Igår var det ju också begravning. Jobbig men vacker ♥

Kyrkan var full, och det är något speciellt med alla de här männen i olika åldrar med fina kostymer på sig. Det är en ovanlig syn idag, i alla fall för mig. Damerna är inte lika, även om det är mörka kläder så tycker jag att det är vanligt att se tjejer i alla åldrar i de lite mer strama outfiten. Fattar ni vad jag menar?

De vita slipsarna symboliserar allvaret och det räcker med att gå in i kyrkan för att slås av ett mäktigt vemod och en sorg som klipper till rakt i hjärtat.

Vi kom med flit ganska nära inpå att det började, det är tungt att samlas utanför innan, och det ville vi undvika. Tio minuter innan det började gled vi in och satte oss längst bak. Fördelen med att vara i en kyrka är att man inte behöver sitta vänd mot varandra som i Stillhetens kapell. Det är kapellet på kyrkogården och där sitter man på tre sidor om kistan/urnan och jag tycker det är oerhört jobbigt dels att visa min egen sorg och dels att se andras. När man sitter i kyrkbänkar så är med lite mer i fred med sina tårar. Enda gången man exponeras är när man går upp för att ta farväl vid kistan, och det är mer än tillräckligt. Jag är en högkänslig person och andras sorg kramar direkt om mitt hjärta, går rakt in där och sliter sönder det. Jag är helt övertygad om att jag på en helt okänd persons begravning skulle gråta floder, just pga det. Jag känner andras smärta väldigt väl. Igår var det en mycket  kär och betydelsefull människa som vi tog farväl av, och det var tungt.

Det var en fin ceremoni med en väldigt fin präst och vacker musik. Sen en stund med lunch och fika efteråt. Med många känsliga tal som slog an direkt i hjärteroten igen. Tårarna rann och idag är ögonen så svullna.

Han har fostrat två fina söner, som jag håller som mina småbröder även fast det är länge sen vi var så tajta. Men det är ändå människor jag skulle ge mig ut mitt i natten för att hjälpa om de behövde det. Så är det bara. Igår insåg jag att fantastiska män fostrar fantastiska söner som i sin tur fostrar fantastiska barn. Om fler var som den familjen vore klimatet vackrare. Jag är fasen stolt över att ha fått vara en del i den mannens liv. Att få haft äran att blivit uppfostrad av honom och fått dela massor av glädjestunder med honom – många av mina bästa minnen från barndomen innehåller honom och hans familj.

Den kvarvarande känslan är ändå glädje. Fast just nu omfamnad av sorg. Han har alltid valt glädje och skratt före allt annat, och det är något som alltid kommer leva kvar.

Nu tror jag, med min Nangijala-tro, att pappa välkomnade honom där uppe bland molnen eller var de nu är, med en flaska Gammeldansk, och att de kan påbörja nåt kul projekt ihop.

Tills vi möts igen ♥ Tack för allt