Jag vet inte hur det är med er, men jag har hela tiden en känsla av brådska. Alltså hela tiden, och jag anar att det inte är riktigt hälsosamt. Men å andra sidan, som en kompis så målande uttrycker det – jag är på dösidan av livet. Han med förövrigt, vi är nästan exakt lika gamla, skiljer bara några dagar. Han är yngst;)

Å andra sidan igen så har jag känt så här så länge jag kan komma ihåg, så det kanske bara är mitt vanliga. Just när det närmar sig högtider – midsommar, jul, födelsedagar, studenter osv så är det extremt bråttom, även om jag är ute i god tid. Visst är det lite märkligt?

Nyss var det början av november, nu är det redan tredje december. Jag fyller år snart, och på lördag ska vi ha adventsfika och kalas. Jag fyller inte förrän nästa vecka, på Nobeldagen minsann. Det är oftast ingen som vet när den är;) men jag har tvärkoll. Tionde december. Det är väldigt många år sen nu sen jag föddes, men då var jag en liten plutt som var 44 pyttesmå centimetrar lång, vägde 2,8 kilo tror jag. Mamma säger att jag var en väldigt proportionerligt barn, och att barnsköterskorna på BB sa när de rullade in mig till mamma(ni vet – dåtiden, barnsal, amma var tredje timme osv) ”Här kommer vi med den lilla!”

Lovelia är mitt minsta barn, hon var 47 cm lång och jag minns att jag omöjligt kunde begripa att jag varit ännu mindre. Nu har jag jobbat på neo, och vårdat bebisar under ett kilo, men det är en annan sak. På nåt vis. Jag älskar bebisar, och när jag en natt blev ombedd att i stället för min vanliga avdelning, gå upp till lättvårdsavdelningen för för tidigt födda och hjälpa till att mata bebisar så var jag inte långsam. Tvärtom:) Jag blev kvar där i flera år:) Då hade man en intensivvårdsavdelning för prematura eller sköra/sjuka nyfödda och en där de var i princip friska men behövde växa till sig innan de kunde gå hem. Jag älskade att jobba natt där, för då sov mammorna oftast och vi barnsköterskor/sjuksköterskor tog hand om bebisarna. Jag har inte hängt med i neonatalvården på senare år, men nu verkar det som att mammorna får göra typ allt, även på sjuka och pyttesmå barn. Att sova verkar inte vara något de får göra, mer än om de hinner mellan matningarna, som väl är varannan timme.

Jag kan tycka att det vore fint om mammorna fick vila nattetid, och få avlastning. Det är ingen lek att ha sjuka barn på sjukhuset. Att få sova vore väl det minsta man kan begära?

När jag började jobba på Akademiska 1989, så var vi så många personal att vi kunde låta föräldrarna gå iväg, kanske ta en promenad, en sväng på stan eller bara åka hem. Mat fick alla föräldrar på avdelningen, sen ändrades det så de fick köpa själva. Då var det roligt att jobba, när man kunde sitta inne hos en unge och sällskapa tills föräldrarna kom tillbaka. När man kunde avlasta, och vara både ett stöd och en trygghet. Det tog inte mer än några år så fanns inte den tiden alls, och nu kan jag bara ana hur det är. Massor av städ tillkom också, för det är ju exakt det man utbildat sig till ändå… Not.

Men då, så tillbringade jag mina nätter med en bebis i famnen, eller många bebisar, för man hade ju inte bara en att ta hand om, det kunde var en 4,5,6 stycken. Ja, jag hade ju inte alla i famnen samtidigt såklart, utan man fick byta. När en var matad och bytt på så bäddade man ner den och tog nästa. Jag hade så himla härliga kollegor, folk som bara jobbade natt, för så var det ju då. De ändrade det där också, så att alla skulle rotera på alla skift. Så dumt. Att jobba nätter är speciellt och passar absolut inte alla. Jag har flera kompisar som är sjuksköterskor som slutat av den anledningen. De älskar sitt jobb på sjukhuset men pallar inte nätterna. Jag trivdes som fisken i vattnet, nätter är ju min primetime. Men, det är slitigt runt 4-tiden, om det är lugnt. Är det stressigt flyger tiden iväg.

Jag funderar ibland på att kolla om det finns nån möjlighet att komma tillbaka, jag vet att jag är en duktig barnsköterska och även om kunskaperna behöver uppdateras så skulle det inte vara några större problem. Men, det faller på flera saker. Dels lönen, dels att sjukhuset fortfarande kör med devisen: Slit ut en personalstyrka i taget. Och främst på att jag alltid kommer fram till att jag är klar med vården. Nog. Men skulle de ringa skulle jag garanterat dyka upp. Jag är alldeles för trofast för mitt eget bästa:D Nu är det nitton år sen jag jobbade där, jag gick hem innan Trixie föddes och sen gick jag aldrig tillbaka.

Nog om det:) Hur kom jag in på det spåret? Jo, att jag var en liten bebis:D Det har ändrat sig, jag växte på både längden. och bredden:) Jag är född en vecka innan det beräknade datumet, och mamma rökte, som merparten av folk på dåtiden. Det bidrog säkert, mamma var också en smal tjej. Syrran var större men fortfarande rätt liten med 49 cm och dryga tre kilo. Man fick mindre barn förr rent generellt tror jag bestämt. Har väl med vår vällevnad att göra, men idag är det ju inte ovanligt med bebisar över 4 kilo. Jag har tre själv som låg mellan 4,3- 4,5kg.

Jag har ägnat hela helgen åt att filma och två dagar nu åt att redigera. Det ena är flera filmer till en UGC-klient, och det andra är ett kommande samarbete som jag hoppas ni kommer gilla. Det är på Instagram, men jag kommer tala om det, så ni kan ta del av det. Jag tycker det är väldigt kul att redigera men det tar tid:)

Idag fick jag avbryta för att gå iväg på ett föräldramöte med Jamies fotboll, de ska ändra om lite, starta en breddmodell som förhoppningvis ska få killarna, i det här fallet, tjejsidan har tydligen redan börjat, att fortsätta spela fotboll så vår förening är självförsörjande på spelare hela vägen upp i elit. Jag fattade inte helt hur det är tänkt men det är inte mitt problem heller. Jag tror det kommer bli bra, det räcker för mig. De ska i stället för årskull fokusera mer på mognad och kunskapsnivå och det är nog egentligen det jag efterfrågat hela mitt liv som förälder till idrottande barn. Det ska vara möjligt att spela för att det är kul och inte bara vara fokus på att bli bäst. Men svårt att veta hur det blir. Risken är ju att killarna jämför sig med varandra, och kallar de olika nivåerna för Bättre/sämre, vilket inte är fallet. Alla ska få träna efter den nivå och de förutsättningar de har. Jag har svårt för många föräldrar i grupp, det blir ofta ofantligt pretentiöst, högtravande och alltid ska det vara någon som inte fattar att det inte bara är deras barn som gäller… men i det här laget är det jäkligt bra föräldrar överlag. Det gillar jag.

Nu kommer Robban och vi ska se på Robinson. Kollar ni? Jag älskar Maxim och om han inte vinner så blir jag ledsen. Det finns ju folk som ÄR Robinson och de ska också vinna. Inte nån lam tjej med förstorade läppar och fixade bröst. Förlåt, men jag kanske klev över nån PK-gräns där;)