Idag är det dagen före Trixies födelsedag:) Jag väntar spänt på att hennes paket ska ramla in på postkontoret så jag kan hämta dem! De skulle komma idag, men alltså … man vet aldrig.

I morgon är också en sorglig dag, för det är begravning. En av mamma och pappas bästa vänner, som varit som min extrapappa under framför allt de första 10-15 åren av livet, sen blev det ju av naturliga skäl inte av att man hängde med sin familj. De har alltid betytt mycket och varit självklara gäster på alla barnens dop, och jag har älskat att träffa dem båda hos mamma och pappa. Det är ju för jäkla sorgligt att livet ska sluta med att par som hängt ihop hela livet ska skiljas åt. Att man förlorar sin livspartner. Jag tycker inte om det, alls.

Mamma är inte hemma, hon är bortrest på en sen evigheter planerad resa, men jag och syrran går på begravningen. Avskyr begravningar av hela mitt hjärta, men samtidigt är det något vackert och ärofyllt över dem. Jag kommer ju gråta floder. Pappa och B har varit bästa vänner i evigheter, alla fyra har varit det, men de två hade en deal. Pappa skulle bli en trut, fågeln alltså,i sitt nästa liv, och B skulle bli en tall. Så skulle de kunna hänga ihop då med. Man skulle ju kunna tycka att det skulle kunnat komma på något lite … eh bättre;) men det där var typiskt de två. På pappas minnesstund så höll B ett tal som gick rakt in i hjärtat och tårarna trillade stadigt. Då sa han att pappa fick vänta lite på honom för han var inte riktigt klar här än. Nu är han det, och även om jag egentligen inte tror på Gud, så finns det ändå en känsla av att de sitter där uppe i himlen, skämtar och har det bra. Väntar in resten, utan brådska. Det är ju för jäkla trist om det bara tar slut, så jag föredrar att ha min Nangijala-tro kvar.

Syrran och jag ska fixa blommor idag, att lägga på kistan, det blir en ros och en tallkvist, och sen två kolor. Jajamen. För det var en annan grej, de tävlade om vem som fick rum med flest godissockerbitar i munnen, och vem som fick plats med flest kolor:) Så en till dem var nu då, så kan de sitta där och tävla. Herrgud, jag gråter ju redan.

Men det är i morgon. Jag måste leta reda på något att ha på mig, i min inte allt för färgglada garderob. Varken syrran eller jag ville ha helsvart, men vad ska man då ha. Det blir svarta byxor oavsett, för det är väldigt få byxor som sitter skönt med gördel och cykelbyxor under;) och sen blir det nog en svart/vit blus. Kanske en svart kavaj över. Jag vet fasen inte, så ska gå och fixa det snart.

Doris och jag ska ut på promenad snart också, det är skapligt skönt väder ute ändå. Det har ju regnat som fasen så risken att det är blött i skogen är ju överhängande, men det får bli så ändå tror jag, det är ju så mycket trevligare med skog än gata. Kanske att jag ska ta den långa vändan, med risk för att ha lera upp till knäna;)

Jag har inte tränat på fem veckor! Men nu har jag bokat pass på onsdag. Det är med David som har full koll på vad jag gjort, så det kommer inte vara några problem att anpassa. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med gördel och cykelbyxor dock? De sa först ”dygnet runt i fyra veckor” sen när avdelningsläkaren pratade med mig sa han ”Så länge du bara orkar”, och det gör jag ju hur länge som helst. Men nu vet jag inte hur jag ska göra när jag tränar, ta av allt och sen på med det igen asap, eller träna med det på, svettas ner det och ändå behöva vara utan ett tag för att det ska tvättas? Jag hittade en annan variant av gördel i gömmorna, helt oklart varför jag har den eller var den kommer ifrån. Antingen har jag köpt den för att jag behövde snöra in magen, eller så är det för att stödja ryggen, den funkar ju för båda sakerna. Men jag tänker att den kan jag ju byta med, ev träna med, och sen har jag ju kompressionstights när jag tränar som inte alls är i närheten av cykelbyxornas kompression, men skaplig. Jamen det låter ju som om jag har en plan:)

Grejen är väl bara att jag är skitnervös för att komma tillbaka till gymmet:D Eller kanske inte nervös förresten, det är mer av ett motstånd. Jag fattar plötsligt lite att man faktiskt kan tappa bort gymmet, det har jag inte gjort förr. Ju längre tiden går, ju enklare är det att fortsätta stanna hemma. Ta det i morgon, sen, en annan gång. Här kommer ju pannbenet in inser jag:)

Nu vet jag att jag aldrig kommer sluta träna, på något sätt kommer jag alltid göra det eftersom jag verkligen behöver det, både för kroppen och själen. Däremot borde jag ju pausat mitt årskort, om jag hade varit smart. Jag har aldrig haft en så här lång paus från gymmet, när jag opererade foten var jag ju där och körde överkropp efter typ tre veckor. Fem och en halv vecka är eoner av tid! Jag har tappat allt känns det som, kondisen lär ju ta evigheter att få tillbaka och eftersom jag inte kan böja benet ordentligt, det tar emot i knävecket;) så kommer det bli annorlunda. Det blir ändå spännande!

Bara man varit förkyld så känns det som man börjar om på noll, uppförsbacken är gräslig. Fem och en halv vecka kommer kännas, inte minst i form av träningsvärk. Det är ju normalt min evige följeslagare;)

Nu kom en postbil och stod ovanligt länge vid brevlådan, undrar jag om det kan ha varit för att det skulle klämmas ner ett paket där? Jag hoppas! Jag måste genast gå ut och kolla, tar Doris-promenaden samtidigt och sen kör vi resten av måndagen. Har en föreläsning och ett zoommöte senare, och en hel del annat:)

Ha en fin måndag!