Alldeles nyss strålade solen ute och det kändes verkligen som en vårdag. Jag vet att det bara är februari och dags för det riktigt än, även om jag hörde meteorologerna säga att det visst var vår på vissa håll, rent meteorologiskt.

Det är ett knöligt ord! Meteorologiskt. Man får liksom leta efter bokstäver även hela tangentbordet för att få ihop det, samtidigt som man bokstaverar det i huvudet för det är måna O:n som ställer till det:)

Jag skrev en essä om Biometeorologi för några år sen, det är inte riktigt lika bökigt men inte heller enkelt:)

Jag gillar ord, inga stora överraskningar med det antar jag. När de är svåra att stava lockar de mig ännu mer, men grejen är att jag har extremt mycket enklare för att stava för hand. På datorn finns autokorrekt, som ibland är en bitch och gör som den vill, ganska ofta när jag läser igenom ett inlägg jag publicerat här så har ord ändrats. Inte direkt, nej det tar nån sekund och då har jag redan gått vidare. Ibland verkar det autokorrekta i samband med att jag publicerar och även om jag korrläser så hjälper inte det då. Väldigt ofta byter den ut ord. Om jag skriver något som kanske inte är korrekt, en egen variant av något, eller typ Bluddra, då kan det helt plötsligt stå Bläddra, eller Blusar, eller nåt annat godtyckligt som datorn tyckt passade bättre.

Skriver man för hand får man tänka mer och jag tror den där öga-hand-koordinationen som försvinner i och med ett tangentbord, är viktig. I alla fall för mig. Har jag skrivit ett ord för hand, då stavar jag aldrig fel på det. Förutsatt att jag stavat rätt första gången vill säga:D Jag kommer också ihåg med fotografisk noggrannhet om jag skrivit för hand. Kommer ni ihåg hur man antecknade i marginalen på sina kollegieblock när man gick i skolan? Det jag skrev där hade jag alltid tvärkoll på. Samma kunde jag enkelt bläddra igenom många sidor med handskriven text efter ett specifikt stycke, eller ord, och visste exakt var det skulle finnas.

När jag skriver mina texter idag är det ju alltid på datorn. Kommer jag på saker jag vill ha med så skriver jag det längst ner, några rader bort. Ganska ofta sen när jag letar där så ser jag saker jag överhuvdtaget inte kommer ihåg att jag skrivit:D Helt sjukt. Har jag skrivit det i ett block för hand, så har jag i och för sig tappat bort blocket, men jag ser hur det ser ut, var det står och kommer ihåg det på ett helt annat sätt. Jag har skrivit ett arbete om det här också och reflekterat och analyserat det en hel del:)

Men tillbaka till VÅREN! Den försvann, så att säga. Nu är himlen gråtung och det är ett sådant där ickeljus ute. Inte mörkt men heller inte helt ljust, lite som i en stor sal med an aning dimmade taklampor. Jag vet, jag är en mästare på miljöbeskrviningar :D:D Not:D

Det är fruktansvärt blött och geggigt ute, marken är mättad av nederbörd och jag som slänger med foten när jag går blir så jäkla smutsig om byxbenen. Ser ut som en helt vanlig fyraåring som kutat runt i vattenpölar fast jag bara gått en promenad.

Vi har sjukstuga hemma, det är ju ändå februari och man måste ju dra sitt strå till stacken;) Nu för tiden vabbar jag inte … men det har jag nu faktiskt aldrig gjort. Det är sant! Nej okey, med en viss modifikation. Jag jobbade när Janelle och Patricia var små, fram tills sommaren när Patricia fyllde fem år, då föddes tvillingarna. Det var år 2000, och sen dess har jag inte vabbat en enda dag. Jamie fyllde 13 förra året och det är väl till 12 man får vabba, i normala fall? Eller? Det där kanske har ändrats, jag har ju inte brytt mig om att ha koll på just vabb. Som jag vill skriva Vab, med ett b, men ser att det är dubbla överallt annars så tänker att det är väl en godtagen stavning.

Men när man tänker på det. Jag har nio barn och har inte tagit en enda dag för vård av sjukt barn på över 20 år. Varsågod Samhället 🙂 Jag har heller inte utnyttjat förskola, i betydelsen dagis. Förskola som i sexårsverksamhet har de gått på.

Jag var tvungen att googla. Hittade siffror från 2018, som säger att en förskoleplats, dagis, kostade 152000kr/år.

Skola kostade 88994kr/år

Ja jag vet att det är länge sen 2018 men skitsamma, det är på ett ungefär:) Mina barn har då kostat samhället nånstans runt åtta miljoner. Jag fick lite panik och insåg att det är ju svindyrt! En vanlig familj med typ tre barn kom ju liksom inte upp i de summorna hur jag än räknade. Kom också ihåg att jag har dyskalkyli och inte är suverän på att tänka i siffror:D Jag ville ju ha det till att jag var en förtjänst och inte en förlust:D Fan också. Men så tänkte jag igen, och man måste ju räkna per unge, oavsett hur många som kommer från samma familj. Och då blev jag ju en förtjänst:D
För då har varje av mina kids kostat ungefär 900.000kr. Precis som alla andra barns skolgångar. Men jag behöver inte lägga på kostnad för förskola, fritids och vabb:)

Utan att vara helt säker så kommer de ha betalat tillbaka det ganska snabbt i form av skatt, och i form av arbete. Det gör ju de flesta såklart, inte bara mina, men folk är ofta jävligt snabba på att klaga på hur mycket samhället får betala för de som väljer att skaffa fler barn än normen. Ja, samhället har fått betala barnbidrag, men det är ju också per unge.

Nä, skit samma:) Jag har skaffat mina fantastiska nio ungar av en enda anledning och det är att jag ville ha dem. Jag har älskat att ha många barn och jag älskar det varenda dag nu med. Det är en ofantlig rikedom i allt annat än pengar:D

Men just vabbande kan jag väl få sträcka lite på mig över? Det är ju inte som att alla kids varit friska som nötkärnor och aldrig varit sjuka, men det har ju jag som hemmamamma fått ta ändå. Exet hade ju kunnat vabba för allt i världen, men även om han faktiskt var hemma ibland när det var lite väl körigt, så gjorde vi aldrig så. Jag har ju inte tagit ut föräldrapenning alla dagar utan det har varit ett evigt trixande mellan den, jobb och plugg.

Nåväl. Vabb eller ej, så är de sjuka här hemma. Loppan och Jordan är risiga och ligger på varsitt rum och snorar. Lite halsont, lite feberkänning fast utan feber, precis som jag, och bara allmänt hängiga. Min starka övertygelse är att man ska vara hemma när man är sjuk. För sin egen del främst, men också för sin omgivning. Absolut ingen tackar en för att man sprider sina jäkla baciller överallt. Stanna hemma. Jag såg på Tv4 att deras husläkare, tillika gammal gladiator:) sa att barn skulle vara hemma 48 timmar efter sista kräkningen vid magsjuka men för vuxna räckte det med 24 timmar…

Fan vad jag ogillar sånt. Viruset vet inte om det kommer från ett barn eller vuxen, det smittar glatt oavsett. Jag antar att det handlar om att vuxna förväntas vara bättre på att sköta sin hygien, men där ska vi inte vara så jäkla säkra. Det är allt för många äckelpottor lösa där ute. Jag som gammal emetofob får panik av att höra sånt här, trots att jag numera anser mig vara frisk.

Har man legat och pjukat så är man, eller i alla fall många, rätt så sänkta. Man har vätskebrist, huvudvärk och är matt och mör. Ingen matlust, trött. Men vården säger att man ska tillbaka till jobbet. Gör man ett bra jobb under de förutsättningarna? Nej, knappast. Då är det bättre att stanna hemma en dag till, vila upp sig, dricka, komma tillbaka på banan och SEN ta sig tillbaka till jobbet. DET är min orubbliga åsikt som jag inte ens vill diskutera eftersom den är korrekt 😀

Lovelia går andra året på gymnasiet, ekonomisk, och Jordan sista terminen i nian. Båda har en enorm stress och press på sig. Och att vara sjuka stressar dem ännu mer. Men jag märker ju hur lättade de blir när jag säger att de inte får gå till skolan, då har nån annan tagit ett beslut åt dem. Lovelia velade i timmar i går, ska jag eller ska jag inte gå? Hon missar massor men orkar ju inte, och jag säger först att beslutet är deras, det är de som vet hur de mår. Ingen annan. Sen när de har lagt fram alla sina argument för och emot ger jag min rekommendation 🙂 Det är bättre att ta den där extra dagen och sen komma igen frisk och stark, än att dra ut på skiten i onödan för att man inte lyssnar på kroppen och vilar. Det gäller i allra högsta grad även utmattning osv. Men det är svårt om man börjar stressa upp sig, enkelt om man ser den stora bilden, helheten.

Så de är hemma. Troligen går Lovelia i morgon, men Jordan är risigare. Vi får se hur det hela utvecklas.

Själ känner jag mig som vanligt igen efter några dagar av knepig seghet, frysig från insidan och allmänt inte på banan. I måndags avbokade jag träningen men i går kväll var vi iväg på ett pass med fokus core och balans. Dvs mkt mage och rygg. Jag är ganska stark ändå, jag vet att jag har en skaplig core, David tvingar oss ibland att stå i planka i tre minuter, vilket är jobbigt men fullt görbart. Vi gör massor av situps, fällknivar och ben-res och allt vad det är och jag är skapligt stabil. Av erfarenhet vet jag att det på de här passen brukar kännas som att man är en nybörjare, och japp:D

SÅ var det. Men, man blir bra på det man tränar. Och en sidoplanka är en helt annan femma. Inte minst för att jag har ungefär noll styrka i ena benet;) Passet var lite yoga-likt, hon sa sen att hon tagit in yoga för styrkans skull och det är tufft. Yoga och jag är inte bästa vänner även om jag garanterat skulle må bra av det. Men det är svårt! Tittar man sig omkring på alla andra som står i olika positioner och ser gravallvarliga och avslappnande ut så bubblar också fnittret över att vara en klumpig idiot över;) Jag har ju helt klart inte rätt förutsättningar för yoga, med en fot som inte går att sträcka eller böja normalt, och ett ben med sämre styrka. Jag har accepterat det ändå, och gör nåt som känns bra. Anpassar och hittar varianter. Oftast genom att göra samma sak två gånger på samma ben… gissa hur tungt det blir?

Men det var ett nyttigt pass, att vrida och böja på kroppen är viktigt även om det är roligare med annat:)

Jag ska snart iväg och köra ett pass med Hugo, det brukar bli bra. Mitt ryggskott är nu nio dagar gammalt, och känns fortfarande av mellan varven. Det gick relativt smärtfritt över men jag vet sen gammalt att det inte är läge för att maxa marklyft än. Tänk om man vetat det innan man fyllde femtio 😀

.

Jag blir glad av att se det här ↑ En del av er fattar precis, andra får panik:)

Nej, nu ska jag väl göra mig i ordning, kanske. Det är nåt konstigt med min soffa bara … det är som att den liksom suger fast mig? Har ni samma? Om man undviker den är det inga problem att göra saker, men så fort man kommer i närheten är det som att den har magnetiska krafter, och drar en mot sig. SÅ märkligt! 😉 Sätter man sig är det hopplöst att komma loss.

I kväll ska vi på möte med politikerna. Återigen handlar det om spårvägen, återigen ska de förklara för oss varför de tänker köra över oss. Om ni bara visste hur jävligt det är här ute hos oss nu …

HÄR finns en namninsamling emot, skriv jättegärna under, och sprid den supergärna vidare!

Nu – mot gymmet!