Men fy fan vad risig jag har varit! Helt rå-däckad i flera dagar.

Börjar ändå med att säga att husvagnen är på plats – tadaa:D

Jag mådde helt ok i lördagsmorse när vi åkte, var lite hes och lät bitvis som Zeb Macahan;) men inget mer än så. Vädret ser ju ut att vara katastrof men det var faktiskt väldigt trevligt. Lagom, om man så vill.

När vi rullade in på campingen, klev jag ur för att checka in oss och hämta nyckeln, och gick från passagerarsätet runt bakom vagnen. Varför berättar jag det, tänker ni? Jo, lyssna:) När sen Jimpa backade in, (och såklart givetjävlavis nailade det på första försöket, vagnen hamnade exakt där jag ville ha den. Jag skulle aldrig få dit den, varken jag eller syrran kan backa med släp. Utan är det noll problem, jag backar lätt in på varenda p-ruta, in mellan trånga grindstolpar osv, jag backar heller än kör framåt när jag måste precisionsköra. Men med släp? Nej vi har slutat att ens försöka och kopplar loss och knuffar för hand i stället, det går snabbare och är enklare) så var jag helt fokuserad på var vagnens hjul var i förhållande till trädäcket, sen gick jag fram mot bilen på vagnens högra sida hela tiden, för att säga att det var perfekt – mission completed, när syrran utbrister: Men? Vad har hänt här??

Jag kollade direkt ner på hjulet, vi har lyckat köra sönder det förr, men nu var det helt- Fattar inget och tittade upp på henne som viftade mot vagnen, mot dörren…?

Haha, jomen vet ni? Tänk er att dörren är stängd och att hela den där beiga plåtbitenöver hjulet har släppt och under den fladdrar två, tre frigolitbitar som ju vagnen är isolerad med…:D Det var synen som mötte oss. Lite som att öppna en konservburk:) Hur i hela friden vi kunnat missa det? Fan vet när det hände ens men Jimpa fattade iaf direkt varför. Listerna runt dörren är slut och det är vad som delvis håller fast plåten, han har skaffat nya men vi hann aldrig sätta upp dem eftersom vi skulle ut så tidigt. Eller vi … det är HAN och ingen annan som ska äras för allt jobb med vagnen:)

Vi fick upp förtältet snabbt, det är ju en extrem skillnad mot det gamla som vi på allvar kunde hålla på med i två timmar eller så bara att få upp det löst, nu tar det en timme och då är allt förankrat och justerat och färdigt och klart. Plus annexet:) Alltså jag älskar mitt annex! Jag borde ju såklart ha bytt förtält redan när jag började säsongscampa, för med alla kidsen med hade det varit enormt värdefullt, men jag visste inte ens att det fanns då.

Vi hämtade alla saker ur huset ni ser bakom, där de vinterförvaras, sen sopade vi av den rutan vi haft till vårt förfogande och kände oss duktiga:)

Nu återstår bara att se om allt är korrekt justerat, det handlar inte om speciellt mycket för att det ska samlas vatten på taket och det är inte bra. Jag hoppas mina snälla grannar håller koll, för troligen kommer jag inte hit än på ett tag. Det är för kallt ju:)

Vi tog det lugnt, käkade lunch i godan ro, fikade och grejade på, Jimpa säger hela tiden att han inte vet hur man gör när man campar och det börjar ju bli bullshit för han har gjort det här många gånger nu:)

Mot eftermiddagen var jag redigt hes, men mådde supertoppen, och tänkte att det handlar säkert mest om att jag givetvis är en aning förkyld men också att jag babblade konstant. När jag väl är förkyld så sätter det sig gärna på rösten, helt normalt. Vi körde hem, och jag var trött såklart, men kollade på nån film. Sen… Blev jag sjuk. Just like that.

Frös, hade ont i huden, tungt över bröstet, snorig, hostig, mådde allmänt skröpligt. Kröp i säng och tvärdäckade, klockan var runt midnatt. Vaknade framåt lunch dagen efter. Hade givetvis vaknat och vridit och vänt mig, hostat, snorat och hostat lite till. Klev upp och åt ”frukost”, och sen var jag helt slut och det var bara att gå tillbaka till sängen. Sov precis hela söndagen. Mådde ändå inte dåligt, men jag har också ett lite skevt sätt att se på saker. Typ: Det kunde alltid vara värre, och så är jag glad att det inte är det. Ja, det är knepigt;)

Men ingen huvudvärk är i min värld värt massor. Sov till och från hela natten också och vaknade till på måndag morgon för att väcka Jamie. Somnade om. Vaknade, somnade, vaknade, somnade. Orkade inte göra ett skit förutom sova. Satt i tio minuter och glodde på Tv.n i mitt rum och funderade på om jag skulle casta upp något att titta på, men pallade inte och sov i stället. När jag sen väl orkade kolla, har jag för ovanlighetens skull, varit tvungen att stoppa mitt i och sova några timmar. Att prata med nån var helt uteslutet, barnen kom in och berättade saker och jag lyssnade såklart men sen var jag slut.

Jag har varit riktigt sjuk. Orkade inte ens surfa runt, utan kollade snabbt av mailen nån gång per dag ifall det var nåt viktigt, och sen var det bra med det. Sen sov jag igen:) Jag brukar aldrig vara speciellt sjuk, enda gångerna jag åkt dit sista åren är av covid, och med tanke på att jag har exakt noll lukt och smak kanske det är samma nu? Jag fick en vitlöksklyfta av Robban för att testa om jag verkligen inte hade smak och det enda jag kände var att det var starkt och en väldigt mild touch av vitlök. Jag åt halva:) sen kändes det meningslöst. Att sova så här mycket har jag nog aldrog heller gjort, förutom när jag haft covid. Normalt klarar jag av att vara vaken men det var inte ens nån idé att försöka;)

Det här var inte en bra vecka att vara sjuk på, en av kidsen ska påbörja en grej som vi hade tid för två dagar, och sen hade jag ett möte med en unges skola. Fick boka om allt. Det fanns liksom inte på kartan att jag ens skulle kunna proppa i mig alvedon och ipren och fake it till I make it. Trots att jag ätit dem regelbundet har jag känt hur febern krupit upp och ner, det känns i magen och i huden, så jäkla skum känsla. Jag har rätt låg temp i vanliga fall och det krävs ytterst lite ökning för att jag ska känna av den.

På tisdagkväll släpade jag mig upp för att kolla Robinson med Robban, och låg som en utslagen säl i soffan istf sängen. Försökt sitta upp lite för att skaka runt på slemmet i lungorna, typ.

I onsdagsmorse började jag misströsta och tänkte att jag kommer vara risig för evigt. For ever. Eternity. Fuck. Var uppe och röjde det värsta i köket, men var tvungen att  – ja just det, sova lite sen. Eller faktiskt sov jag inte i går, onsdag, men jag vilade. Jag plockade undan så robot-Dusty kunde dammsuga och skura golven, och jag tvättade faktiskt Jamies matchkläder som han skulle byta ut på kvällen. Det var allt. Eller vänta, jag ”lagade mat” också, dvs stack hål i matlådorna och värmde på dem:) Jag har aldrig uppskattat dem mer än nu. Inte för att jag har nån smak då, men för att kunna servera kidsen mat. Både Lovelia och Trixie har dessutom jobbat kväll, och Robban gör alltid det så det är bara de yngsta killarna hemma. De är 13+15 år och kan absolut laga mat, men … jag undviker det gärna. Jamie är så klantig och saker går sönder i hans närhet, jag är livrädd att min spishäll ska spricka igen. Ta i trä!

I dag, torsdag. Jag vaknade sju och väckte Jamie och kände att …. jomen kanske mår jag lite mindre sjukt idag? Kanske är trycket över bröstet borta, kanske har jag inte ont i huden, hm? Har sovit extremt dåligt, kan vara för att jag låg och kollade på Twilight-filmerna igår, jag är en sucker för dem, men ännu hellre böckerna. Slumrade en stund till men klev sen upp, käkade frukost och började samla ihop sopor som skulle ut. Vi har sophämtning i morgon, fick nya kärl för ett tag sen och man kan väl säga att vi inte riktigt kommit in i att man faktisk kan slänga tidningar och glas där ute nu för tiden, att man inte behöver samla papper och plast i garaget osv. Att jag varit sjuk innebär också att chefen varit borta…;)

Jag höll på med det en god stund, gick vändor mellan tunnan och garaget:) och var glad att förhoppningsvis inga grannar såg. Jag hade ett mission idag, och det var att åka till ICA, De har nån SuperBonanza-torsdag med fina priser på många varor, och det kan man inte missa. Tidigare i veckan hade jag inte ens orkat höja på ögonbrynet över det, men nu kände jag mig frisk. Om än inte i form, för oj så trött och matt jag är.

En blick i spegeln visade en hålögd jäkla häxa, så det krävdes en del förarbete med sminket innan jag kunde utsätta andra för mig själv;) Fick sällskap av Jamie och vi handlade det vi skulle, sen hem och då har jag faktiskt plockat och städat hela eftermiddagen. Gått ut med påskgrejorna, grävt ner en gammal hyacint, flyttat på saker som legat och väntat osv.

”Lagade mat” och där tog orken slut. Vi åt vid sju och sen satt jag kvar och snicksnackade med Robban en stund, innan jag var tvungen att bege mig in i mitt lilla krypin, med sista Twilightfilmen. Nu har jag sett klart den, och ska snart joina honom i vardagsrummet för lite mer Robinson och sen försöka sova. Det går ju inget vidare, vilket i sig väl är ett tecken på att det är som vanligt:D

I morgon är det fredag, jag tänker vara hemma och kurera mig vidare, har bokat av allt som funnits hela veckan men om vädret tillåter ska jag ta en promenad med Doris. Hon har haft så sjukt tråkigt med mig sjuk och ingen unge hemma, det är ovanligt.

Lördag har jag planer och då jäklar ska jag vara frisk:D

Det som är nu är matt och trött, snorig och täppt, det skulle kunna bero på nässprayen delvis, jag klarar inte av att ta sån mer än ytterst sporadisk för då blir jag beroende direkt. Tack alla graviditeter:D Har varit extremt fast i ett nässpraysberoende och undviker det så långt det går, men nu har det varit att välja mellan pest eller kolera. Jag får vänja av mig när jag är frisk. Värt att notera är att jag alltid har bebis-styrkan, så det är ju bra iaf.

Nåväl, det som inte dödar, det härdar. Det är sen gammalt:)

Hur mår ni? En kompis som messade mig i …. öh fredags kanske? påstod att många var risiga, även han. Samma som mig tydligen. Det är ju egentligen oväsentligt, men alltid skönt med lite sällskap i misären:)

Ha en bra fredag nu! Själv ska jag försöka fatta att en hel vecka i maj, min favoritmånad, försvann. Inte okej alls.

Hörs snart!