♥ Idag är det den fjärde Fars dag som jag inte kan fira min pappa IRL utan det får bli via tända ljus och tankar.

Jag har såklart gråtit en skvätt också, det är som vanligt.

Jag vet till tusen procent att pappa inte var redo att lämna, och ju mer jag tänker på det, och ju mer som kommer upp i media om Akademiska sjukhuset, ju mer växer tvivlet i mig. Det lilla frö som väcktes redan vid dödsbeskedet och som jag försökt kväva för det spelar ingen roll nu, det går inte att göra något åt och då gör det ju bara ont. Att få det bekräftat att det var slarv gör inget bättre. Det är så mycket runt min pappas sjukdomstid som är märklig. Jag vet att jag har för dåliga kunskaper för att säkert kunna säga något, men det är saker som skaver så hårt. Som att han fick en stroke efter att ha ramlat på sjukhuset när han opererade in en dialysgrej i buken … är det verkligen bara en tillfällighet? Jag tror inte på tillfälligheter. Eller att han på allvar höll på att stryka med pga B-vitaminbrist? Det är tydligen en känd grej så varför i helvete kollade de inte det? Hur svårt ska det vara liksom? Nu blev han så dålig och orkeslös och åkte in flera gånger, varav den sista så tog de mamma åt sidan och förberedde henne på att de inte skulle sätta in livräddande åtgärder om(egentligen NÄR) han lade av. När det var lite vitaminbrist? Han hade problem med njurarna och de väntade in att njurfunktionen skulle bli helt slut innan de satte in dialys. I mitt huvud borde det ju vara bättre att stötta upp den funktion som finns kvar, för om njuren inte funkar tar ju resten av kroppen stryk. Var det verkligen rätt beslut, och i så fall, varför fick vi inga konkreta svar på varför man gjorde så?

Det var heller aldrig någon fråga om en njurdonation, både jag och syrran hade nog varit bra donatorer. Men det lyftes aldrig. Det kan ju ha varit för att pappa hade vägrat, och han kan absolut ha sagt ifrån till läkarna som vi inte visste. Han var sån, tyckte att hade man tagit fan i båten fick man ro honom i land, och ingen skulle behöva offra något för hans skull.

Det var hela tiden saker som både då och i efterhand skavde. Han blev svag i benen och kunde först inte gå baklänges utan att ramla, sen knappt stödja på benen, men vad det var brydde sig ingen om att kolla upp. De gjorde lite undersökningar absolut, men när det inte visade att han hade Parkinson exempelvis, så fortsätter man väl? Inte är nöjd med att det inte var det när han fortfarande inte kunde gå?

Nej, det är så mkt som är knepigt. Jag vet att pappa var trött och less, han ville ha en diagnos så han kunde förhålla sig till det, men nu blev det så att inget hjälpte och han blev bara tröttare och tröttare. Till sist sov han mer än han var vaken, och under den vakna tiden skulle det göras dialys. Fyra gånger om dagen, och det tog 1,5 timmar varje gång.

Efter att han gått bort fick vi träffa en läkare på avdelningen, det här var ju under covid så det var munskydd och mask, det var rätt skönt att gömma sin sorg bakom, hon förklarade att han hade njursvikt, hjärtsvikt, hjärnsvikt och nervsvikt, och att han aldrig hade kunnat bli bättre. Han skulle ha tynat bort. Visst han hade kunnat leva på ett tag till om inte den där lunginflammationen tagit honom, men bättre hade han aldrig blivit. Det är konstigt men de orden tröstade nog mest av allt. Alla vi vet att pappa inte ville ligga som ett kolli och vara orkeslös, han ville leva, resa, greja, fixa, inte ligga och sova. Det är inget värdigt liv. Så på så vis kändes det ”bra”. Han behövde inte känna att han var en börda och han behövde heller inte bara genomlida dagarna.

Pappa var alltid den som var i farten, och höll han inte på med något så läste han. Alltid dagstidningar, var i världen han än var så skaffade han fram en bra dagstidning. Spelar ingen roll om det var New York Times eller Bankok News eller vad sjutton de kan heta. Han läste alltid nyheter och var uppdaterad på allt. Böcker läste han också, gärna Reacher, fast han var missnöjd med nån av dem, klagade över att Reacher inte tagit livet av nån än och han hade läst halva boken, normalt hade han ju dräpt både en och två inom första kapitlet:)

Jag minns pappa som glad och snäll, alltid redo att ställa upp och hjälpa till. Med vad det nu än var som behövdes:) Han kunde allt, och i de fall han inte kunde så hade han alltid en killgissning:)

Jag saknar pappa! Det är mer eller mindre såklart, men jag saknar honom hela tiden. Jag tänker ofta på hur pappa skulle ha sagt eller gjort, och utefter det kan jag lösa problemen. Han har ju lärt både mig och syrran att göra saker, att inte vara så oroliga över att det kanske blir fel utan att försöka. Vissa saker kan man ju vara lite försiktig med, som el och vatten, men det mesta kan man ju lösa själv:) Eller tja, mycket iaf.

Idag är det Fars dag, och med facit i handen visade det sig att jag valde en rätt kass pappa till mina egna barn, det var inte direkt planen. Jag trodde att han var bra och han VAR det, tills han inte längre var det. Jag vet inte vad som hände, och rimligen kan det inte bara handla om att han slutade älska mig, för då skulle han aldrig ha släppt ungarna på det vis som han gjorde. Eller så var han hela tiden en annan person än den jag kände, vem fan vet.

Men jag vet att jag hade den bästa pappan, och jag är ledsen att jag inte kunnat ge mina barn en lika bra pappa. Så är det. Jag försöker vara tillräckligt, men det är klart att det saknas en pappa i deras liv. Det gör det ju i mitt och jag fick ha min i över femtio år.

Jag saknar dig pappa ♥ Grattis på Fars dag, och du, hälsa alla som är där uppe!