Jag går ju en kurs i fantastik nu, och vi har fått skriva korta texter i olika undergenrer, dvs skräck, sci-fi och lite av varje. Det har varit superkul. För ett tag sen skulle vi skriva en mash-up, dvs mixa ihop två genrer. Eftersom det är rätt knöligt så behövde det inte vara inom skräck som vi läste då, men jag fastnade ändå där. Jag har nog aldrig ens funderat över att skriva en mash-up av något slag, men får man en uppgift så får man ju lov att lösa den. Max 1000 ord, så det är inte läge för långa Stephen King-utbroderingar, det är mer snabba ryck:)

Det är ju fokus på jul överallt just nu, och det färgar av sig. Jag är också en aning zombiefixerad efter att ha sett alla säsonger av The Walking Dead under hösten:D

Så vad passade då bättre än att mixa ihop julen med zombies?

Jag brukar ju inte dela med mig av texter speciellt ofta till er, det är mest för att jag sällan har de här lite kortare att bjuda på, men nu har jag ju det. Så håll till godo med min mash-up:D

(Ni får ha överseende med att det inte är indrag osv, men det är fan hopplöst när man kopierar och klistrar in)

****

Tomtefar lutade sig med en tung suck mot släden. Han hade precis kopplat loss alla renarna och släppt in dem i det varma sköna stallet. Det började redan ljusna, det hade tagit ovanligt lång tid i år med att dela ut alla julklappar. Många barn, tänkte han och log. Snön gnistrade och glimmade och på himlen blinkade tusentals stjärnor. Tomtefar drog ett djupt andetag i den kyliga natten, andades in lugnet och stillheten som alltid infann sig så här efter julens alla bestyr med att ordna med julklappar och sen dela ut dem. Nu skulle han snart gå in till Tomtemor och alla smånissarna för att äta julbord, han kunde nästan känna smaken av risgrynsgröt och smackade lätt med tungan. Men först ville han stå här en stund och njuta av allt det vackra.

Ett obekant ljud gled plötsligt över de vita vidderna och han spetsade öronen. Vad var det där? Ett stigande och sjunkande, klagande och morrande ljud. Kanske var det en vargflock? Men han hade hört många vargar i sina dar och de lät inte alls sådär. Han kunde inte komma på ett enda djur som var ens i närheten och spejade nyfiket ut över landskapet. En liten röst bakom honom fick honom att rycka till.

“Far, mor säger att maten är klar nu, kom in och ät!”

“Jag kommer, Lill-nisse”, sa han och klappade gossen på huvudet. Ett klagande yl for över snön och Lill-nisse hoppade nästan ur stövlarna.

“Vad var det där?” undrade han och Tomtefar skakade på huvudet.

“Jag vet faktiskt inte, men jag ska åka och kika så ingen gjort illa sig. Säg det till mor.”

“Kan inte jag få följa med?” frågade den lille nissen ivrigt och Tomtefar behövde bara fundera en sekund innan han nickade.

“Jodå, såklart du får. Men du får hålla dig kvar i släden, lova det.”

Han öppnade dörren till stallet och genast kom Dancer och Prancer fram och buffade på honom med sina mjuka mular. Han klappade dem och frågade om de kunde tänka sig att jobba lite till idag, trots att de sprungit så långt redan. Båda de stora ståtliga renarna nickade ivrigt, och på ett litet kick hade Lill-nisse spänt dem framför den lilla släden de använde när de inte hade alla miljontals klappar med sig. Den var full av verktyg som de använt för att laga en av hagarna men de fick plats ändå.

Tomtefar messade in till Tomtemor och sa att han skulle komma snart men behövde kolla upp en sak först. Lill-Nisse är med, avslutade han och klev upp i släden. De två renarna tog några snabba steg i snön innan de kickade ifrån och lyfte. I en vid båge seglade de iväg, över skogsbrynet och ut på andra sidan. Det klagande ljudet ökade i styrka och där borta såg de något. En samling människor som såg ut att ha fastnat i snön. De såg skabbiga ut, med trasiga kläder och en fruktansvärd stank spreds med vinden, så stark att både Dancer och Prancer ryggade till så häftigt att släden välte. Tomtefar och Lill-nisse tumlade ner i snön som kröp in under deras ulliga kläder. De konstiga människorna närmade sig snabbt, deras läten var mer hesa och aggressiva nu, som att de var arga över att de blivit störda.

“Helvete!” vrålade Tomtefar och kom snabbt upp på fötterna, kängorna försvann ner i den mjuka snön. Lill-nisse satt kvar på rumpan och stirrade stum av förvåning på sin far. Han hade svurit. Han hade aldrig hört sin far svära, eller ens sett honom vara arg. Nu såg han hur hans far med en snabb rörelse fick fram inte en, utan två stora knivar. Var hade han haft dem, under rocken? Och varför?

“Spring till renarna!”, ropade Tomtefar. “Vad du än gör så ramla inte, spring!”

Lill-nisse kom upp på fötterna lika fort som om han haft eld i baken och satte av bort mot släden. Han hörde hur de konstiga människorna klapprade med tänderna, de kanske frös, tänkte han. Eller så var de hungriga. Tanken slog honom precis när han såg sin äldste bror komma farande på skotern. Han hade haft ärenden i grannbyn och kom från djupa skogen. 

“Farsan” ropade han. “Jag tar de här!” Han pekade mot ett tiotal av människorna.

“Bra Nisse!” skrek far tillbaka och högg kniven i en av de konstiga människornas huvud. Lill-nisse kved till av förskräckelse och ville slå händerna för ögonen men kunde inte, han var tvungen att ta sig upp i släden. Prancer och Dancer skyggade runt, deras nosar rörde sig ivrigt, och de ville inte riktigt landa utan höll sig svävande ovanför marken, men han lyckades ändå få tag i ena meden och hävde sig upp. Han landade på mage, vände sig snabbt om och såg hur både hans far och bror mejade ner människa efter människa, hans far med kniven och brodern använde en kofot som han slog med. Huvudena sprack och ut vällde svart sörja, stanken var ohygglig. Det kunde inte vara människor, tänkte han, de ser inte levande ut, de ser redan ut att vara döda, och han trodde inte att människor luktade sådär illa. De är redan döda, tänkte han. Men hur? Han kom ihåg en serietidning som en av de större nissarna fått, där fanns det en slags människor som hade dött men ändå gick omkring och käkade upp levande människor. Han kunde inte komma ihåg vad de kallats, men kanske var det döingar? Eller nej, kanske inte. Men det var ju inte på riktigt, det var påhittat! Hade han trott i alla fall. Runt far och Nisse var snön svart och geggig av de dödas sörja, han såg hur brodern slog ett hårt slag mot den sista av dem och hörde hur det hesa gurglande ljudet klipptes tvärt av. Tomtefars röda rock och byxor var svarta och nedsölade, och Nisse hade fullt av klegg i sitt fjuniga skägg och torkade sig med armen över ansiktet. Det var alldeles tyst, så tyst att det nästan gjorde ont i öronen, de två tomtarna stod rygg mot rygg och andades häftigt medan de spejade runt omkring.

Lill-nisse vågade sätta sig upp i släden, de båda renarna hade lugnat sig och stod stilla, vinden stack honom i ansiktet. Han tittade bort mot sin far och bror och i samma sekund såg han skräcken i deras ögon och hur de båda började springa med stora steg mot honom.

“Lyft Prancer!”, vrålade Tomtefar så högt att snön ramlade ner från trädgrenarna. “Flyg Dancer!”

Innan renarna hade hunnit reagera kände Lill-nisse hur något grep tag i honom bakifrån, sylvassa långa naglar skar rakt igenom hans varmvadderade ytterrock och han hörde det hesa, gurglandet precis vid sitt öra. En stinkande mun med trasiga ruttna tänder högg efter honom och han skrek högt av fasa och försökte hålla den döda på avstånd. Han orkade inte utan ramlade bakåt och hamnade på rygg med den hemska varelsen över sig, och famlade vilt efter något att försvara sig med. Hans hand träffade något kallt och hårt, och han fick tag i hammaren och slog den så hårt han kunde in i ansiktet som var bara några decimeter från hans eget. Det var som att stänga av en maskin, varelsen tystnade och föll ihop, slapp och tung över honom och han kunde inte röra sig. Luften trycktes ur hans lungor och han kippade efter andan. I nästa ögonblick rycktes kroppen bort från honom och hans far stod med fasa skrivet i ansiktet framför honom. Nisse hoppade in i släden och slet av honom ytterkläderna, granskade varenda millimeter av hans kropp innan han tog honom i famnen och kramade honom hårt.

“Han är oskadd, den kom inte åt honom!” 

“Herre jävlar!” utbrast Tomtefar och kramade om dem båda. “Herre jävlar.”

****

Jojo, så där blev det:) Jag hade dessutom glömt av deadline för den här och den är skriven på nån timme. Jag gillar den ändå, och fick så fin feedback av mina kursare, vilket är roligt. En av dem, och läraren också, föreslog att jag skulle skriva fler, som en adventskalenderbok, med korta äventyr där Tomten räddar världen eller julen på olika sätt:) Då får jag ju vinkla den mer mot barn, tona ner våldet kanske;) Samtidigt hade en av kursarnas sambo som älskar zombies tyckt mycket om den, och han är vuxen, så om jag ökar på våldet kanske det blir en perfekt adventskalender för vuxna 😀

Jag tror nu inte det kommer bli av, mitt fokus under vårterminen kommer vara på en längre text som vi ska jobba med hela terminen och det kommer inte handla om tomtar:) Jag har precis idag lämnat in min projektidé och det är en fortsättning på min allra första text i den här kursen, där vi skulle skriva i en genre vi inte brukar. Jag valde romantasy, och fick ihop en text som jag fick feeling för. Den tänker jag fortsätta med, och då handlar den om en ängel som klivit ner från himlen för att övervaka så inte de onda demonerna tar över världen, och såklart blir han förtjust i en jordflicka:D Haha, det låter ju sådär, men jag tror det kommer funka fint. Jag tänker mig att det ska vara mer action och mindre sliskig romantik, men lite omöjlig kärlek är alltid kul:D

Nu får ni mer än gärna skriva en kommentar vad ni tycker:) Annars kommer jag aldrig våga dela en text med er igen för jag tror att ni hatar det. Om nån känner att de vill trycka till mig och säga att den suger, att jag inte kan skriva osv, så har jag faktiskt en masterexamen i kreativt skrivande som motbevisar er:D så det kommer inte funka, så sätt er på fingrarna. Ni får däremot gärna ha konstruktiv kritik, det uppskattas alltid.

Så, vad tycker ni?