Det går framåt här hemma, jag märker ju att kroppen jobbar med att läka sig, jag är trött som sjutton. Det i sig är inte något specifikt för mig iofs;) för jag är ju trött mest hela tiden. Men det är en annan slags trötthet. Jag behöver vila.

Jag får inte göra någon fysisk ansträngning på fyra veckor, och jag lyder ju, speciellt när jag inte riktig har koll på varför. När det kommer till mina andra operationer, med benet eller foten, så vet jag vad som sker, varför och hur. Jag vet exakt mina gränser där och var jag kan pusha och inte. Nu, med en fettransplantation är jag helt novis. Jag har absolut ingen koll, och vågar inte frilansa det minsta. Har precis slutat med medicinerna, till exempel. Jag har inte behövt smärtstillande sen efter de fyra första dagarna kanske, men har trofast käkat efter schema. 4g panodil per dag, plus nån liknande Ipren två gånger. Jag åt antibiotika till för några dagar sen och Fragminsprutorna tog jag sista i torsdags tror jag, och då bestämde jag att nu får det vara nog med alla mediciner. Jag har ju inte ont, det såg bra ut och även om jag kan förstå vitsen med antiinflammatoriska så kan det ju inte var meningen att jag ska käka upp alla 100 tabletterna eller var det nu var receptet var på. Jag har alltså fått utskrivet så jag har typ 80 kvar, och jag hade dessutom kvar sen förra operationen. Så nu måste jag fråga på apoteket vad jag kan använda dem till annars, om de är som en Ipren, eller om jag ska lämna in dem. Känns ju jävligt onödigt att ha betalat för dem och sen slänga.

Jag frågade när jag var på återbesök och fick ett ok att sluta:)

Ok, är ni redo att se första steget? Här är före och dagens. Visst ser ni en skillnad?

Man kan tro att jag solat men det är bara olika rum, ljuset ställer till det:) Och för att riktigt vara tydlig, det är hur det såg ut innan på den översta bilden, och den undre är dagens. Jag har såklart använt måttband, och måttet på det bredaste stället över vaden var innan 28 cm, nu är det 34cm. Ungefär som på den friska sidan. Så här framifrån är det ingen jättestor synlig skillnad just nu tycker jag, foten är ju ett kapitel för sig förstås;) Från sidan är det mer synligt, ska visa er sen. Det är svårt att göra något åt det smala runt vristen just nu är det säkert svullet också, måttbandet säger att från 19 cm är det nu 21,5. Huden är som ett överfyllt korvskinn, eller en sprängfull ballong, det känns som att det skulle kunna spricka om jag kommer åt med något för hårt. Man ska låta det vara så mkt som möjligt och det gör jag. Hårstråna som växer ut står rakt ut som igelkottstaggar;) och skulle garanterat trasa sönder nylonstrumpor om jag fick för mig nåt som dumt som att ta på ett par sådana:D Att raka benet är något jag absolut inte tänker ge mig på. Det får växa.

Omfånget kommer minska, fettet som är transplanterat försvinner med 30-70%, men jag ska ju också få implantat. I dagsläget skulle det absolut inte gå att trycka in ens en millimeter till, så jag anar att det här första steget också är till för att töja ut hudkostymen.

Den som tittar lite noga ser att mina knän sitter på rätt rejält olika höjd? Det är ett resultat av att de har stannat växten på mitt friska ben. De satte in märlor över tillväxtzonen i knät och snodde på så vis ett par centimeter från min slutgiltiga längd. Jag tror de estimerade mellan 3-5 cm, och utan att veta så ser det ju ut att skilja ungefär så. Jag hade med andra ord kanske varit ungefär lika lång som syrran som är 174-175:) Men stannade på de i mitt tycke ändå, rätt perfekta 169:)

Anledningen till det här var att det friska benet växte såklart som det skulle medan det skadade inte hängde med, och för att minska risken för att bli väldigt sned med ryggproblem osv som följd så gjorde de så här. De valde mellan att förkorta det friska eller förlänga det korta. Mamma och pappa är båda rätt långa, pappa var över 180 och mamma över 170 så min estimerade längd grundades ju på deras, och det bedömdes att jag skulle få en ok längd även med en förkortning, plus att det var osäkert hur väl mitt skadade ben skulle klara en förlängning.

Jag har jobbat med det senare, benförlängningar. Med den kunskapen känner jag att valet var rätt bra. Det var en betydligt enklare operation, de bara opererade in märlor i knät, sen var det lite pyssel med att komma igen, knän är jobbigt att rota i, det gör ganska ont. Men när man väl har fått tillbaka rörligheten och kraften så var det klart. Sen satt märlorna där i runt sex år, fick dem när jag var 12 och tog ut dem vid 18 ungefär, och då var det samma visa med att komma igen. Minns fortfarande exakt hur jävla ont det gör att röra på ett knä som stelnat till, det är nog det värsta jag upplevt i smärtväg:D Ink. att föda barn:D

En benförlängning innebär att man får ett externt instrument inopererat, antingen över lårbenet eller på vadbenet, som man ska ska skruva på manuellt, flera gånger om dagen under en rätt lång tid. Benet bryts av och sen hålls det isär för att det ska bildas nytt. Vad jag fattade det som gjorde det rejält ont i början och sen var det ju kryckor länge. Plus pyssel med att försöka sy om kläder för att få plats med instrumentet som alltså satt på utsidan av kroppen. Jag tror att det valet som togs var bra. Även om knäna är lite olika höjd:)

Tillbaka till ingen fysisk ansträngning. Jag känner inte ens att jag vill göra något ansträngande, för det är så proppfullt i vaden att jag inte känner att det är trevligt. På andra vaden så släpper ju fett och muskler efter om man böjer benet så det tar emot låret, på det här är det som att man har en boll i knävecket och försöker böja, det går inte. Om inte bollen ska sprängas då;) Men jag saknar att vara på gymmet:) Det är ju det som är min mer eller mindre dagliga rutin och fasta hållpunkt, allt jag gör utgår från när jag ska träna.

Jag känner också att jag måste göra rörlighetsövningar, så ska se vad jag kan tänka till om. Jag får promenera så det gör jag, men sen tänker jag att jag borde kunna köra nån form av stols-yoga eller liknande, måste kolla på YT. Gördeln sitter åt så jag har svårt att böja mig, men att sitta rakt upp och ner kan jag.

Det ska jag klura på! I morgon ska vi hämta hem husvagnen, jag får med mig syrran och Jimpa, vilket är tur för jag kan ju inte göra så mycket. Men man tar lugnt ner allt på två, så jag kan ta det lugnt och i min takt. Tänker att jag får packa in det som ska in och så får de göra allt som är tungt.

Det är så sorgligt att sommaren är slut, jag hann ju inte vara där alls så mycket som jag ville. Nästa år ska det fanimej planeras bättre. I år var det först kallt och regn, sen var det mkt fotboll, sen opererades Doris och Corrinda var hemma och jobbade. Det tar henne tio minuter med bil, men sommartid så drar de in bussen som går, och i stället får hon åka runt precis hela stan, det tar 1 timme och tio minuter. Då kändes det taskigt att jag skulle ta bilen till campingen och sen låta den bara stå där. Jag kör ju nästan inget alls när vi är där. Jag funderade på att åka tåg till Krylbo och sen buss till Norberg, men hur det än är så vill jag ha en bil när jag är där. Jamie var på en fotbollscup och sen kom alla hans kompisar hem som varit bortresta och då ville han inte med dit. Att åka helt solo är kanske inte det roligaste. Jag vet inte.

Jag tar det år för år nu, nästa år blir jag kvar, men det kanske blir det sista. Eller så blir det första på ett helt annat vis, bara vuxna:D Ja, det visar sig.

Jag hann verkligen inte med, sommaren var alltför kort. Vintern släppte aldrig taget, våren blev superkort och sen var sommaren rätt kall. Iaf på kvällarna. De där långa ljusa VARMA nätterna var få. Jag tror inte vi hade en enda tropisk natt förrän långt in i augusti. Samma med vårt uterum, vi som brukar hänga där otroligt mycket nu sen det fixades, har knappt fått det i ordning. Det har varit för kyligt där inne. Vi satt där på Trixie student och midsommar, men sen inget mer. Herregud, var det ens nån sommar i år? 😀

Men, faktum kvarstår, campingsäsongen är över, och det är sorgligt att packa ihop. Jag trivs ju oerhört bra i husvagnen, jag älskar att vara där. Men livet ska fås ihop med övriga också, och det är inte alltid så lätt. Nästa år:D

Nu ska jag gå och dra på ett par fluffiga sockor, dörren står öppen ut och det blir kallt på golven även om det är rätt skönt väder. Mulet förvisso och ganska trist, men inte kallt.

Ha en fin lördag hörrni:)