Eftersom mina kommentarer fortfarande strular, så tänkte jag att vi kör svaret här. Jag skrev så här till Sara:

”Vad jag VILL och vad jag faktiskt GÖR är nu ändå två olika saker, eller hur? För du tror väl inte på allvar att jag enbart latar mig? Isf är du stenkorkad 🤷🏼‍♀️ Hur fan tror du att en ensamstående mamma skulle kunna göra det? Vem städar, diskar, tvättar, sköter hus och trädgård och bilar tror du? Läser läxor, tröstar, sätter gränser, har kontakt med alla skolor, fixar födelsedagar, påsk och jul? Osv osv osv.
Att jag sen är trött är kanske inte konstigt, och att sådana som du tycker att man bara för att man har många barn måste vara nån slags övermänniska på speed och aldrig behöva vila gör mig ännu tröttare😂 Så jävla dum du är, på ren svenska 🤦‍♀️
Försök tänka igen är du snäll. Som en hjälp på traven kan jag berätta att jag inte skriver allt jag gör i bloggen;)

Jag förstår att jag absolut kan uppfattas som att jag gör inte ett skapandes dugg, om man bara läser bloggen och utgår från att det är det enda jag gör. Men snälla, ingen är väl så dum att de tror att hela mitt liv beskrivs här i detalj? Förutom möjligen Sara då;)

Jag jobbar hemifrån och har så gjort i många år, och jag har varit hemmamamma med nio barn. Att tro att jag kan lata mig igenom dagarna är ganska konstigt. Visst, jag kan göra i princip ALLT när jag själv vill under dagen men det förtar ju inte det faktum att det måste göras, av mig, för det finns ingen annan. När det sker är inte det viktiga, vilket innebär att jag nuförtiden kan träna på dagtid. Har man följt mig sen Jordan var liten så vet man hur jag har vänt och vridit på allt för att kunna träna. Det har handlat om att jag och exet möttes upp på Friskis med barnen för att sen byta bilar, först tränade han sen kom jag med kidsen så han fick ta hem dem för att jag skulle kunna träna. Eller så satt han med barnen i lekrummet medan jag tränade om hans var senare. När han drog fick jag trolla med knäna för att få till det och eftersom jag hela tiden haft fler barn hemma har jag inte kunnat utnyttja den barnvaktsservice Friskis har, den är för barn upp till två år. Barn får inte följa med in på gymmet, så jag har varit tvungen att ha barnvakt. Det löste jag ett tag med att mina stora tjejer, Janelle och Patricia fick ansvaret över att ge barnen middag, som jag lagat och förberett så det bara var att servera, och sen skyndade jag mig så mycket jag kunde för att de inte skulle behöva ha barnen så länge.( de var 18 och 17 år) När Janelle flyttade hamnade det här enbart på Patricia som oftast inte hade det minsta emot det utan tvärtom gillade det. På den här tiden betydde träningen den enda timmen på hela dygnet som mina tankar INTE var på det helvete mitt ex satt mig i. Och för att vara extremt tydlig – barnen har ALDRIG varit en belastning för mig utan enbart en glädje. Helvetet var av annat slag, det där som gnager i själen, äter upp en inifrån, tvivlen, ångesten, paniken, en totalt sönderslagen tillit och ett självförtroende som försvunnit. Det helvete som kommer av att ha blivit psykiskt misshandlad under en längre tid än vad jag egentligen ville förstå där och då. Jag hade svårt att förstå det då, men med lite avstånd till allt så insåg jag att det handlade om precis det. Och det kan jag aldrig förlåta. Men, träningen blev en livlina. I och med mina olika kurser, där jag bland annat läst massor om stress och dess påverkan, så förstod jag i efterhand att träningen på allvar räddade mig både på kort och lång sikt. Där fick jag utlopp för de fight or flight-reaktioner min kropp ständigt var utsatt för genom att lyfta tungt, få hjärtat att pumpa och de höga halterna av stresshormoner fick en utväg. Utan träningen hade jag mer eller mindre garanterat inte varit där jag är idag, utan snarare tvångsinlagd och belagd med tvångströja och munkorg.

Därför kommer jag aldrig be om ursäkt för att träningen har en enormt viktig plats i mitt liv. Det är något jag alltid prioriterar före det som går att prioritera ner.

Jag planerar min dag efter hur mina pass ligger, det kommer jag heller aldrig be om ursäkt för. Jag har idag den möjligheten och det är jag tacksam över. Jag är också tacksam över kaffe:D Men säg den människa som inte har fikapauser under dagen? Varför ska då jag vara den enda som inte får dricka kaffe utan att det ska anmärkas på det?

Nejdu, Sara. Du är helt ute och cyklar om du tror att jag redovisar varenda sekund av min dag här:D Men du får gärna byta plats några dagar så ska vi se hur du tänker sen;)

Det jag sagt under åren, och det jag fortfarande hävdar är att förskolan inte är bättre än att få vara hemma med en förälder och ev syskon de första åren. Gärna till skolstart men minst till de är tre år. Så många människor som envisas med att förminska föräldrar och säga att barn måste gå på förskola för att utvecklas. Vilket är ren bullshit. Det är politikernas sätt för att få alla att jobba och tjäna in pengar till staten. Och se vart det har tagit oss. Överfulla barngrupper, barn som är stressade, barn som är deprimerade, barn med tinnitus. Bland annat. En usel start på livet.

Jag kommer heller aldrig att förstå hur man som förälder kan lämna iväg ett sjukt barn till förskola, eller lämna ett friskt barn fast det finns ett smittande syskon hemma. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man skaffar barn om man inte vill vara med dem så mycket som möjligt. Jag vet att många sitter i ekonomiskt trångmål, i samma stund man har ett positivt besked på gravidstickan så köper man hus och ny bil. Men man måste inte det. Barnet är inte lyckligare för att det bor i en fancy villa/radhus och åker svindyr Tesla. Barnet blir lycklig av att få vara i en trygg miljö med sin familj. Man kan avvakta med husköp och ny bil tills barnet/barnen blivit större. Om man nu måste.

Förskola är till för de föräldrar som jobbar, eller pluggar eller på annat sätt behöver lämna sina barn där. Det innefattar inte att vara föräldraledig med ett mindre syskon. Om alla lät bli att sätta storasyskon på förskola och i stället sökte efter andra föräldralediga skulle det finnas mer och fler aktiviteter som öppna förskolan och kyrkis. Man skulle som vuxen ha ett umgänge, för det är såklart viktigt. Man behöver få lite mer input om dagarna än att prata med en treåring och en bebis:) Men titta tillbaka till hemmafru-tiden. Vi behöver inte ta tillbaka den, men vi kan väl plocka bits and pieces därifrån? När jag var liten träffades man i lekparker. Idag finns det ju inte en unge ute på lekparkerna om dagarna, för alla är på förskola. Min mamma hade vänner som också var barnlediga, och de träffades regelbundet för att alla skulle få sällskap. Idag blir det en ond cirkel, ingen är hemma med lite större barn, så ingen vill vara hemma med större barn för då har man inget sällskap.

Mitt barnbarn började förskola när hans mamma, min dotter, kom in på en utbildning på en reservplats, och hans pappa jobbade. Tanken var att han skulle vara hemma ett år till men när en utbildning som är svår att komma in på plötsligt har en plats så måste man faktiskt ta den. Hans pappa jobbar skift och det var så korta dagar som möjligt för Jack. Både jag och hans farmor hämtade honom mellan varven för att dagarna skulle bli korta och få. Att jämföra det med att lämna iväg sin 1-2-åring 25h/v eller vad det är nu förtiden, för att det kommer ett småsyskon tycker jag inte är helt rätt.

Förskola är till för just det, när man ska jobba eller plugga. Många måste börja jobba när barnet är ett år, och då är det så. Då väljer man inte. Har man inget val så har man inte. Men de som HAR ett val och väljer att stanna hemma med en bebis och lämna det lite äldre, men fortfarande lilla, barnet på förskola för att de inte orkar med två barn, eller för att de tror att man måste, då skulle jag vilja att man får en tanke av det jag sagt.

Under åren har jag fått många mail och meddelanden om att tjejer vågat stanna hemma för att jag inspirerat dem, de har gått emot strömmen, stått emot massan och vunnit TID med det viktigaste vi har, barnen. Någon enstaka man också, faktiskt, men mest mammor. De har uttryckt sig väldigt positivt och tackat för att jag fått dem att våga. Och för det är jag ofantligt stolt.

För grejen är ju, att vi har ett liv. Barnen är små en gång. Ta vara på det. Sug ut allt det fina. Ge inte bort det till någon annan.

Förskola är ett andrahandsalternativ. Det är toppen om man behöver det och all eloge till personalen som sliter. De gör ett jätteviktigt jobb för en usel skitlön och ofta ganska kassa förutsättningar. Om folk åtminstone kunde hålla sina smittor för sig själv, men inte ens det gör folk. Jag har hört så många historier som man inte trodde var möjliga, alla berättade i förtroende pga tystnadsplikten, och jag är förundrad över att det finns folk som pallar med att jobba i förskola.

Jag kan med facit i handen säga att det går utmärkt för kids som inte gått i förskola. Av mina nio har Janelle och Patricia gått på förskola, de började när de var 3+4 år och vi båda jobbade. Robban och Corrinda fick också gå för att BVC mer eller mindre tvingade mig till det pga att de skulle behöva det enbart för att de var tvillingar. Jag hade ännu inte skaffat mig skinn på näsan men det gjorde jag där och då:D De fick gå i en liten grupp som kommunen testade tror jag, med kanske sex, sju ungar i samma ålder, alla runt fyra år. Det ENDA som var bra med det var den förskolelärare de hade, en underbar tjej som heter Therese. Hon var allt. Sen blev hon långtidssjukskriven och den här gruppen sköttes med lillfingret. De fick gå kvar men jag prioriterade kyrkis:)

Övriga fem har inte gått en dag på förskola och de är lika kloka och vettiga idag, empatiska och fina.

Kyrkis då, säger en del. Du har ju också lämnat iväg barnen? Ja, det har jag, och absolut att man skulle kunna jämföra det. I kyrkisgrupperna har det varit få barn, i samma ålder, med fler pedagoger. Optimala förhållanden. Ingen som dumpade in sjuka barn eller lämnade ledsna barn. Var de ledsna stannade man kvar med dem, eller lät barnet vara med oss föräldrar i fikarummet/allrummet utanför:) Vi föräldrar satt oftast utanför med småsyskonen och umgicks, och fick med andra ord det här umgänget jag efterlyser tidigare i texten. Både vi vuxna och våra mindre barn.

Kyrkis var som mest tre dagar i veckan, och jag minns inte antal timmar, kanske två, eller två och en halv, eller nåt sånt. Det var lika mycket till för oss vuxna med små barn som för kyrkisbarnen, eftersom vi träffade våra kompisar samtidigt som de träffade sina. Jag har inte hört någon som sagt att det funkar så på förskola:)

Summan av det hela är att jag inte på något vis är emot förskola generellt. Absolut inte! Men den är INTE bättre än en lugn och harmonisk familjemiljö.

Det finns många barn som behöver förskola, de som inte har en harmonisk hemmiljö först och främst, men jag pratar om ”normala” familjer nu. Inga missbruk eller problem.

Och med det sagt, så ska jag nu gå och vila middag;) men först en kopp kaffe:D

Eller nej, förresten. Idag håller jag dels på att  röja ute, sen ta hand om ett berg med tvätt, åka och handla, förbereda inför veckan som kommer, fixa en cykel som behöver omvårdnad, gräset behöver klippas en sista gång, garaget behöver röjas inför vintern det med, och vad är det mer? Jo, laga mat, tvätta lite mer, och sen har jag några jobb som ska påbörjas också. Plus att jag har en kurs med deadlines att planera för:D

Men nu – kaffe! Om Sara tillåter 😉