Om det nu är covid jag haft, så är det ju många saker som faller på plats. Främst varför inte ColdZyme funkade, för det dräper varje vanlig förkylning i sin linda, men även den här extrema tröttheten, mattheten och trycket över bröstet. Men främst – att jag inte har nån smak. Eller lukt. Och nu är min lilla fråga – när tänker det komma tillbaka tro?

Jag läser på 1177 att det kan ta några veckor och jag bara – eh va? Nej. Jag luktar mig ju igenom livet:)

Men seriöst, hur är det ens möjligt att tappa det mer eller mindre helt? Jag har aldrig gjort det förr, utan hur sjuk jag än varit har jag känt dofter. På gott och ont för man luktar ju inte direkt rosor själv när man är sjuk;) Det enda som är en aning positivt i att inte ha nån lukt är väl möjligen den detaljen att jag delar hus med inte en, inte två utan TRE söner. Vars fötter stinker;)

Men annars. Kom tillbaka. Igår gjorde jag granola i ugnen och det är lätt hänt att man bränner den, speciellt om man som jag har i kakao, då ser den bränd ut från början och man tror att det är lugnt, det är bara färg, tills det osar bränt i hela huset. Det var nog då jag till fullo insåg hur det låg till. Jag satte ner näsan i plåten och kände att det var varmt, inget annat. Smakade och det smakade absolut inget. Jag fick be Lovelia om hjälp. ”Är det bränt? Smakar det som det ska?” Snacka om att bli fråntagen ett viktigt hjälpmedel i vardagen!

Maten igår var tydligen vansinnigt god, och jag kände en svagt sur/syrlighet från beasåsen, det var allt. Samma med bakverken Lovelia fått hem, ni vet wienerbröd med nån slags fyllning. Jag kände ju konsistensen och fattade att det borde smaka något och jo en knepig syrlig smak som jag inte kunde placera gick att urskilja. Hon sa att det var äpple och då vet jag iaf hur det borde ha smakat:D

I går köpte jag superfina färska hallon på Ica, idag åt jag dem till frukost och tänkte hela tiden att det var ett jäkla slöseri. Nog för att hallon ibland smakar noll och intet, men de här var enligt de andra fina. Jag som alltid hävdar att mat för mig är bara en ren överlevnad, får nu suga i mig det:) Det kanske är bra, om inte godis eller chips heller smakar något kan det få stanna, men vid en närmare eftertanke, nej. Bättre jobba på självkontrollen. Jag luktar ju på all mat jag äter. Det här har jag alltid gjort, jag vet att pappa ”klagat” på det sen jag var liten. Men rent krasst är det en överlevnadsinstinkt och det är ju rätt klokt ändå. Mat som luktar och smakar bra äter jag oavsett vad det står för datum på det. Vissa saker kan jag släppa om de är känsliga, jag har fortfarande en emetofobi i botten som ligger och pyr och den försöker jag hålla i schack utan att inskränkas, det är en tunn linje att balansera på. Fisk/skaldjur chansar jag inte på, om de inte kommer från frysen då, där står tiden stilla:)

Barnen har fått lära sig att man luktar och smakar och jag är stolt över att de flesta lär det vidare till sina kompisar. En av tjejerna kom hem i chock efter att en kompis slängt ett halv paket bordsmargarin för att det ”ändå är BF-datum på det i morgon”. Hon bara: ”Men? Är det nåt fel på det idag?” Nope, det var det ju inte. ”Varför skulle det då bli oätligt i morgon?”

Jag ställde in en tetra nyponsoppa i kylen häromdagen, bäst före var nån gång 2021. Jag förutsätter att det kommer smaka utmärkt. Så länge saker förvarats vettigt och är i hela förpackningar brukar det hålla evigheter. Just den måste jag vänta en aning med, jag måste ha tillbaka mina sinnen först:D

När jag var som absolut sämst i min emetofobi … och här måste jag bara säga: Vem fan kom på att sjukdom skulle benämnas som MIN? Jag har inte valt den, vill inte ha den och kommer aldrig ändra mig, alltså är det påtvingat och då känns det som ett accepterande att kalla det för min. Jag gör det om vissa saker, oftare i efterhand, när de är överstökade har jag insett…

Tillbaka 🙂 Då minns jag hur jag hivade ett och ett halv kilo färsk köttfärs i soporna för att det luktade inte så bra. Jag har kastat annat kött också. Fint kött. Bara för att det inte luktat gott. Och Newsflash baby: kött luktar inte speciellt mumsigt, det luktar – kött. Det ser inte alltid superkul ut heller, men behöver för det inte vara dåligt. Försök säga det till en emetofobiker. Försöka också berätta för en sån person att det faktiskt går att använda skärbrädan även efter att man skurit kyckling på det, för det går att diska. Varmt vatten, diskmedel och skrubba på, så behöver man inte kasta den.

I efterhand när jag ser tillbaka inser jag exakt hur stört det var. Där och då hade jag med lätthet givit djävulen min själ för att slippa må som jag mådde. Samtidigt skämdes jag och mörkade deluxe. Det finns folk med riktiga sjukdomar, sådana man dör av, som skulle älska att bara ha lite kräksjuka mellan varven. Det tog tid innan jag fattade att det inte går att jämställa, man får må dåligt även om andra mår ännu sämre. Hur bra jag mörkade fick jag svar på många år senare, vid ett gräl mellan mig och exet där han beskyllde mig för att aldrig vilja göra något. Han rabblade upp att jag inte ville göra si eller så eller det och det, och jag bara gapade. Hade han inte fattat ett enda dugg under alla år? Det handlade inte om att inte vilja, utan om att inte våga. Att inte klara av att gå emot den här vidriga fobin. Det hjälpte ju inte direkt heller att han var borta så förbannat mycket att när väl någon hemma blev magsjuk så var det jag som var tvungen att ta hand om det. Jag HAR tvingat mig till massor av saker, fejkat och låtsats vara glad och räknat timmarna till en eventuell inkubation klarats av. Jag har vänt i dörren hos farfar en gång när vi åkt hela vägen dit för att äta middag och det visade sig att kusinen precis kräkts innan vi kom. Det var inte lätt, men just där och då var det rätt beslut för mig, och i efterhand när det visade sig att kusinen fortsatt kräkas, var det rätt även för familjen.

Jag pratade massor om det med honom, och det var ju bara att inse att han inte lyssnat ett enda dugg. Han hade verkligen ingen aning om hur dåligt jag mådde. Eller, så struntade han i det, vad vet jag. Om han hade varit ett stöd hade det kanske inte behövt ta så många år, det handlar ju om give or take 20 år, eller så hade det varit ännu värre, vem vet. Men jag hade oavsett känt mig stöttad. Att inse att jag varit och var, helt ensam i det jag ändå trott att han förstått, det var inte ett jättekul moment. Att få skit för något man inte kan kontrollera är tufft.

Idag är jag inte där längre tack och lov. Ibland känner jag hur det sticker till, paniken knackar på och en varm eller kall våg sköljer över hela mig, får mig att kippa efter andan och trampa vatten. Sen drar jag några djupa andetag, fokuserar och talar om för mig själv att jag inte vill tillbaka dit. Sen tacklar jag det som kommit i min väg, dvs någon form av magsjuka. Skulle jag välja att backa och fly skulle jag troligen vara tillbaka i emetofobi-träsket direkt och det vägrar jag.

Därmed inte sagt att jag söker upp kräk. Absolut inte. Minns med obehag hur mamma ringde för några år sen och sa att jag måste komma för pappa var sjuk, och hon med. Det här var när han var dålig hela tiden och det var akuta utryckningar mellan varven. Jag fick råpanik deluxe. Tror att det då också handlade om andra saker, som att det var pappa, som var så sjuk i annat, och att han är min pappa, den som ska vara stark. Plus att det var mamma också. Jag ringde in syrran som backup och sen drog jag upp halsduken över näsa och mun och behöll den där hela tiden. Pappa var så dålig att vid kontakt med sjukvården skickade de en ambulans, jag stod ute på balkongen och pratade med dem medan mamma och syrran var inne.

Barnen lät mig inte komma hem, Patricia bodde hemma då och hon och Novalie är lika illa däran som jag var förr, utan de packade en väska åt mig och jag fick flytta med hem till syrran under de här 48-72 timmarnas inkubation. Syrran, som, framåt kvällen började kräkas. Jippie, eller inte;) Hon hade INTE haft halsduk som skydd, just saying;) Man kan ju säga att jag blev kvar där hos henne i en vecka eller så, först för att vänta in att hon blev frisk, sen alla timmars väntan på att jag skulle bli sjuk och sen något dygn extra.

Erkänner mer än villigt att när syrran blev dålig gick jag raka vägen ut i hennes spritförråd och rotade fram en Mango-vodka som jag sen drack:) Det var det starkaste jag hittade, och det var den eller alkogelen;) och tanken var att bränna bort varenda viruspartikel. Det här var nog den gång det varit tuffast och närmast ett totalt ”återfall” i fobin, och det lär ju ha berott på att jag hade alldeles för gott om tid att tänka och för lite att göra. Jag hatar fortfarande magsjuka och att kräkas, men jag har inte dygnet runt-ångest inför att det kanske kommer hända någon gång i framtiden, som jag hade förr.

Nej fy fan.

Nu måste vi prata om roligare saker!
Jag vet dock inte vad:D

Men vädret hörrni! Vi är ju ändå i Sverige, vad är inte bättre att prata om då? Nog för att jag har varit däckad en vecka, men har det varit något härligt vackert, varmt majväder? Jag har sett solen, absolut, men de gångerna jag gått ut för att kanske sitta en stund ute har det varit kallt. Det känns inte som en dum idé att ta vinterjackan, men av princip ska den läggas undan till i höst nu, men då blir det dubbla andra, en vind och en varm. Det snöade och haglade häromdagen. WTF liksom?

Jag är inte det minsta brun, jag som får en fin bränna bara jag visar mig ute, är blek som ett lakan. Även innan jag blev sjuk;) Det handlar enbart om att jag inte varit ute, för att det är för kallt. Jo, det går säkert att ta på en jacka och hänga ute nu med, det fattar ju jag med, men det är ingen njutning. Jag vill ha varmt!

Nu måste jag avsluta, ska skriva lite fantasy i stället. Jag älskar min berättelse! Jag drömmer den, jag lever den, jag funderar massor runt den och den rullar på. Jag får finfina omdömen från läraren och det ger mig en boost att fortsätta hela tiden. Jag har nästan ett färdigt slut också, i sikte:) Det är ju min akilleshäl all time high. Helst skulle jag ju bli klar inom den här terminen, för att få ha kvar det, men det är nog inte helt hörbart. Men jag kan ju börja med att faktiskt skriva:)

Ha en fin fredag!