat hur öppen jag var så var det raka vägen ner på förlossningen, tror det var öppet 7-8 cm. DÅ ringde jag mannen som fick bråttom deluxe. Han fattade bättre än nån läkare och säkert ens jag själv, hur snabbt det går när jag är så pass öppen:D Och mycket riktigt, jag hann rullas ner till förlossningen, pappan hann komma, och sen föddes Lovelia:) Så pytteliten, minst av alla mina barn med sina 47 cm och 2,7 kilo. Givetvis hade hon fortsatt knepiga hjärtljud och ihop med den något tidiga förlossningen och den låga vikten så var jag riktigt jäkla orolig. På dag tre, samma som hormonstormen och Baby blues slår till, hade vi tid för ett noggrant EKG och ultraljudsundersökning. I mina gamla korridorer på sjukhuset, där jag varit många gånger. Gammal van läkare som undersökte henne under tystnad, nickade lite och gick ut för att checka alla bilder. När han sen kom in och direkt sa att hennes hjärta var fullt friskt, så kunde jag äntligen tro det. Min lilla loppa ♥

Men det är i morgon det, och alldeles snart ska jag åka iväg med Robban som chaufför och hitta en present till henne. Jag får köra själv, men det är en fett obekväm ställning så jag åker gärna lite snålskjuts på andra:D Om han nu går att övertala förvisso.

Jag måste köpa en ny brandvarnare också. En av mina fick fnatt i natt, strax efter tre satte den igång. Den gjorde samma sak i våras, och då trodde jag det var batteriet, men nu har jag precis satt i ett nytt, för givetvis tog det en stund innan jag fick ändan ur vagnen och fixade det;) Jag hatar när säkerhetsgrejor falsklarmar, det är oerhört stressande. Dels att vakna med det där akuta krisläget i kroppen, och sen för att den lilla gnagande misstanken om att något ändå är fel inte lämnar en i fred. Intressant att notera, och något jag ska ta upp med familjen är: av sex sovande personer i huset, vaknade TVÅ och klev upp för att kolla. Jag och Robban. Jag måste kolla ifall de inte hörde, vilket i så fall innebär att jag måste skaffa ännu fler brandvarnare, eller om de bara struntade i det, vilket måste pratas igenom. Man kan inte luta sig tillbaka och tro att allt är falskt, utan att kolla. Även om det innebär att masa sig upp ur sängen. Brandvarnaren i fråga sitter nere och det är Jordan och Lovelia som bor där, plus Novalie men hon är inte hemma just nu. Vi på övervåningen hör den inte lika högt, den sitter nere  vid trappan men mitt rum ligger längst bort och jag vaknar alltid, även om det tar ett tag. Vi har en uppe också, och den har nog aldrig (ta i trä!) larmat, varken falskt eller på allvar, tack och lov.  Men nu måste jag skaffa en ny, eller två kanske.

När vi flyttade hit kom det nån jäkla försäljare och sålde på mannen massa brandvarnare och brandsläckare, svindyrt och värdelösa. Jag fattade inte ett skit, men orkade verkligen inte bry mig heller;) I alla fall, de brandvarnarna var fem stycken och skulle vara seriekopplade, och alltså larma allihopa om en fick snos på rök. Det lät ju smart och kunde kanske motivera det väldigt mycket högre priset än att köpa vanliga. Kan säga att det var ren bullshit. De placerade de där i tvättstugan, garaget, hallen, köket och nån annanstans. Kökets över spisen.Ja, men ni hör ju. Gissa vad bra det var? Tvättstugans gick igång på fukt och de andra var alldeles tvärtysta. Det slutade med att jag plockade ner allihopa och åkte till Ikea och köpte nya:D

De jag har nu är inte så gamla, jag fick nya i julklapp för något år sen, men den här vill verkligen inte vara med. Så, ny brandvarnare och present – lets go:)

Ha en fin måndag:)