Igår var det ju också begravning. Jobbig men vacker ♥

Kyrkan var full, och det är något speciellt med alla de här männen i olika åldrar med fina kostymer på sig. Det är en ovanlig syn idag, i alla fall för mig. Damerna är inte lika, även om det är mörka kläder så tycker jag att det är vanligt att se tjejer i alla åldrar i de lite mer strama outfiten. Fattar ni vad jag menar?

De vita slipsarna symboliserar allvaret och det räcker med att gå in i kyrkan för att slås av ett mäktigt vemod och en sorg som klipper till rakt i hjärtat.

Vi kom med flit ganska nära inpå att det började, det är tungt att samlas utanför innan, och det ville vi undvika. Tio minuter innan det började gled vi in och satte oss längst bak. Fördelen med att vara i en kyrka är att man inte behöver sitta vänd mot varandra som i Stillhetens kapell. Det är kapellet på kyrkogården och där sitter man på tre sidor om kistan/urnan och jag tycker det är oerhört jobbigt dels att visa min egen sorg och dels att se andras. När man sitter i kyrkbänkar så är med lite mer i fred med sina tårar. Enda gången man exponeras är när man går upp för att ta farväl vid kistan, och det är mer än tillräckligt. Jag är en högkänslig person och andras sorg kramar direkt om mitt hjärta, går rakt in där och sliter sönder det. Jag är helt övertygad om att jag på en helt okänd persons begravning skulle gråta floder, just pga det. Jag känner andras smärta väldigt väl. Igår var det en mycket  kär och betydelsefull människa som vi tog farväl av, och det var tungt.

Det var en fin ceremoni med en väldigt fin präst och vacker musik. Sen en stund med lunch och fika efteråt. Med många känsliga tal som slog an direkt i hjärteroten igen. Tårarna rann och idag är ögonen så svullna.

Han har fostrat två fina söner, som jag håller som mina småbröder även fast det är länge sen vi var så tajta. Men det är ändå människor jag skulle ge mig ut mitt i natten för att hjälpa om de behövde det. Så är det bara. Igår insåg jag att fantastiska män fostrar fantastiska söner som i sin tur fostrar fantastiska barn. Om fler var som den familjen vore klimatet vackrare. Jag är fasen stolt över att ha fått vara en del i den mannens liv. Att få haft äran att blivit uppfostrad av honom och fått dela massor av glädjestunder med honom – många av mina bästa minnen från barndomen innehåller honom och hans familj.

Den kvarvarande känslan är ändå glädje. Fast just nu omfamnad av sorg. Han har alltid valt glädje och skratt före allt annat, och det är något som alltid kommer leva kvar.

Nu tror jag, med min Nangijala-tro, att pappa välkomnade honom där uppe bland molnen eller var de nu är, med en flaska Gammeldansk, och att de kan påbörja nåt kul projekt ihop.

Tills vi möts igen ♥ Tack för allt

Igår fyllde då min lilla unge nitton år:) Fattar ju jag med att man inte är liten då, men jag tänker att det är en mammas privilegium att tycka så. Jag vet med bestämdhet att min mamma tycker att jag är, om inte ett barn, så iaf en ganska ung vuxen:D

Trixie Belle Vera ♥ 19 år, bilden norpade jag från hennes instagram:)

Hon är väldigt lik Janelle på många sätt, främst i lugnet och enkelheten. Det finns inget krångel här, har aldrig funnits. En klok unge med vettiga värderingar, som kan säga ifrån när det behövs. Grupptryck kan dra åt pepparn för det funkar inte här. Hon har en egen vilja och hon låter sig inte dras med i något hon inte vill. Trygg. Stabil. Och med kloka tankar om det mesta.

Trixie eller Trixiebelle, det var frågan, ända in i kyrkans sakristia på dopet velade jag. För det har alltid varit jag som haft sista ordet gällande namnen. Deras pappa har absolut varit med, och namn han avskytt har såklart inte valts, men för honom var det inte så viktigt. Han tyckte också att det var jag som gjort största jobbet vilket är helt korrekt. Sen finns det ju en strategi som funkar på de flesta män, den tar bara lite olika lång tid. Det är att plantera saker, så kan man skörda en seger lite senare. Det gäller att få dem att tro att det är deras egen idé eller förslag:D Man kan få vänta några dagar, en vecka, ett halvår eller kanske ett år, men förr eller senare kommer det. Exempel:

”Ska vi måla om i vardagsrummet?”

”Absolut inte. Varför då?”

”Jomen det börjar bli slitet och fult, och det skulle ge ett lyft åt hela huset. Dessutom ökar det värdet.” (värdeökningar är en klassiker, det kan de inte motstå)

”Nej. Aldrig.”

Så väntar man, bidar sin tid, man behöver inte ens påminna något, och sen en vacker dag så kommer det. Kanske när man minst anar det, man kanske sitter och diskuterar med ett annat par över en middag och det pratas om vad dyrt det är att köpa hus. Då säger mannen:

”Jag tänkte att vi ska måla om i vårat vardagsrum snart, kanske redan till nästa helg.”

”Aha, jasså?”

”Ja, det börjar bli rätt så slitet nu, och det är ju också något som ökar upp värdet på hela huset.”

”Och det här har du kommit på helt själv?”

”Ja? Vaddå? Vem skulle annars kommit på det? Du?”

”Nädå, såklart inte, sånt där tänker inte jag på, vilken tur att du finns.” Så backar man lugnt, trygg i förvissningen att man nu också får välja färg eftersom han ändå vill att man ska vara delaktig:D

Det här funkar också på namn, när våra tvillingar väntades så visste vi inte vad det för sorts, och letade alltså tre olika kombon av namn; två pojknamn, två flicknamn och ett av varje. Flicknamnen var Chelsea & Corinne, eller Sally och Selma. Älskar båda kombosarna! Pojknamn var helt omöjligt! Han dissade ALLT. Och jag menar verkligen allt. Ska inte vara så icke-PK och berätta anledningarna men det var både lite homofobiska och rasistiska åsikter som dök upp. Jag ville ha Jordan och Julian om det var två pojkar, jag älskar de två namnen. Julian från Fem-böckerna ni som läste dem på dåtiden:) Jordan efter en snygg sångare i NKOTB, som alltså är New Kids On The Block:) Ihop är de namnen fantastiska, lika bra som Sally och Selma. Vi hade för övrigt även Sonja med i den uppställningen när jag tänker efter. Sonja och Sally tror jag.

Han vägrade både Jordan och Julian, det var fjolliga namn. Så var det en gosse och en tös och det blev ju som bekant Robban & Corrinda. När vi sen väntade barn nummer åtta, som på ultraljud visade sig vara en pojke, vad tror ni han sa? Jo: ”Jordan, det är fint, det tar vi!” Vi fick ju bara tjejer innan det, men hade det blivit en son tidigare hade han hetat Jordan då med. Säkert som amen i kyrkan. När Jamie föddes sa han när sköterskan frågade om vi hade något namn: ”Ja, han ska heta Julian.”  🙂 Jag hade dock gått vidare då, och fastnat på namnet Jamie. Tänkte att OM det blir ett barn till, en son, så blir Julian perfekt. Jordan, Jamie och Julian, ni hör ju:) I den ordningen. Men Jordan och Jamie var en klockren match, som jag inte tänkte släppa, och det behövdes ingen övertalning alls. Så bra var det:)

Ni behöver inte gå i taket nu, eller kasta er på tangenterna och skriva att era män minsann inte alls är sådana, men innan ni gör det – testa:) Jag tror ni skulle bli förvånade:)

Jag var hos en veterinär med katterna när de var små och skulle chippas eller nåt, och då berättade hon att det var samma med djur. Stumpan försökte krypa ut genom dörrspringan medan Sellman majestätiskt satt och var snygg på hennes dator. Hon sa att killar var lika även i djurvärlden, det enda som behövs är lite smicker. Stora vilda hingstar föll för: ”Ojojoj vilken stilig kille du är”, medan tjejer mer var av typen Fuck off, jag gillar inte dig, inte det du tänker göra och förresten kan du dra åt helvete. Smicker och plantering is da shit;)

Jaja, tillbaka till Trixie! Jag kunde inte bestämma mig för vilken namn som var finast. Hon kallades mest för Trixiebelle, men min tanke var att det kanske var mer än tillräckligt med bara Trixie? Kanske Trixie-Belle? Finare med stor bokstav där på Belle. Men jag gillar inte dubbelnamn med bindestreck:) Till sist, i absolut sista sekunden när prästen pressade mig, vi måste bestämma nu så jag kan namnge henne korrekt:D så valde jag Trixie. Tänkte att det kanske är enklare i framtiden att bara skriva ihop namnen om hon vill, istället för att dela på ett långt namn. Än så länge är hon helnöjd med sitt namn, och även med andranamnet som är efter hennes farmorsmor. Jag kallar henne fortfarande för Trixiebelle:)

Hennes namn är från Familjen Flax, den lilla bebisen som älskade solstrålarna, och även efter Sir Bob Geldof, som jag anser vara en riktig hjälte. Han som satt och kollade på nyheterna om hungerkatastrof, och inte bara förfasade sig utan GJORDE något, som drog ihop hela Band Aid och skrev Do they know its Christmastime at all? Som roddade  hela Live Aid-galan som sändes på tv under typ 24 timmar, första gången någonsin, för att samla in pengar. Så coolt, och så hängivet. Hans ena dotter heter Trixiebelle:)

Min lilla solstråle är en ständig källa till glädje, hon kan såklart vara trubbig och tvär också, allt annat vore ju märkligt:) men mestadels är hon en trevlig och kul person att hänga med. Igår firade hon med kompisar, de var på Pinchos och käkade, och idag ska det bakas chokladtårta har jag hört:)

Jag älskar dig Trixie, grattis på 19-årsdagen♥

Idag är det dagen före Trixies födelsedag:) Jag väntar spänt på att hennes paket ska ramla in på postkontoret så jag kan hämta dem! De skulle komma idag, men alltså … man vet aldrig.

I morgon är också en sorglig dag, för det är begravning. En av mamma och pappas bästa vänner, som varit som min extrapappa under framför allt de första 10-15 åren av livet, sen blev det ju av naturliga skäl inte av att man hängde med sin familj. De har alltid betytt mycket och varit självklara gäster på alla barnens dop, och jag har älskat att träffa dem båda hos mamma och pappa. Det är ju för jäkla sorgligt att livet ska sluta med att par som hängt ihop hela livet ska skiljas åt. Att man förlorar sin livspartner. Jag tycker inte om det, alls.

Mamma är inte hemma, hon är bortrest på en sen evigheter planerad resa, men jag och syrran går på begravningen. Avskyr begravningar av hela mitt hjärta, men samtidigt är det något vackert och ärofyllt över dem. Jag kommer ju gråta floder. Pappa och B har varit bästa vänner i evigheter, alla fyra har varit det, men de två hade en deal. Pappa skulle bli en trut, fågeln alltså,i sitt nästa liv, och B skulle bli en tall. Så skulle de kunna hänga ihop då med. Man skulle ju kunna tycka att det skulle kunnat komma på något lite … eh bättre;) men det där var typiskt de två. På pappas minnesstund så höll B ett tal som gick rakt in i hjärtat och tårarna trillade stadigt. Då sa han att pappa fick vänta lite på honom för han var inte riktigt klar här än. Nu är han det, och även om jag egentligen inte tror på Gud, så finns det ändå en känsla av att de sitter där uppe i himlen, skämtar och har det bra. Väntar in resten, utan brådska. Det är ju för jäkla trist om det bara tar slut, så jag föredrar att ha min Nangijala-tro kvar.

Syrran och jag ska fixa blommor idag, att lägga på kistan, det blir en ros och en tallkvist, och sen två kolor. Jajamen. För det var en annan grej, de tävlade om vem som fick rum med flest godissockerbitar i munnen, och vem som fick plats med flest kolor:) Så en till dem var nu då, så kan de sitta där och tävla. Herrgud, jag gråter ju redan.

Men det är i morgon. Jag måste leta reda på något att ha på mig, i min inte allt för färgglada garderob. Varken syrran eller jag ville ha helsvart, men vad ska man då ha. Det blir svarta byxor oavsett, för det är väldigt få byxor som sitter skönt med gördel och cykelbyxor under;) och sen blir det nog en svart/vit blus. Kanske en svart kavaj över. Jag vet fasen inte, så ska gå och fixa det snart.

Doris och jag ska ut på promenad snart också, det är skapligt skönt väder ute ändå. Det har ju regnat som fasen så risken att det är blött i skogen är ju överhängande, men det får bli så ändå tror jag, det är ju så mycket trevligare med skog än gata. Kanske att jag ska ta den långa vändan, med risk för att ha lera upp till knäna;)

Jag har inte tränat på fem veckor! Men nu har jag bokat pass på onsdag. Det är med David som har full koll på vad jag gjort, så det kommer inte vara några problem att anpassa. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med gördel och cykelbyxor dock? De sa först ”dygnet runt i fyra veckor” sen när avdelningsläkaren pratade med mig sa han ”Så länge du bara orkar”, och det gör jag ju hur länge som helst. Men nu vet jag inte hur jag ska göra när jag tränar, ta av allt och sen på med det igen asap, eller träna med det på, svettas ner det och ändå behöva vara utan ett tag för att det ska tvättas? Jag hittade en annan variant av gördel i gömmorna, helt oklart varför jag har den eller var den kommer ifrån. Antingen har jag köpt den för att jag behövde snöra in magen, eller så är det för att stödja ryggen, den funkar ju för båda sakerna. Men jag tänker att den kan jag ju byta med, ev träna med, och sen har jag ju kompressionstights när jag tränar som inte alls är i närheten av cykelbyxornas kompression, men skaplig. Jamen det låter ju som om jag har en plan:)

Grejen är väl bara att jag är skitnervös för att komma tillbaka till gymmet:D Eller kanske inte nervös förresten, det är mer av ett motstånd. Jag fattar plötsligt lite att man faktiskt kan tappa bort gymmet, det har jag inte gjort förr. Ju längre tiden går, ju enklare är det att fortsätta stanna hemma. Ta det i morgon, sen, en annan gång. Här kommer ju pannbenet in inser jag:)

Nu vet jag att jag aldrig kommer sluta träna, på något sätt kommer jag alltid göra det eftersom jag verkligen behöver det, både för kroppen och själen. Däremot borde jag ju pausat mitt årskort, om jag hade varit smart. Jag har aldrig haft en så här lång paus från gymmet, när jag opererade foten var jag ju där och körde överkropp efter typ tre veckor. Fem och en halv vecka är eoner av tid! Jag har tappat allt känns det som, kondisen lär ju ta evigheter att få tillbaka och eftersom jag inte kan böja benet ordentligt, det tar emot i knävecket;) så kommer det bli annorlunda. Det blir ändå spännande!

Bara man varit förkyld så känns det som man börjar om på noll, uppförsbacken är gräslig. Fem och en halv vecka kommer kännas, inte minst i form av träningsvärk. Det är ju normalt min evige följeslagare;)

Nu kom en postbil och stod ovanligt länge vid brevlådan, undrar jag om det kan ha varit för att det skulle klämmas ner ett paket där? Jag hoppas! Jag måste genast gå ut och kolla, tar Doris-promenaden samtidigt och sen kör vi resten av måndagen. Har en föreläsning och ett zoommöte senare, och en hel del annat:)

Ha en fin måndag!

I fredags var jag för första gången sen operationen ute på lokal. Vi träffade fotbollskillarna och kollade på Sveriges match. Jag har inte träffat killarna på länge nu, först hade jag migränen från helvetet och sen var jag nyopererad, så det var mycket trevligt. Vi var ”originaluppställningen” , dvs de killar som var med allra första gången vi träffades:)

Det är alltid trevligt, oavsett vilka, det är lite olika konstellationer, men de här är de jag känner bäst. En av killarnas kompis från Tyskland var också med, han är supertrevlig han med. Så det blev en massa snack och bubbel om allt möjligt. Dessvärre var kvaliteten på de tv-apparater som sitter vid vårt bord rätt usel, den ena hade pixlig bild och den andra hade ränder över sig. O`learys måste nog skärpa sig lite, för det är jobbigt med dålig bild. Kul är det dock att personalen har full koll på vad man vill dricka 🙂

Vi satt där och bubblade och babblade och sen hamnade vi en sväng på Pitchers, tanken var Kaliber bar, som är en hårdrocksbar men det regnade lite så vi tog första bästa:) Det är ett jäkligt trevligt ställe.

Vi cyklade, och det är ju ungefär 100 tusen miljarder gånger roligare och trevligare att cykla när det är varmt. Fy fan vad jag ogillar att frysa. Jag hade halsduk, vantar OCH mössa, och det är inte min grej ju. Jag har så sällan mössa, men nu var det av nöden tvunget. Fem plusgrader sa termometern och det är inte trivsamt. Men att ta bussen är inte heller kul, avskyr att behöva passa tider. Det kommer ju ändå bli buss framöver, för jag cyklar inte när man får rimfrost i ögonbrynen.

Över lag, jag är både imponerad och helt förskräckt över de som cyklar vintertid. Dels för att det är kallt, men också halt, och snövallar överallt. Grusade vägar som gör att man halkar även i gruset och hur klär man ens på sig för att skydda fejset från fartvinden? Nej, jag skulle aldrig komma på tanken. Som bilist är jag orolig varenda gång jag kör förbi en cyklist, tänk om de halkar omkull och in under bilen??

På lördagen vaknade jag med migrän. Tack för den då. Trodde först jag var allmänt bakis, vilket vore märkligt för så pass hinkade jag inte i mig, men ju längre dagen led ju värre blev huvudvärken. Jag hatar migrän! Nu var den av det där slaget att jag inte riktigt fattar att det är det, och det är nästan värre. Då stoppar jag i mig vanliga värktabletter och vågar sen inte ta  migränpillren. Jag har fått svinbra tips av er på olika medicinering, men har inte hunnit köpt det än.

Nåväl, jag tror jag var på väg att bli sjuk också, kände mig allmänt febrig och rutten, Jordan har varit dålig i veckan så det vore inte konstigt. Fram med ColdZyme och spraya. Och idag känner jag mig pigg igen. Ta i trä! Fortfarande en molande huvudvärk men den mer anas än känns, är jobbig men hanterbar. Men inget annat, tack och lov.

Idag ska jag försöka städa lite, har tvätt som väntar och fick också en beställning på flera UGC-videos som ska göras asap 🙂 det är kul!

Först ska jag en sväng till Ikea med syrran och också skjutsa Robban som ska iväg och bowla:)

Ha en fin söndagseftermiddag 🙂

Regnovädret ligger kvar, det var så mörkt redan i morse att jag fick tända lamporna. Känns lite som det måste varit att leva i Riddar Catos land;) Var det inte evigt mörkt där?

Regnet trummar på fönsterblecken och det är fullt överallt av djur som absolut inte vill gå ut. I stället förflyttar de sig runt i huset;) Från soffan till kökssoffan, från fåtöljen till sängen, från kartong till annan kartong. I feel them. Doris går ut för att kissa och det tar en minut så är hon inne igen. Hon älskar ju att vara ute, och det är ett nerköp för henne när man måste hålla dörrarna stängda, men regn undviker hon helst.

Jag har väntat hela dagen på att vårt vin ska svalna under 30 grader så jag kan tillsätta jäst och sen slå på locken så jäsningen kan sätta igång. Men det är trögt den här gången. Obegripligt hur det kan ta sån tid? Vi har stora tunnor på 25 liter som vi har tio kilo vindruvor i, och häller på tio liter kokhett vatten. I natt när jag gick och la mig var det typ 50 grader och nu nyss, runt fyra, var det 32-34. Så långsamt!

Vi plockade ner nästan 40 kilo och efter att vi rensat och kastat bort en del blev det tre tunnor, så runt 30 kilo.

Jag hävde i allt i badkaret, som jag skurat noga, och sen var det ju en baggis att skölja och rensa. Förutom att det gör förbannat ont i knäna att stå på knä och greja;) Sen repade vi av druvorna från stjälkarna och jag passade på att krossa dem redan där, medan syrran tycker sånt är äckligt och har sina druvor så hela som det går. Men då får man ju ändå mosa dem i hinken sen. Det som tar längts tid av allt är att koka upp vatten. 30 jäkla liter! Jag har en tio liters kastrull men den är totalt värdelös, misstänker att den inte gillar induktionshällen, så vi använder vattenkokaren och en kastrull där vi kör tre liter åt gången.

Nu står alla tre hinkarna uppradade längs med en vägg och där ska de stå nu fram till jul eller så;) Vi får väl se hur det går i år. Vindruvorna är lite mindre än vad de brukar vara, men väldigt väldigt goda. Söta och fina. Jag tror att en del av näringen de behövde stals av prydnadspumporna som ju tjuvsådde sig där, och sen har det inte varit varmt nog, och inte heller lika mycket sol som de vill ha.

De växer väldigt skyddat där de står, och det brukar bli lite som en kuvös, men i sommar har det inte alls varit samma värme som vanligt. Framför allt inte på kvällarna, då har det varit kyligt. Solen har också lyst med sin frånvaro Det märks tydligt på vindruvorna:) Men de är riktigt goda trots allt så det är ju huvudsaken:)

Förutom det så har jag skrivit en uppgift i kursen, det var förbaskat svårt att komma på något, men till sist så. Jag har också gjort en telefonintervju, det är alltid kul. Det var Femina som hörde av sig, de har visst några äldre intervjuer med mig och det är tydligen många som söker på mig. Det känns både märkligt och väldigt fint, tänk att folk är intresserade av mig. Det är en knepig sak att ta till sig:) Jag är ju vanligare än vanligast, och går inte direkt runt och tycker att jag är så märkvärdig. Tvärtom.

Många gånger när jag varit ute och snurrat med Helen så har folk kommit fram och pratat, sådär som man gör på krogen.

”Jag känner igen dig?” säger de och min första tanke är alltid att vi garanterat haft barn i samma skola, kanske klass, eller möjligen att det är från Friskis. Så jag börjar där och de skakar på huvudet, nä, inte därifrån. Nä, då vet jag inte, säger jag helt sanningsenligt och så kommer Helen skrattade och säger: ”Men det är väl från TV du känner igen henne?”

Oftast är det ju det:) och jag blir lika förvånad varenda gång. På allvar. Jag är en supervanlig vanlis:)

.

Vad har hänt mer då? Inte så mycket, jag är seg och trött, sover som en jäkla kratta och drömmer så ofantlig mycket. Väldigt livliga och intensiva drömmar som jag kommer ihåg en stund efter att jag vaknat till och med. Vi kollar ju på Breaking Bad just nu, bara två avsnitt kvar(!) och i många drömmar har jag kokat methamfetamin. Jajamen, helt sjukt. Men det är alltså vad BB handlar om, jag är inte knarkkokare på riktigt. Jag har också, det är väl huvudanledningen till den dåliga sömnen, väldigt ont av ischiasen för tillfället. Och eftersom jag inte får massera fettimplantatet så kan jag inte heller köra med varken massagepistol eller TENS. det sista vågar jag inte, på samma vis som jag inte vågar köra med lasermojängen för att ta bort hår på benen, så jag är lurvig som en björn:) Tänker att det kan säkert vara dåligt på något vis, och vägrar chansa, speciellt inte när jag tänkt tanken.

Jag har en känsla av att det är något jag glömt också, men kan inte komma på vad. Det är ju sjukt störigt!

Det lär ju visa sig …

Nu ska jag skriva lite igen, det gäller att passa på när tiden finns:)

Jag sitter nu och tittar ut på resterna av den tropiska orkanen Kirk, som vad det verkar enbart kommer spilla en massa regn över oss. Men av alla väder så är ju ihållande regn det absolut mest tråkiga. Det blir inte vackert som ju snö ändå blir, och det är bara svårt att klä på sig, för att inte tala om att hålla sig torr. Nej för bövelen, regn är inte min kopp te:)

Jodå, det är jättebra att det regnar mellan varven, men kul är det inte.

I går och förrgår har jag därför varit ute och ställt i ordning allt. Igår var det uterummets tur, och jag har plockat undan alla kuddar, täckt in hela bordet där ute eftersom katterna anser att det är en asbra plats för sina skrovmål, bestående av fåglar. Det är ett hav av lik där under till våren annars. Förra vintern nätade jag in allt, men nu hittade jag inte det nätet, jag kommer såklart göra det vilken sekund som helst nu, men i stället använde jag kartonger. Ja, det ser inte vackert ut men det är värt det. Tar en massa tid också, för minsta lilla springa och de tar sig in;)

Sen fick jag hjälp av Trixie att bära in våra stora glasbord utifrån så nu står de som vanligt ovanpå bordet i poolrummet. Alla stolar är hopfällda och intravade på sin vintervila. Eller två är kvar för jag hyser ännu hopp om några soliga kaffestunder ute.

Jag har rivit bort all pumpa som självsått sig och tagit över halva terassen, och skörden blev skaplig ändå:)

Prydnadspumpor, inte riktiga, så jag får väl vackert köpa vanliga i butiken för att laga soppa och paj på.

Jag googlade : Kan man äta prydnadspumpor? Och fick fem ja och ett nej, de är giftiga, så tja … 🙂

Jag har också Halloweenpyntat lite utanför dörren, och satt upp en ljusslinga över terassen men det går inte att fota nu, i ösregn, så det kommer senare. Det blev superfint med ljusslingan!

I poolrummet har jag också rensat bland alla sladdar, ljusslingor, stjärnor och allt vad det nu är. Tagit bort det som inte används och kollat igenom det andra, så slipper jag det i svinkylan när sladdarna blir som istappar. Jimpa har tagit ner en extrabalk som de tidigare ägarna monterat nedanför en takbjälke, och sen satt nån board ovanför, på den här balken satt det massor av infravärme från dåtiden. De funkar men drar väl lika mycket ström som ett halvt kärnkraftverk. Dessutom är det inte det minsta mysigt med infravärme från taket, man blir bara varm och svettig om huvudet, känner sig febrig och fryser om resten av kroppen. Jag vill absolut inte sitta där ute när det är så kallt att de behövs heller. Eftersom det gick en jäkla massa elkablar där, och det behövdes lite styrka och framför allt bra maskiner har jag inte gjort det här själv, utan inväntat hjälp. Vi har pratat om det sen han byggde altangolvet där inne:D Men nu så! Och det blev så mycket ljusare och fräschare direkt.  Han plockade ner några andra infravärmare också och fasen vad najs det är att bli av med sånt.

Dammsugit upp en halv tall, de barren alltså… de kilar ju fast sig i allt. Bah. Plockat och grejat och när jag efter typ sex timmar bara längtade efter att gå in och dricka kaffe;) så messade syrran : Ska vi plocka ner vindruvorna?

Spontant ville jag bara säga NÄÄÄÄÄJJJ, men eftersom Kirk var på ingång och druvorna måste skördas snarast så var det bara att säga JAPP:)  Det hann bli mörkt innan vi var klara. Jordan fick klättra upp på taket för att plocka därifrån, och jag stod mest och tog emot druvor från syrran som stod på en stege. Jag vågar inte riktigt klänga och klättra just nu, vill inte riskera ett endaste dugg efter operationen. Normalt är det jag som ligger på taket och försöker få loss druvor från de metallnät Jimpa satte upp som stöd. Vi trodde att det skulle bli så bra, men de måste bort i vår. Det är värdelöst för druvorna växer igenom hålen, och sen får man inte loss klasarna. Måste bara klura ut nån annan lösning tills dess:)

Jag har inte vägt dem än, men ska snart ta in dem för att skölja av och rensa ur de fula. Vinet ska påbörjas ikväll, och jag ser inte fram emot att ha tunnorna ståendes men det blir ju bra till sist:D Jag tänker använda badkaret, och det innebär att jag måste skura ur det först, så det är vad jag ska göra härnäst.

Tidigare idag har jag lyssnat på en föreläsning och skrivit en uppgift av två, den andra ska jag hinna innan midnatt idag.

Igår efter allt så hämtade jag också hem Novalie från Arlanda.

Hon gar varit i Polen i över en månad nu. Hennes kille som är uppvuxen och boende i London, är från Polen, och har släkten kvar där. Nu har han varit där för att ta körkort och skulle ha varit klar för länge sen, men en timme innan hans uppkörning ringde de och sa att det var strejk, så alla uppkörningar blev framflyttade. Hon åkte dit och hängde med honom, och de har haft det mysigt. Polen verkar ju vara ett himla fint land, mycket vacker arkitektur osv. Synd att språket är totalt obegripligt bara;) Men så fattar jag heller inte danska, och knappt norska. Jag får koncentrera mig stenhårt för att följa med i ett danskt samtal, och är det en tv-serie måste jag ha text. Ingen  annan i min ursprungsfamilj, har några problem. Pappa jobbade mycket med danskar på SAS, och de ringde ofta hem till oss för att ha tag i honom. Syrran jobbar ju mycket med danskar hon med, SAS är ju fortfarande SAS liksom, och mamma har ju haft alla de här danska kollegorna hemma på middag och konverserat med dem i telefon. I luren fattar jag absolut inget alls. Hör inte ett ord. Mitt språköra är inte så bra helt klart:)

Så, nu ska jag ta mitt obefintliga språköra och plugga in en ljudbok där, och sen tvätta vindruvor. Eller badkar:)

Ha en fin onsdag, och håll er undan från Kirk:)